Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Språket flyter oavsett vad professorn vill

/

”Ett språks grammatik förändras med tiden”. GD Kulturs språkkrönikör Hanna Lundquist svarar på ett debattinlägg från professor Sven-Erik Lundberg.

Annons

Sven-Erik Lundberg ifrågasätter i söndagens (8/11) GD mina rekommendationer om genitiv:s. Jag är lite frestad att på Hans Rosling-vis svara ”Jag har rätt och du har fel”, utifrån att jag är språkvetare och du professor i maskinteknik. Men språk är demokratiskt, så jag börjar i stället med några frågor.

Du menar att namnen i en bröllopsinbjudan måste ha varsitt s eftersom bröllopet är bådas. Menar du då att det alltid krävs varsitt s om vi har att göra med två egennamn? Även om namnen bildar en tydlig enhet, ett radarpar eller till och med ett varumärke? Eller drar även du en gräns, bara på ett annat ställe än jag?

LÄS MER: Den debatterade språkkrönikan av Hanna Lundquist

Skulle du skriva Hasses & Tages sketcher, Toms & Jerrys gnabb, Bens & Jerrys glass? Om inte, var går gränsen?

Jag tror att de flesta svenskar intuitivt accepterar uttryck som Anna och Ahmeds bröllop, Björn och Bennys musikaler, Efva och Evas äktenskap. I sammanhang med få ledtrådar om tolkningen kan vi göra gott i att formulera om, där är vi ense. Men att vi i vardagsspråket skulle kunna eliminera flertydighet, det är en fullständigt orimlig tanke.

Inte ens genitiv-s:et är entydigt. Det kan innebära ägande, men också släktskap och andra sorters samhörighet. Ta till exempel bokens författare, professorns granne eller himlens färg.

Att enskilda fackspråk behöver terminologisk entydighet är en helt annan fråga, som handlar mer om vokabulär än om grammatik. 

DEBATT: Språkvårdarna har fel

Ett språks grammatik förändras med tiden, och då menar jag dels vad vi människor uppfattar som korrekt, alltså vår inre grammatik, dels den vetenskapliga grammatiska beskrivningen. Vad som ansågs korrekt i språkvårds- och grammatikböcker för 50 år sedan behöver inte nödvändigtvis gälla i dag. På 50 år hinner man forska en hel del i grammatik, och dagens grammatiska beskrivning ligger därmed närmare hur det svenska språket faktiskt fungerar. Om det är det du menar med att språket flyter, ja, då måste vi tillåta det. 

Även logiska resonemang kan leda oss fel, om de bygger på felaktiga antaganden. Det felaktiga antagandet i detta fall är att genitiv-s:et alltid skulle höra samman med ett substantiv, och endast ett. I modern grammatik betraktas genitiv som en egenskap hos hela nominalfrasen, vilket förklarar varför det räcker med ett s i de aktuella fallen. Det förklarar även varför det är fullt möjligt och korrekt att skriva Högskolan i Gävles bibliotek. Högskolan heter Högskolan i Gävle och det är till hela den frasen genitiv-s:et kopplas.

Jag har inte utrymme att förklara vad en nominalfras är, men det är ett mycket centralt begrepp i nutida grammatik och har kraftigt bidragit till förståelsen för språkets uppbyggnad. Läs gärna mer i Svenska akademiens språklära, kapitel 10 och 11. Den är ganska lättillgänglig och finns garanterat på högskolans bibliotek. Jag rekommenderar även Språkriktighetsboken, sidorna 53-58 om genitiv-s.

Slutligen vill jag göra en jämförelse med formuleringen de framgångsrika Björn och Benny. Att sätta s på varje namn, Björns och Bennys musikaler, är nästan som att skriva den framgångsrike Björn och den framgångsrike Benny trots att vi talar om dem som låtskrivarduo. Inte direkt fel, men inte heller nödvändigt. Dessutom ger det (här ger jag mig inte) en signal att vi pratar om dem som individer, inte som duo.

Ps. Du undrade vilka "språkvårdare" jag syftade på. Främst Språkrådet, Språkriktighetsbokens författare, Sveriges examinerade språkkonsulter i svenska (min egen yrkeskår) samt indirekt Svenska Akademien, genom beskrivningen av genitiv i Svenska Akademiens språklära och Svenska akademiens grammatik.

Hanna Lundquist

språkkonsult och journalist

Annons
Annons
Annons