Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Sortavala - svensk utpost i öster

+
Läs senare
/

Den kvinnliga ryska tulltjänstemannen i oklanderlig vit blus med prydlig galon granskade pass och visum noggrant. Snart kunde dock buss och passagerare korsa gränsen och fortsätta på ojämn väg genom milsvida skogar. Det dröjde innan gråa, omålade stugor med spretiga staket och vildvuxna trädgårdar dök upp. Många var fallfärdiga eller hade störtat samman. Bodde människor här? Hit hade inget välstånd nått.

Vi var ett vetgirigt sällskap från Gävle, nyfikna på Karelens kulturskatter. Efter någon timme rullade vi in i staden Sortavala vid Ladogas norra strand och tog in på utmärkta hotell Kaunis (som betyder vacker på finska).

Det var naturligt att börja i Sortavala. Elias Lönnroth hade gett ut Kalevala 1835 efter att ha samlat dikter i Karelen. Den nationalromantiska flykten från storstad till mytologins källa kallades i Finland för karelianismen. Den förenade upptäckten av allmogekonst, landskapsutflykter, rasmystik och återupptäckten av Kalevalas värld. Karelen var sagornas och drömmarnas land och dit reste konstnärer, purfinnar och romantiker. I Sortavala, bas för karelianismen, samlades man till allfinska sångfestivaler, sista gången 1935 - för att fira 100-årsminnet av Kalevalas tillkomst - då skulptören Alpo Sailos mäktiga runosångarstaty (ett stenkast från Kaunis) avtäcktes. Svartvita fotografier visar tusenhövdad publik med damer i hatt, flaggor och stora körer på en jättelik scen i Vakkosalmi-parken, berömd för sin akustik.

Karelen har ofta bytt ägare. Genom freden i Stolbova 1617 tillföll Kexholm län Sverige-Finland. Per Brahe, svensk guvernör i Finland, utförde Gustav II Adolfs order 1632 att uppföra städer inom det erövrade området. Sortavala grundades, Sveriges östligaste stad, och drottning Kristina gav staden skatteprivilegier. Stadens museum, inrymt i en vacker men förfallen finsk läkarvilla, ägnar en hel vägg åt den svenska tiden. Efter Karl XII:s nederlag i öster flyttades gränsen väster ut och Sortavala blev en rysk stad. Sedan Finland gått förlorat i kriget 1808-1809 och blivit ett storfurstendöme under Ryssland, införlivades 1812 "gamla Finland" med bl.a. Viborg och Sortavala i storfurstendömet. Först genom vinterkriget 1939-1940 och definitivt efter fortsättningskriget 1941 - 1944 gick Ladoga-Karelen med Sortavala och Karelska näset med Viborg förlorade för Finland (Nationalencyklopedin har utmärkta kartor över Finlands gränsförändringar).

Hur hade Gorbatjovs ord om "glasnost och perestroika" (öppenhet och omställning) och kommunismens sammanbrott påverkat en småstad i periferin som Sortavala med 20 000 invånare? Tidigt följande morgon gav jag mig ut på spaning. Det gällde att se sig för. Nära hotellet gapade i trottoaren en grop stor som en bombkrater. På Karelska bron bytte jag raskt sida då vatten och armeringsjärn syntes genom ett hål i gångbron. Om infrastrukturen ska vara ett mått på välbefinnande, var det tydligt att stadens inkomster är otillräckliga. Men gatsoparna var många. Månne ett sätt att hålla arbetslösheten nere?

Kulturellt gav vandringen rik belöning. Trots att staden bombades under vinterkriget, finns mycket kvar som minner om den finska tiden. Skolor, kyrkobyggnader, handelshus, banker (tidvis fanns det sju), rådhus och brandstation i trä - listan är lång. Bristfälligt underhåll kan inte dölja den vackra arkitekturen. Många kända finska arkitekter finns representerade, Uno Ullberg, Eliel Saarinen med flera (museets skrift med färgfoton är utmärkt). Utanför den ståtliga men sorgligt vanvårdade folkskolan - Kansakoulu står det fortfarande på fasaden -fyllde glada skolflickor en container med kvistar. Var det upptakten på terminen? En minnestavla nära bron upplyser om att den berömda konstnären och filosofen Nikolas Roerich (fadern av svensk/lettisk släkt) bodde i Sortavala 1916 - 1918.

Under åren 1880 - 1940 utvecklades Sortavala från en liten ort med trähusbebyggelse till en betydande affärs-, kultur- och skolstad. Redan 1766 hade marmor börjat brytas i Ruskeala för att försköna palats i Sankt Petersburg. Sortavala blev den finska ortodoxa kyrkans huvudsäte. Kanske blev staden ett Viborg i miniatyr? Som turist får man vid ett flyktigt ögonkast intrycket att den slumrat länge. Finska grupper besöker Sortavala för att uppleva en finsk stad från mellankrigstiden. Spåren av kriget är talrika. Text på en husfasad berättar om en rysk partisangrupp. Längs infartsvägen ligger den finska krigskyrkogården. I en park hittade jag minneskorset över stupade finska soldater, uppfört 1993. Först efter kommunismens fall blev det möjligt att hedra den tidigare motståndaren.

På en ögrupp i Ladoga, Europas största insjö, ligger några mil ut traktens förnämsta klenod, Valamo kloster med många kyrkor. Svensk stormaktshistoria är inget att yvas över. 1578 och 1611 brände svenska trupper ner klostret och dödade munkar. Klostrets huvudkyrka, Kristi Förklaringskyrka är en skapelse från 1800-talet då klostret hade sin storhetstid under fader Damaskin och besöktes av tsarer, Tolstoj och Tjajkovksij. Under vinterkriget flydde munkarna i snöstorm medförande ikoner över isen västerut och grundade efter några år Nya Valamo kloster i finska Savolax. Dit hade jag en solig sommardag paddlat över sjön Juojärvi och bländats av en gyllene kupol. Nu gick färden snabbt på bärplansbåt över ett gråmulet och ödsligt Ladoga. Forna tiders resenärer fick kämpa med åror och segel. Heliga platser bör man nalkas långsamt. Nu kom kloster och kyrkor flygande emot oss. Men fel vore att klaga. Klostret är imponerade och mycket är vackert. Renoveringsarbetet, som startade 1989 då klosterverksamheten återupptogs, är långt framskridet. (Klostrets framtid är nog tryggat eftersom Vladimir Putin, som lär var troende ortodox, byggt sig en villa på öarna.)
Guiden var utmärkt. De gregorianska hymnerna sjöngs som bara ryssar kan sjunga. Ändå tänkte jag - omgiven av turisthorder - att här skulle jag vara ensam en morgon, höra koltrast och klockringning och läsa Tjechov och Pusjkin i den lummiga grönskan.

Tidigt nästa morgon gick färden vidare i duggregn - mot Petrozavodsk i Fjärrkarelen. Men ännu blänkte Ladogas vatten och några ord ur Harry Martinssons Sång om Karelen i Aniara kom för mig:

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons