Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Superhjältens slängkappa behövs inte för terrorbekämpning

/
  • ”Suicide squad” tar superhjältegenren ännu längre in i mörkret.
  • ”Suicide squad” tar superhjältegenren ännu längre in i mörkret.

SKÄRMEN: Är det rimligt att superhjältegenren går från barnens favorit till barnförbjuden? frågar sig Kristian Ekenberg i en krönika om hur superhjältarna dras mot mörkret.

Annons

Alla populärkulturella fenomen får till slut en porrversion, även oskyldig barnunderhållning som ”Harry Potter”. Men man behöver inte leta under nätets största stenar för att hitta barnunderhållning som anpassats till en förvriden vuxenvärld. Det räcker med att kliva in på närmaste biograf. Över vad som tidigare var populärkultur riktad till barn har ett oljigt mörker sänkt sig.

Barndomens Läderlappen i grå pyjamas med komiskt våld (Bam! Zap! Pow!) är långt borta i trailern till sommarens “Suicide squad”, där Jared Letos Jokern med metalltänder grinar mot publiken och konstaterar att han inte ämnar att döda – “jag ska bara skada dig riktigt, riktigt illa”.

Superhjältekulturen har letat sig så djupt in i själens mörka grotta att referenser till tortyr kastas in som ett skämt. I ”Suicide squad” är inte heller superhjältarna mörka och depraverade nog, utan filmens ”hjältar” består av de fängslade superskurkarna, som sätts samman i en grupp för att genomföra ett farligt uppdrag i utbyte mot kortare straff.

I filmer som Christopher Nolans ”Dark knight”-serie om Batman, Zack Snyders ”Man of steel” och Matthew Vaughns superhjältesatir ”Kick ass” har en genre som tidigare inte enbart inriktade sig exklusivt till barn, men där barn var en huvudmålgrupp, blivit lika barnförbjuden som en IS-video. En värld där ett svart regn faller över en metropol där blott det brutala våldet finns kvar som hopp om en bättre värld, en våldsfixerad och sexualiserad miljö där moralen upplösts i ett syrabad och kvar finns endast nihilismen.

Min resa in i vuxenlivet har gått parallellt med superhjältefilmens tilltagande dominans över filmpalatsen. En publik som marinerats i serietidningar ovilliga att släppa barndomens förströelse, men med vuxnas krav på mer nyanser och verklighet i intrigerna. Jag uppskattade exempelvis Tobey Maguires entré som Spiderman, som blandade barndomens klatschiga superhjälteestetik med ett mer vuxet innehåll där protagonistens utveckling som hjälte modellerats efter tonåringens utveckling till vuxen för maximal identifikation.

Men tolkningen av vad ett vuxet innehåll innebär har skruvats så hårt att vuxen, enligt filmmakarna, tycks vara ekvivalent med att vara ett psykfall.

Det ligger en stor dos överkompensation i det mörker som serie- och filmmakarna har lagt över superhjältegenren, som om det kolorerade barnsliga innehållet måste drivas till sin spets för att övertyga skeptiker om att detta egentligen inte hör hemma i sandlådan.

Superhjältegenrens svärta kan spåras tillbaka till Frank Miller och Alan Moore, som på 1980-talet i ”The Dark knight returns” respektive ”Watchmen” doppade de färgglada trikåerna i bläck och rotade i superhjältarnas vrickade psyken. För det är inte någon normal människa som ikläder sig en slängkappa för att bekämpa brottslighet. Reagan-årens mer desillusionerade superhjälte kom som en reaktion på att genren, i spåren av skådespelarna Adam West och Christopher Reeves tolkningar av Batman och Superman, blivit ett skämt. En superhjältevärld riktad till en mer vuxen publik – eller tonåringar som vill se sig som vuxna – som inte längre trodde på Supermans moraliska plattityder.

Men det som då var en reaktion mot det förhärskande har i dag blivit den nya normen. Även Marvel-filmerna, som tidigare har varit de som behållit barnasinnet, styr mot mörkret, där redan filmer från Warner Bros och Fox tävlar om vem som är ondast och coolast.

Men som Mark Bernardin i Los Angeles Times frågar sig i en artikel om superhjältegenrens framtid: ”Hur mycket mörker vill publiken ha? Har Warner Bros. målat in sig själva i ett hörn, där allting framstår som innehållet i en gothares dagbok.”

En träffande beskrivning av svartsynen i dessa filmer – den svartklädda tonåringens övertygelse om alltings jävlighet som blir skrattretande i sin överdrift och brist på nyanser.

I en intressant historisk exposé i LA Review of Books över superhjältegenrens utveckling, skriver Jackson Ayres om att pendeln nu är på väg att svänga och att kritiker suckar trött och önskar att Batman, Superman och de andra återfår lite av sin forna oskuld och färg.

I en värld där 50 människor skoningslöst kan mejas ner på en nattklubb, och där fascismen åter stiger från den grav där den aldrig riktigt lagt sig till rätta, är det svårt att argumentera för att allt är solsken och fågelsång i Gotham city.

Men är det verkligen superhjältegenren, som i sin själva form inte är realistisk, som bäst skildrar en värld där terrorism och vansinnesdåd ständigt lurar? Dessa berättelser blir ofrånkomligen en del av populärkulturen, men snälla, sköt terrorbekämpningen utan slängkappa.

Fotnot: Skärmen är en krönika om trender och fenomen inom rörlig bild.

*

Läs mer: Krönikor och kommentarer av Kristian Ekenberg

Annons
Annons
Annons