Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Säsongspremiär med klang, jubel och ovationer

MUSIK: Camilla Dal om symfonikernas säsongspremiär.

Annons

Konsertsäsongen inleddes närmast triumfatoriskt. Röda mattan utrullad, salongen full. Uruppförande och Beethoven. Konserthuschef Örjan Hans Ers höll ett glödande försvarstal för orkestern. Chefdirigent Jaime Martín påminde om Beethovens syn på musiken som befriare och hur konst och vetenskap tillsammans kan lyfta människan till gudarnas nivå.

Anna Zander – en av kvällens sångare.

Men jag kände det underliggande törnet. Ingenting kan tas för självklart, musiken är beroende av politikers välvilja. Det växande SD höll i våras stort möte just i denna salong, partiledaren spelade covers på vit maktmusik. Partiet har inte mycket till övers för kultur. Gävle symfoniorkester vill de lägga ner. Tydlig politisk vilja, insikt och brett samarbete måste till för att mota dessa krafter.

Läs mer: Monk möter Mattias Lysell

Resten av säsongen bjuder på flera verk för den som gillar Beethoven och Mozart. Annat intresserar mig personligen mer, som uruppföranden och brassfestivalen Signal. En sak som stör mig är annars det konsekventa uteslutandet av modernistisk musik. En hel epok glöms bort. I år är det hundra år sedan Karl-Birger Blomdahl föddes, vilket kunde ha uppmärksammats på något sätt. Hans lärare Hilding Rosenberg, en av Sveriges mest betydande 1900-talstonsättare, spelas heller aldrig, lika tråkigt det.

Men denna kväll av klang, jubel, strålande spel och ovationer var det omöjligt att inte kapitulera för stämningen. Särskilt intressant var att jämföra hustonsättaren Mattias Lysells tjugo minuter långa, tresatsiga ”The Ode Motives” med inspirationskällan, Beethovens nionde symfoni. Mattias Lysell är en tonsättare med förkärlek för minimalism som gärna blandar in elektronik, ofta sparsmakat som här.

Nu är det som om han klippt bort mellanrummen mellan tonerna i Beethovens symfoni, komprimerat de komplexa stämmorna till minst lika komplexa, uppenbart svårspelade kluster (ibland trevar det skärande på ett sätt som kanske inte var avsett) och knepiga rytmer (vilkas finess orkestern inte verkar bemästra fullt ut). Intressant är att beröringspunkterna blir fullt tydliga först senare, när Beethoven spelas. Ja jag tycker att Lysells verk får upplevelsen av Beethoven att vitaliseras. Den samlade klangen, de stora rörelserna och formen, som en fågelflock i ständig rörelse, den pådrivande rytmen, allt detta för Beethoven typiska hörs också hos Lysell.

Inte ens kontrabasarnas effektfulla staccato saknas och inte heller en enkel, typiskt Beethovensk melodi i pianot. Småningom utvecklas de minimalistiska klustren åt mer melodiskt håll, med fina flöjtpartier och en suggestiv klangspelsmelodi i skiktade, flytande stämningar.

Att sedan lyssna på Beethovens välkända symfoni blev att färdas genom samma rum, långsammare, innesluten i en lysande form som hela tiden förändrades, fram mot den storslagna finalen med 70 rösters jättekör och fyra fantastiska sångsolister, stora känslor och fullt orkestralt drag, fina soloinsatser inte att förglömma

Läs mer: Artiklar och intervjuer om Gävle Symfoniorkester av Camilla Dal (kritiker) och Kerstin Monk (intervjuer)

MUSIK

Beethovens 9:a

Gävle Symfoniorkester

Chefdirigent: Jaime Martín

Elin Skorup, sopran

Anna Zander, alt

Mikael Stenbaek, tenor

Lars Johansson Brissman, bas

Forsbacka Kammarkör

Dalasinfoniettans kör

Lysell: The Ode Motives, uruppförande

Beethoven: Symfoni nr 9

Gävle konserthus, 9/9

Annons
Annons
Annons