Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Strindberg triggade politisk satir

+
Läs senare
/

I det krisande Spanien blomstrar den politiska skönlitteraturen. Men även i Sverige tilltar det politiska, därtill i olika genrer. Viktor Barth-Kron har valt satiren för sin debutroman "Gröna gården".

Albin Öhrn rymmer från det välbetalda jobbet på pr-byrån Partner in Politics och söker mer meningsfulla arbetsuppgifter på Socialdemokraterna egen enhet för kommunikation och omvärldsanalys, Eko. Som utsänd spion i "fiendeläger" ska han inhämta information till partiets högsta ledning.

"Gröna gården" sticker ut i den svenska politiska skönlitteraturen. Medan författare som Susanna Alakoski och Kristian Lundberg är tematiskt och berättartekniskt besläktade med 1930-talets arbetarförfattare har Viktor Barth-Kron i stället hämtat inspiration från ett helt annat håll: "Gröna gården" föddes efter en omläsning av Strindbergs "Röda rummet".

– Trots att den är 140 år gammal känns den väldigt aktuell. Mekanismerna, det sociala och politiska hyckleriet finns fortfarande även om Strindbergs roman skrevs under en hårdare tid och är mycket mer aggressiv än vad min är, säger han.

Viktor Barth-Kron har alltid satt en heder i att skriva underhållande om politik. "Gröna gården" är en satirisk skildring av den värld han delvis bevakar även som journalist, av "det stora sällskapsspelet" mellan politiker och "policyprofessionella".

– Det här är ett slags påverkansindustri. Vad det handlar om är att oerhört många personer har i uppdrag att påverka opinionen eller politiker för att åstadkomma politik. Deras impact blir relativt sett större hela tiden, det sker ett slags förskjutning, och vad betyder det? Det förtjänar att belysas.

Bakom påhittade namn går det ganska lätt att identifiera både politiker och journalister. Daniel Suhonen har blivit Robert Niinistö. Författarens sympati anas bakom Roberts kommentar om varför ett liv som pr-konsult vore likvärdigt med att lägga sig ner och dö.

– Jag tänker inte kommentera vem som är vem. Det är ju en karikatyr även det där, som ska visa att det trots allt finns många som kommer ihåg varför de en gång började med politik.

Även om det är tunnsått både med satir och med skildringar av själva det politiska livet i dagens utgivning finns desto mer både av samhällskritiska romaner och av politisk poesi, framhåller Paul Tenngart, litteraturvetare vid Lunds universitet.

– Det politiska har kommit tillbaka, det ser man också i kritikernas omdömen. Det lyfts allt oftare fram som en positiv kvalitet på ett sätt som inte riktigt var fallet för 20 år sedan, säger han.

Poeter som Johan Jönson, Mikael Rattamma och Athena Farroukhzad har alla bidragit till att göra just poesin till den mest politiska genren. Här handlar det om en politisk litteratur som är kritisk inte bara innehållsmässigt utan också genom att formmässigt bryta upp de traditionella sätten att diskutera på, framhåller Paul Tenngart.

Ida Börjels Augustnominerade diktsamling "Ma" ser han som ett exempel. En personlig sorgehistoria vägs mot storpolitiska frågor på ett både avancerat och drabbande sätt.

– Romregistret dyker upp. Den svenska polisen får sig en känga, och sedan kommer den här sorgen hos en person som förlorat sitt barn. Det blir inte partipolitiskt alls, men hon skapar en känsla som gör att man engagerar sig för romernas situation också.

För Viktor Barth-Kron handlar det i stället om att på ett mer skruvat sätt förmedla sina iakttagelser från exempelvis Almedalen.

– Jag vill att det ska vara underhållande, men det handlar ju fortfarande om något som är värt att berätta om vår politiska tid. Jag hoppas väcka intresse hos fler än dem som skulle sitta ner och läsa en forskningsrapport om "de policyprofessionella". (TT)

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons