Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svårt att lära en gammal kulturman att sitta

BOK: Kristian Ekenberg läser "Tommy" och skriver att Tommy Berggren är en mästare på att berätta anekdoter.

Annons

Vad oväntat det hade varit om Tommy Berggrens självbiografi hade varit en nätt liten sak, i format att passa jackfickan. Nu krävs det snarare en mindre släpvagn för att forsla ”Tommy” mellan hemmets läsfåtölj och redaktionen. Det krävs några kilo papper för att rymma hans ego.

Saknar någon ett H, förresten? Jag hajade själv till inför omslaget, med en ung Berggren ovanför texten Tommy i rött. Jag var tvungen att googla vad som såg ut att vara ett monumentalt korrfel. Men en bit in i boken ger skådespelaren sin förklaring. H:et lade han till i ungdomen, drömde om det amerikanska filmstjärnenamnet Thommy Williams, och nu på ålderns höst har han valt att återgå till det namn som hans föräldrar gav honom, för snart 80 år sedan i Göteborgs arbetarkvarter.

Tommy Berggren har rört upp känslor med sin självbiografi. Foto: Henrik Montgomery

Tommy Berggren är en av våra stora skådespelare. Och han är inte rädd att säga det själv. Han har arbetat med de stora regissörerna som Ingmar Bergman och Bo Widerberg och blivit ett internationellt filmstjärnenamn med filmer som ”Elvira Madigan”. I sin självbiografi tar han med läsaren på resan från en på många sätt traumatisk barndom, med en gravt alkoholiserad far och mobbing, via underbarnstatus i Göteborgs teaterliv till Dramatens scen och jetset-festande med den internationella kändiseliten. Framför allt tar han med läsaren från famn till famn.

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Läs mer: Elise Karlsson i topp när vi listar fem favoritböcker från mars-april

Inför utgivningen av självbiografin har Tommy Berggren hamnat i blåsväder för uttalanden i radion och för att ha kommenterat en tv-reporters kropp. Den åldrade kulturmannen skär sig mot samtidens normer och det är som om han vandrar in i en fälla gillrad av debattörer som bara väntar på nytt bränsle i kulturmansdebatten.

Som läsare blir man något härdad av Berggrens kvinnoaffärer, som redan under tonåren flikas in i biografin som ett slags erotiska noveller. Men när han på resa i Brasilien, och inleder ett förhållande med en prostituerad, kvackar man onekligen till av hur bekymmerslöst han nämner det.

Tommy Berggren är en skrävlare. Han räds inte att jämföra sig själv med Mozart. Men sett till hans bakgrund är det lättare att ha överseende med den pompösa självbilden och revanschismen. Utan den totala brist på skam som Tommy Berggren uppvisar når inte en arbetargrabb från Göteborg den svenska teatereliten.

Det finns skrävlare som skryter utan att ha mycket att yvas över, men den skaran tillhör inte Tommy Berggren. Talangen finns där. Därför är det så skrattretande sorgligt att han ändå inte kan hejda sig. Som i det evinnerliga namedroppandet. Berggren har träffat och blivit vän med världskändisar som Robert De Niro och Harold Pinter, ändå kan han ägna energi åt när han nästan träffade Frank Sinatra.

Tommy Berggren skriver om sina samarbeten med regissörer som Bo Widerberg och Ingmar Bergman. Foto: Peter Kjellerås

Han är kanske inte någon stor författarbegåvning, däremot en begåvad anekdotberättare. Skrävlare tenderar att vara det. Det är underhållande att följa med på Tommy Berggrens livsresa (han utlovade 50 läsarskratt till förläggaren). Han visar också tendenser till självironi, som när han och Rudolf Nurejev möts i vad Tommy Berggren tror vara ett geniernas intensiva möte, som i själva verket är ett flörtförsök från den berömda balettdansören.

Han skriver fint om relationen till regissören Bo Widerberg, ett komplicerat samarbete som de starka viljorna till trots överlevde flera filmer. Ingmar Bergman ter sig dock som en löjlig figur, mån om att tillhöra de tuffa grabbarna. Trots att Berggren skriver att Bergman är ”överskattad som teaterregissör”, finns det ändå till slut en värme i deras förhållande till varandra.

Att läsa ”Tommy” är lite som att se en elefant dansa in i en porslinsbutik utan att vara medveten om det. De första krönikorna om vilken vidrig kulturman han är har redan skrivits och jag kan, medan jag skriver detta, höra det rasande tangentknattret från fler.

Lycka till med uppfostringen! Det är svårt att lära en gammal kulturman att sitta.

*

LITTERATUR

Tommy Berggren

”Tommy”

(Albert Bonniers förlag)

Annons
Annons
Annons