Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tack tjejkompisar för att ni styrde mig rätt!

KRÖNIKA: Kristian Ekenberg om #Metoo-debatten och hur könsmönstren måste brytas i unga år.

Annons

Som man är det svårt att göra rätt i #Metoo-debatten, som följt i svallvågorna efter skådespelaren Alyssa Milanos uppmaning om att kvinnor under hashtaggen #Metoo ska skriva i sociala medier om övergrepp och sexuella trakasserier.

Först uppmanades män att erkänna sina synder, för det kan väl inte vara så att näst intill alla kvinnor har haft saker att berätta men alla män är oskyldiga? När män började bekänna, bannades de för att de ville ha beröm för att de sent omsider kommit på bättre tankar. Och de som berättade anonymt anklagades för att vara fegisar.

Men även om jag av självbevarelsedrift har legat lågt, gav förra veckan ändå icke desto mindre anledning till självrannsakan. Utan att spela helgon – jag har säkert mina egna stunder av svinigt beteende – så måste jag ändå erkänna att många av vittnesmålen har fått mig att häpna.

De vittnesmål som jag återkom till var de från riktigt unga år, i barndomen, när könsmönstren först hittar sin form. När killar kommer på att det finns någonting som heter tjejbaciller.

Läs mer: Fler krönikor och kommentarer av Kristian Ekenberg

Hade jag själv varit panikrädd för tjejbaciller hade jag haft en mycket ensam barndom. Mitt kompisgäng under barndomen bestod till största delen av flickor. Inte av ett medvetet val, utan helt enkelt för att nästan samtliga jämnåriga i mina kvarter på Rodergatan på Brynäs var flickor.

Hade jag haft en son själv i dag hade jag sett till att han hade fått flickor som lekkamrater. Risken att i vuxen ålder få sparken från sitt programledarjobb i TV4 minskar avsevärt om man har fått leka med My Little Pony som barn.

När jag skriver om unga år så menar jag riktigt ung, långt före puberteten, då det redan är för sent att hitta en sund relation mellan könen. Att som i vissa länder separera könen från varandra i skolan är ren idioti.

Som jag minns det var inte traditionella könsroller någon stor sak när jag växte upp; vi lekte i ena stunden med Barbie-dockor, i nästa med piratlego. Kompisgängets ledare var en några år äldre tjej, som i kraft av ålder men också naturlig auktoritet tog ledningen i leken. Med en uppväxt tillsammans med henne har kvinnliga chefer alltid varit en självklarhet, däremot har jag haft svårare att hitta rätt i manlighetens osynliga hackordning som på ett nästan magiskt sätt etableras så fort tre män samlas i ett rum.

Under #Metoo-debatten har flera obehagliga utpekanden gjorts i sociala mediers pöbeldomstol, vilket har rättfärdigats av vissa som det enda sättet för en del män att förstå allvaret i frågan. De män som har pekats ut och valt att uttala sig i media, har visat en märklig men också, tror jag, helt uppriktig oförståelse för att beteendet inte skulle vara acceptabelt. Efter decennier av samhällsdebatt borde det vara en omöjlighet, men jag tror ändå att deras förvåning inte är spelad utan genuin.

Sorgligt nog tror jag ändå inte att det går riktigt in, att det är ett mönster som måste brytas mycket tidigare än så. Och mest effektivt görs det redan i sandlådan. Så tack Emma, Eva, Karin, Eveline och ni andra för att ni styrde mig rätt när jag betedde mig som en typisk snubbe.

Annons
Annons
Annons