Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Som han sjunger när han skriver

BOK: "Mikael Niemi har skrivit en roman lika folklig som en Vilhelm Moberg, och lika norrländskt vederhäftig som en Sara Lidman eller Torgny Lindgren", skriver Gabrielle Björnstrand.

Annons

Det sägs att man som läsare måste ingå ett kontrakt med författaren: Jag tror på din berättelse. För mig, som gammal lapplandsfarare, faller det sig lätt att ingå kontrakt med Mikael Niemi, när han på de första sidorna av sin bok beskriver en myr. Jag går direkt ut och gungar i dofterna och synerna.

Niemi kan sin miljö som en sniffande räv. Hans roman är fylld av återkommande naturscener, storartade, filmiska och poetiska. Men också de inre landskapen har en storhet, av existentiell karaktär. Det handlar om gott och ont, om synd och skam, om klyftan mellan den utsatta människan och den med makt och maktmissbruk.

Mikael Niemi

Från det lätt dansande och grovkorniga språket i "Populärmusik från Vittula" till den apokalyptiska romanen "Fallvattnet" – där en damm slås sönder av vattenmassorna – har mycket hänt i Mikael Niemis författarskap. Men det han förblir trogen är sina rötter, sitt landskap i Tornedalen, korsningen mellan finskt, svenskt och samiskt. "Koka björn", som bara symboliskt handlar om björnar, är en mycket långsam och traditionell berättelse. Ändå är det ganska djärvt att mixa en historia om Lars Levi Laestadius, väckelseprästen, med en parallell story om våld, mord och deckararbete. Särskilt när både fromheten och deckarjobbet utgår ifrån den ene av bokens centralgestalter, en fritt diktad Laestadius. Den andre centralfiguren är en stackare, en fattig luffare från en samefamilj, som prästen tagit i sin vård.

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Läs mer: Isabelle Ståhl i topp när vi listar fem favoritböcker från maj-juni

Läs mer: Elise Karlsson i topp när vi listar fem favoritböcker från mars-april

Pojken Jussi, eller snarare ynglingen, är skildrad inifrån och kan betecknas som en av de stora, arma, eländiga i svensk litteratur. Någon i familj med Selma Lagerlöfs Gunnar Hede eller kanske en av Dostojevskijs gestalter. Hans tankar och syner är så djupt originella att man avläser en konstnär i hans väsen, en som ser det andra inte ser, som i de bilder han gör sig av tiden och vetandet, och av döden, som lyfter ut människan i en flod så vit som Torne älv.

Den godhjärtade prästen har funnit honom vid en landsvägskant, halvt utsvulten, och tagit honom till sig. Han ger honom ett namn, skriver in honom i kyrkboken, så att han blir en människa som det står. Laestadius ger honom språkundervisning, och kunskaper i botanik. Dessutom får han ju äta sig mätt på den eviga gröten, och de små bitarna fisk, som är det enkla folkets föda i 1840-talets Pajala.

Laestadius är tecknad med trovärdighet, om än inte helt biografiskt korrekt. Men hans väsen, hans prästerliga omsorg, och den noggranna rekognoseringen av landskapets blommor och växter, är historiskt korrekta. Medan konsten att kartlägga brott är Niemis eget påfund.

De våldsbrott som förekommer är av allvarlig art, det handlar om kvinnomord, och Laestadius skarpsyn när det gäller botaniska detaljer hjälper honom i utforskandet av brotten. Den kriminella dramatiken ger berättelsen en kurvatur, och bara stundtals kan jag irritera mig på en och annan naivistisk dialog.

Mikael Niemi har skrivit en roman lika folklig som en Vilhelm Moberg, och lika norrländskt vederhäftig som en Sara Lidman eller Torgny Lindgren.

Om man går bakom krimi-historien framträder en mer existentiell undertext; den som handlar om ödslighet och fattigdom och väckelsens både goda och galna sidor. För alldeles nära inpå det extatiska frälsningsruset växer skuggan, det onda som trängts undan när människor – här samer – förtrycks. Jag är berörd av att en modern författare tar dessa stora figurer ur vårt förflutna på allvar. Att allt blir närvarande och trovärdigt, som om våldet från den frikyrkliga utbrytargruppen i Kautokeino har mer gemensamt med dagens al-Qaida-fanatiker, än med vår statskyrka. Eller som när Jussis beroende av naturen, och Laestadius växtexpeditioner, blir till en del av den moderna ekologiska medvetenheten.

Allra bäst är ändå författaren när han talar till och om älven, när han beskriver naturens skönhet och faror, och när jag återigen går med honom på den där djävulska myren, där man hotas att bli nerdragen i blötan.

Mikael Niemi har skrivit en roman lika folklig som en Vilhelm Moberg, och lika norrländskt vederhäftig som en Sara Lidman eller Torgny Lindgren.

Och – som han sjunger när han skriver.

*

LITTERATUR

Mikael Niemi

"Koka björn"

(Piratförlaget)

Annons
Annons
Annons