Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Som man frågar får man svar

+
Läs senare

"Småstadshjärtan" heter den, den lilla boken jag just läst.

Ungdomar i en bruksort i Sverige har skrivit dikt om sina liv.

Att bo i en småstad är som att bo i en glaskula, där glaset inte går att krossa, skriver signaturen Anonym.
Andra berättar om, sår, droger, knivar genom hjärtat, panikångest och drömmar som krossas som glas mot hård betong. Bilderna visar solkiga snödrivor, grå asfalt, ändlösa vägar.

I ”Småstadshjärtan” (Svenska Kyrkan/Heidruns) är det bara några få som trotsar normen och vågar vägra må dåligt. Det är sannolikt modigt gjort.

En annan ny bok om ungdomar i svensk periferi är ”Vem bygger landet?” (Gidlunds). Åtta forskare, varav några är förankrade i Gävleborg, undersöker hur omvärldens blickar påverkar unga människors förhållande till sina hemorter.

En av de skarpa analyserna står sociologen Peter Waara för. Han visar hur bilden av den unga människan formats genom urbana sammanhang, som forskning, medier, politik, och hur sällan landsbygdsungdomens erfarenheter motsvarar de tankebilderna. Det moderna och utvecklingsinriktade knyts till städerna, medan landsbygden får tjäna som den nödvändiga motsatsen: ett reservat av oföränderlighet.

För 15 år sedan gav idéhistorikern Karin Johannisson ut en bok som kom att förändra mina och mångas idéer om människan och samhället. Hennes Den mörka kontinenten var en resa in i kvinnans sjukdomar och diagnoser genom historien. Karin Johannisson följde den klena, olyckliga kvinnan in i konsultationsrummen, upp i gynekologstolarna och så småningom fram till analyssoffan. Det var kvinnor med kön och själ i oordning som Johannisson uttrycker det.

När hon satte känslor och diagnoser i relation till samhällets mentaliteter framträdde speglingen mellan människa och omvärld obehagligt tydligt Samhällssyn och människosyn gestaltades i kvinnorna som hysteri, neurasteni, depression. Sjukdomen som svar. Det finns bestickande likhet mellan sekelskiftets neurasteniska kvinna och dagens ångestridna tonåringen i bruksorten. Båda svarar mot samhällets förväntningar och begränsningar.

I Småstadshjärtan bidrar också projektledaren med dikter. På bilden bär han svarta skinnkläder och fjäderboa.

Det här är den osminkade bilden av livet på landsbygden, skriver han entusiastiskt.

Jag är inte alls så säker på det.

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons