Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Spöstraff och skam i skolan

/
  • Koncilium. Denna unika bild från Gävle gymnasium är en minnesbild av hur det kunde se ut. Bilden är från 1874. Tecknaren har missat det faktum att gymnasisterna enligt stadgan för Gävle gymnasium skulle ha vita höga hattar.
  • I äldre tid undervisades i ett gemensamt rum med många klasser samtidigt. Denna bild kommer från Tyskland 1592. Som tydligt framgår var riset ett viktigt inslag i undervisningen.

Mobbing, slagsmål, bristande lärar­auktoritet... Så gott som dagligen kan vi ta del av diskussionerna om den svenska skolan. Hur löstes problemen förr? Thor och ­Arne Øvrelid tittar bakåt i historien och hittar dumstrutar, skolstockar och särskilda skolfängelser.

Annons

Att slå sina barn, sina elever eller sina anställda för att upprätthålla samhällsordningen sågs länge som självklart, ja rent av fostrande.

Husagan, som gav husbonden rätt att slå sina anställda, försvann 1920.

Skolagan förbjöds 1958.

Barnagan blev olaglig först 1979.

Rätten att slå sina barn och sina elever finns fortfarande kvar i stora delar av världen.

Vi börjar vår tillbakablick med att se närmare på 1724 års skolordning. Det tolfte kapitlet handlar ”Om Scholæ- Disciplinen ock des Jurisdiction.” Precis som i dag fick den elev som uppträdde illa först en varning, eller som man då uttryckte det, de skulle ledas ”rätt med Alfwarsamt tiltal”. Vid upprepade förseelser eller vid grövre förseelser utdömdes i första hand skamstraff. Vanligtvis fick man då sätta på sig dumstruten eller sitta i skolstocken så det blev allmänt känt att man misskött sig. Tanken var att skammen skulle vara så genomgripande att man inte återupprepade sina brott.

Om skamstraffet inte hjälpte tog man till kroppsstraffen eller ”rijs på bara kroppen” som oftast utdelades av läraren i klassrummet inför kamraterna. Man skiljde i förordningarna mellan ”slag med ris” och ”färla”. Färlan liknande ett slagträ med en klump i änden. Man använde den mot baken, ryggen eller mot händerna – dock aldrig skrivhanden. Man kunde även kombinera dessa straff på olika sätt. Färlan som i dag i det närmaste är bortglömd hade ett viktigt symboliskt värde i den gamla skolan. Vid rektorsbyte överlämnade den avgående rektorn färlan och sigillet till den tillträdande.

Det var ytterst rektor som skulle se till att disciplinen upprätthölls. Därför stadgades att han på lördag eftermiddag skulle samla veckans värsta brottslingar för att genomföra förhör och undersökningar kring de begångna brotten. Han utdömde sedan straffen som verkställdes omedelbart. För de yngre eleverna behövde man inte invänta lördagen utan de straffades oftast omedelbart av sin lärare.

Rektor utdömde skamstraff, ris eller slag med färlan. Han skulle ”bruka mycken warsamheet” då straffen verkställdes och fick inte vara i affektion. Men någon objektiv rättvisa fanns inte i systemet då de blödigare eleverna kunde komma undan ganska lätt medan de med hårdare kynnen fick strängare straff. Det fanns alltid ett mått av godtycklighet och det var känt att vissa lärare slog ofta och mycket, medan andra var mildare. I källorna kan konstateras att arbetet med att upprätthålla disciplinen både i skolan och utanför skoltid var ett tidskrävande arbete för såväl rektor som lärare.

De yngre eleverna kunde dömas till aga om de inte satt tysta och stilla i kyrkan eller slarvade med läxorna. Hade man spelat kort, mobbat sina kamrater, ”öfwerfallit med fule ord sine medlärjungar”, supit, stört ordningen i staden, slagit sönder fönster eller kränkt innevånare i staden, kunde man dömas till stocken, få ris eller slag samt mista sitt stipendium och dessutom sättas i ”proban” som skolfängelset kallades.

Den som ägnat sig åt fylleri eller annan liderlighet förvisades från skolan. Den som bemötte sin lärare med otidigheter skulle inför sina kamrater slås på bara kroppen. Vid smärre brott som slagsmål på staden, snatteri av frukt eller obetalda småskulder skulle man inte besvära det civila domstolsväsendet. Detta skulle i stället anmälas till rektor som utdömde skolstraff, vilket ofta var betydligt hårdare än de straff som utdömdes i domstolarna.

Det tycks ha varit ett stort problem att hålla eleverna nyktra. Flera skolordningar tar upp frågan om langning. Den person som försåg elever med alkohol skulle böta 40 mark silver till Magistraten och elev som köpte av langaren skulle dömas till ris på bara kroppen och proban i ett eller flera dygn.

Proban, eller skolfängelset, nämns i flera skolförordningar. Elever i trivialskolan (som motsvarar grundskolan) fick kroppsstraff, medan gymnasister oftare sattes i fängelset. Normalt sattes eleven i fängelse från 6 på morgonen till 6 på kvällen eller från 6 på kvällen och över natten. I Gävle är det längsta dokumenterade fängelsestraffet tre dygn. Men i andra skolfängelser, som t ex det i Västerås, var det betydligt värre. Där kunde man få straff upp till 14 dagar och även låsas fast i halsjärn och kedjor. Maten bestod då givetvis av vatten och bröd.

Tanken med skolfängelset var att eleven skulle få tid att fundera över sina handlingar samtidigt som straffet skulle ha en avskräckande effekt på de övriga eleverna.

Från mitten av 1700-talet minskade användningen av skolfängelserna, men de fanns kvar i skolordningarna till 1820. 1764 skrev kollegiet i Gävle till domkapitlet att ”den gamla Prubban” inte längre går att använda eftersom den var helt förfallen. De anhöll därför att få medel till en materialbod som i nödfall även kunde användas som skolfängelse.

Thor och Arne Øvrelid

I nästa artikel berättar Thor och Arne Øvrelid om mer utstuderade sätt att upprätthålla ordningen i skolan: dödsdom.

Annons
Annons