Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Som tänkande varelser bär vi på ett ansvar

+
Läs senare

Min artikel ”Konsten ska beröra och störa” (GD 22/8) föranledde en nätkommentar som gjorde mig glad: ”Ekstrand har skrivit en viktig text. Den fyller samma funktion som verklig konst ska göra; utmana invanda tankemönster, ifrågasätta samhället och inte minst får den oss att blicka inåt, ifrågasätta oss själva och våra outtalade värderingar.”

Glad, inte av narcissistiska skäl. Men för att den anonyme kommentatorn på pricken fångade hur jag ser på mig själv som intellektuell och min syn på konsten.

Varken den intellektuelle eller konstnären kan ställa sig utanför samhället. Det rummet och det sammanhanget, andan och atmosfären, kan vi inte kliva ur. Närmast pinsamt att påminna om denna självklarhet. Oavsett om samhället är Tredje Rikets systematiska fasor, eller alliansens kalla klassamhälle, med klappjakt på arbetslösa. Som tänkande eller gestaltande varelser bär vi på ett ansvar – det kan förstås svikas eller förnekas.

Konsten är mer än en estetisk fråga, kan inte reduceras till enbart en sådan. Beuys, som var en reflekterande och analyserande konstnär, till skillnad från Søren Krøyer, var mycket medveten om detta.

Beuys ville vara en tankeprovocerande konstnär, men använde aldrig provokationen som ett självändamål. I hans installationer och aktioner – hur spektakulära de än kunde tyckas – var en moralisk dimension integrerad. Beuys växte upp i Tredje Riket, allt han gjorde färgades av hans bakgrund. Liksom hos Anselm Kiefer, Gerhard Richter och andra.

I Beuys konst finns ett starkt stråk av andlighet och översinnlighet, inte för inte var han ju starkt influerad av Rudolf Steiner.

Det låter sig även urskiljas ett religiöst inslag hos Beuys, som skiljer ut honom från många av det modernas konstnärer. Så är korset en återkommande symbol. Och han refererar till Jesus – upprorsmakaren och frälsaren.

I den mångfacetterade konstnärsrollen, som Beuys förkroppsligar, ryms upproret, frälsningen, nåden, trösten – och provokationen. Som hos filmkonstnären och författaren Pasolini, som jag snart ger ut en bok om. Båda brinnande, den sistnämnde passionerat självförgörande – mitt i samhället och det offentliga samtalet. Men utanför stelnade konventioner och självklarheternas tyranni.

Colding tillskriver i sin affektion uppfattningar jag ställer mig främmande inför. Hans svepande utfall, vilande på avskyn mot fantombilden han fabricerat av ”modernismen”, gör honom blind. Och får honom att missa Beuys särart. Travesterande Sartre kunde man säga: Kanske var Beuys en modernist, men alla modernister är inte Beuys.

Jag berörs och störs både av Beuys och Krøyer. Oberoende av att de använde olika uttrycksmedel och anses tillhöra olika konstnärliga traditioner.

Vad vi – såväl konstvetare som andra – sätter för rubrik på dessa traditioner är mig likgiltigt.

Jag har alltid eftersträvat ett genuint möte med Beuys och Krøyer, deras konst.

Bortom etiketter och försvar. Teorier och förklaringar. Och min erfarenhet är, att efter det mötet kan inget mer bli sig likt.

Lasse Ekstrand

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons