Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Sentimental journey

+
Läs senare

En enkel utlandssvensk är tillbaka i Sverige, In The Old Country, med sin numera engelskregistrerade bil, i diverse påhittade ärenden och ett riktigt, mest för att träffa gamla vänner. Övernattning hos goda vänner i norra Bohuslän. Nästa dag en av dessa alltför få, obeskrivligt vackra höstdagar med klar luft och lövträden ännu inte avlövade utan bjärt lysande i gult och brandgult.

Jag ändrar färdplanen och kör upp genom Dalsland och Värmland, en avstickare till födelsestaden Ludvika vid Väsman (som Dan Andersson kallar Vaina sjö) och så det som min fader (1910-1974) alltid kallade vägen över Ryggen, efter platsen med samma namn och järnvägsstation (åtminstone förr).

Jag kör den här vägen för den for min far och jag så många gånger, mellan hemmet i Gävle och släkten i Dalarna, ibland när han var ute i arbetet i sitt stora försäkringsdistrikt. I minnet är den där resan alltid om hösten en av dessa dagar när björkarna brinner fram i barrskogen. Och far sitter i dag hela tiden bredvid mig i bilen, på något förunderligt vis.

I Gävle finns det inte ett hotellrum någonstans och på min resa runt mellan härbärgena där det icke gives logi hinner jag konstatera att staden ligger kvar, av någon anledning vill man ändå vara säker på det. Med rådhus och läroverk, som jag utexaminerades ifrån 1961, och inte så få nya hus. Man får se mycket när man letar efter hotellrum.

Det måtte vara länge sedan klassiska Baltic var hotell, där bodde jag 1976 som tolk och konferencier och reseledare med en sovjetisk artistgrupp. Allt är fullt på hotellen, jag får veta att så är det på tisdagar och onsdagar. Trevligt i alla fall att gamla CH är återuppbyggt.

Men nu är den timmen inne då bilisten som redan bott mer än två år i Storbritannien med dess vänstertrafik börjar känna att det inte går längre den här dagen att köra högertrafik på automatik, man börjar undra varför alla kör på fel sida av vägen, ett tecken så gott som något att man ska inte köra bil mer den dagen.

Då kommer jag ihåg allt jag läst om Dragon Gate och tänker att jag chansar på den märkliga anläggningen som jag såg senast för två år sedan, det är ju inte många minuter dit med motorvägen.

Det är tomt vid Dragon Gate. Det står på en skylt att där finns shop och restaurang och hotell, men en vänlig asiat som sitter och pinnar i sig ris i den tomma souvenirshopen (utbudet påminner rätt mycket om Peking 1966, så fick jag det sagt) förklarar beklagande att hotellet inte fäldigt än, ulsäkta.

Jag chansar på Tierp. Kör runt och hittar ingenting och kan rapportera att även Tierp ligger kvar. Men inne på biblioteket får jag tipset att ringa till administrationen på Gästis, där det annars såg mörkt och tomt ut när jag inspekterade den stängda dörren.

(Det är alltid klokt att fråga sig till råds på bibliotek. Där finns mycken kunskap inte bara i böckerna.)

Minsann, jag får för en gångs skull vettig användning för mobilen som brukar ligga oanvänd, ringer numret som står på mörka Gästis dörr och hotelldirektrisen svarar någonstans i Uppland och förhör sig om vad jag heter, mer behöver hon inte veta, ger mig portkoden, lotsar mig i telefon till nycklarna som ligger lite undangömda, och jag har ett rent och snyggt rum med egen toalett och dusch i korridoren och tv.

Och, upptäcker jag till min glada förvåning, trådlöst internet på rummet.

Sexhundratio kronor kostar logit.

Jag intar enkel och mättande mat på Stationspizzerian och ser på teven hur landets nya regering tar sig ut. Varken bättre eller sämre, inte ens tvärtom.

Avreser sedan på morgonen efter välkänd svensk hotellfrukost mot Stockholm med bil.

Staffan Skott 

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons