Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stina Oscarson: SR har förvandlats till ett varumärke

/

Sveriges radio blir alltmer fixerat vid sitt eget varumärke. Men kan ett varumärke vara en fri och opartisk röst för medborgarnas bästa? Det frågar sig Stina Oscarson, före detta chef för Radioteatern i en debattartikel.

Annons

När jag för ganska precis ett år sedan läste pressmeddelandet från Sveriges Radio där det meddelades att jag skulle sluta som chef för radioteatern slogs jag av en närmast filosofisk fråga: hur liten del av sanningen kan man säga och fortsätta kalla det sanning? Men, tänkte jag sedan, det är klart att SR måste värna om sitt varumärke och säkert hade man också värnat om mitt, vilket jag i stunden också var tacksam för.

Och för ett varumärke är ytan viktigast. Inte att sanningen kommer fram. Nu menar jag inte att det finns EN sanning. För det gör det sällan. Det finns ofta en rad berättelser som måste läsas ihop för att vi ska förstå vad som händer människor emellan. Men för ett varumärke är inte mängden av berättelser viktigt utan den berättelse som orsakar en själv minst skada. Alltså, tänker jag, kan nog inte ett varumärke vara opartiskt. För ett varumärke är alltid partiskt med sig själv.

Och jag som lämnade radion i tron att det var jag som hade problem med opartiskheten har i efterhand funderat på om det kanske var tvärtom. Att jag som inte vill förvandlas till ett varumärke var tvungen att gå för att behålla min frihet som konstnär. Vilket i och för sig inte så lätt idag när allt och alla håller på att förvandlas till varumärken. Även sånt man tidigare betraktat som frizoner; politik, demokrati, städer, skolor, sjukhus, åsikter, ja faktiskt vi alla.

Hur som helst har tanken på Sveriges Radio som ett varumärke inte kunnat släppa mig och bilder från planeringskonferenser och ledningsgruppsmöten där man talat om varumärket SR kommer ännu till mig och jag minns hur förvånad jag var när jag första gången såg reklam för Sveriges radio på bio. Det var något som inte gick ihop för mig.

I boken "Protest Inc - the corporatization of Activism" frågar författarna Peter Dauvergne och Genevieve Le Baron vad som händer när folkrörelser, nätverk och ideella föreningar idag allt oftare organiseras som om de vore företag. Är det det möjligt att ifrågasätta och förändra ett system som man själv anpassat sig till och tjänar på?

Jag ställer mig dagligen själv samma fråga som konstnär för jag tror inte att man kan skapa ett äkta möte eller samtal med en människa man betraktar som kund vilket är allt vanligare även inom kultursektorn. Och samma utveckling kan vi se inom hela den offentliga och ideella sektorn. Hur resurser flyttas från verksamhet till strategiskt arbete, PR och marknadsföring. Från innehåll till yta.

Men problemet när verksamheter som lever på offentliga medel börjar leka företag är att man aldrig kommer att bli annat än skrattspeglar av företag för man skulle aldrig klara sig en dag på marknadens villkor. Och får därmed inte ut något av den vinst som kapitalismen kan ge vare sig kvalitativt eller ekonomiskt. Och samtidigt säljer man ändå ut det som ger verksamheten rätt att inte som ett företag spela på marknadens villkor, vilket ligger i dess kraft att på alla plan uppbära en annan värdeskala än den kapitalistiska och därmed också ha möjligheten att vara en motvikt till denna.

En kvinna som arbetar som strateg på SR beskriver medielandskapet idag som när Estonia sjönk. Alla försöker rädda sitt eget skinn och tar ingen hänsyn till varandra i kampen för sin egen överlevnad.

Det är inte bara medielandskapet som fungerar så tänker jag utan hela samhället. Städer slåss om turisterna, skolorna om barnen, sjukhusen om patienterna och partierna om våra röster.

Alla krigar, även de som inte måste. Men problemet är att när man väl gått med på kriget som idé då upphör man att vara opartisk. För opartiskhet är grunden för all fredlig konfliktlösning.

För mig är därför opartiskhet något av det högst eftersträvansvärda och jag tror det tar en livstid att egentligen begripa vad begreppet innebär och lära sig agera därefter. Men i grunden är jag övertygad att opartiskhet först och främst handlar om förmågan att tänka fritt och inte så mycket om att inte kunna ta ställning.

Och det är därför jag återkommer till frågan om det går att vara opartisk i en organisation som betraktar sig själv och agerar som ett varumärke. För ett varumärke ifrågasätter aldrig sitt eget existensberättigande.

Och är det så, är jag rädd att public service riskerar gå samma väg som de politiska partierna, som sätter sina egna varumärken framför den utveckling, den förändring, de mål man egentligen vill uppnå. Och därmed spelar bort själva meningen med sin egen existens. Och det vore i så fall mycket sorgligt.

Annons
Annons
Annons