Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Religion måste tåla hädelse men alla har rätt att bli ledsna

/

KRÖNIKA: Lars Anders Johansson om Aftonbladets "Mitt kors"-satir.

Läs även: Klart att #mitthakkors ska väcka känslor

En religion som inte står pall för att man skämtar om det allra heligaste är det inte mycket bevänt med. I själva verket är hädelse en form av bekräftelse: om det heliga inte vore heligt, vad vore det då för mening med att häda? I Sverige var det förbjudet att häda mot kristendomen fram till 1970. Hädades gjordes det emellertid friskt redan innan. En inventering av de svenska svordomarna visar att merparten av de äldre utgörs av just hädiska anspelningar på den kristna läran.

Även i dag hädas det mycket och ofta. Till exempel är black metalgenren en fullständig orgie i hädiska texter med udden riktad mot kristendomens allra heligaste. Få kristna tycks märkbart upprörda över genrens existens. Mig veterligt lever ingen svensk black metalmusiker under ständigt beskydd från Säpo på grund av mordhot från kristna grupper.

Visst händer det fortfarande att kristna blir ledsna och upprörda när de upplever att någon trampat på det heliga. Ett känt exempel är debatten om Ecce Homoutställningen i Uppsala domkyrka 1998, då många upplevde att Jesus sexualiserades. Debatten handlade dock om huruvida den skulle visas i domkyrkan, inte om den skulle få visas överhuvudtaget.

Att göra människor ledsna och upprörda är inget självändamål (om man inte är en tölp). Däremot är möjligheten att göra det utan risk för liv och lem en central del av yttrandefriheten. Ingen har rätt att inte bli ledsen, ingen lära kan vara höjd över all kritik.

Läs även: Satirtecknaren om #mitthakkors – "Teckningen är inte min längre"

När Aftonbladets kultursida nyligen publicerade en satirteckning av Pontus Lundkvist som framställde de som engagerat sig i kampanjen #mittkors som förtäckta nazister reagerade några i kampanjen med sorg och bestörtning.

De som nu drar paralleller mellan reaktionerna på satirteckningen i Aftonbladet kultur och de på Muhammedkarikatyrerna missar dock målet helt och hållet. Att vissa kristna blivit ledsna över att liknas vid nazister för att de solidariserar sig med förföljda kristna i världen har föga gemensamt med de som med hot och våld vill hindra hädelse, som i fallen med Charlie Hebdo och Lars Vilks.

Självklart måste Aftonbladet kunna publicera smaklös satir även om människor blir ledsna. Det ligger i satirens natur. Att några har blivit ledsna är dock inte i sig någon seger. Att såra och förolämpa är ingen konst. Självklart måste publiceringen också kunna ifrågasättas. Så länge det inte sker genom hot och våld.

Men om Aftonbladets satir slår in öppna dörrar så är hädelsen desto mera angelägen. Så länge det finns de som med hot och våld vill tysta andra finns det skäl att häda. Den dag det kan skämtas lika friskt om Muhammed som om Jesus har Muhammedkarikatyrerna spelat ut sin roll.

Alternativet är att böja sig för våldsverkarna och fortsätta att sila mygg och svälja kameler.

Läs mer: Lars Anders Johansson om arkitektur och revolutionärens dilemma

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons