En spark i skrevet

I 15 år har den turnerat runt världen, fotbollsdansen som i måndags kväll ­visades på Gävle teater. Föreställningen är en humoristisk ­hyllning till bollspelet som konstart. Stisse Åberg, sportchef och Gunilla Kindstrand såg den tillsammans.

GK: Jag tycker att de fyra hårdjobbande dansarna lyckas bra med att bygga konkreta känslosituationer – kring lagkänsla, utanförskap, kroppsfixering, patriotism, hierarkier …. Ja, ända in i duschen fick vi följa med. Men är det ett koreografiskt trovärdigt arbete, som verkligen bottnar i fotbollens unika rörelser och kollektiva kroppsspråk?

SÅ: Spelet utan boll imponerar alltid på mig. Det är något som de stora fotbollsspelarna är mästare på, att röra sig, hitta ytor, eller bara stå stilla och låta andra springa bort sig och bara vänta på att bollen ska komma. Bra att man lät bollen vara förresten på scenen – då hade det bara blivit cirkus Scott i stället för dans. Nu blev det ju ett varv upp på läktaren i början i stället, eller på nån bakgata utanför nån tysk arena i andraligan. Det var en rätt tuff, våldsam start som jag kände obehag över.

GK: Den här ljudmattan av grymtande röster, kollektivets grumliga growl, reste en sorts osynliga läktare runt scenen. Tunga markdimmor som mötte ett starkt flodljus. Så vackert! Men ändå; det blev lite avbytarkänsla emellanåt, som om spelet upplevdes utifrån. De koreografiska lösningarna verkar mer ha inspirerats av TV-kamerornas vinklar och av sportfotografernas bilder, än av känslan när en våt sko smockar bollen. Den här föreställningen har gått runt världen i femton år och dansats av många laguppställningar som alla påverkat sina versioner. I publiksamtalet efteråt förstod man att ingen av de nuvarande dansarna hade något eget intresse av fotboll och knappt spelat. Jag tror det påverkade föreställningen.

SÅ: Mest fotbollslikt var scenen när dansarna står i starkt motljus, och teaterdimman ligger över scenen. Då, precis, då, blev det exakt som en höstmatch i elljus, med ett dis som skapar den dramatiken som man vet alltid ligger över höstmatcher. Nedflyttning, kval, ibland avgörande segrar. Rättvist eller inte, det var faktiskt de frysta ögonblicken, inte själva dansen, som gav mest intryck. För trots rörelser, dansarnas egna röster, bakgrundssorl – själva ljudet av fotboll saknades. Det är tillslaget på bollen, som alla vet är avgörande.

Men uppradningen av mer eller mindre tydliga igenkänningsfaktorer var tydlig. Ungefär som om nån ville kolla fotbollskontakten med åskådarna. Var det fler än jag som såg den franske stjärnan Eric Cantona upproriskt vika upp skjortsnibbarna på tröjan?

GK: Det var det säkert (– om inte annat så fanns det ju en del GIF:are i publiken ...) Koreografen Jo Strømgren säger att han gjort den här uppsättningen som en spark i skrevet på de fördomar som finns kring idrott och konst. Han ser det som en politisk kommentar till de konstruerade motsättningarna mellan dem. Ett övertydligt exempel på det han menar är Gävle kommuns besparingsförslag, där idrott ställts mot kultur med en förbluffande primitiv automatik.

När jag lyssnar runt i kultursektorn, bland konstnärer, kulturarbetare och publik, möter jag numera väldigt sällan fördomar av det här slaget. Man tillhör inte det ena eller andra, utan rör sig fritt mellan fälten. Ibland tänker jag att politiker och tjänstemän på ett tragiskt vis blivit kvar i gamla bilder av att det ena ska kämpa mot det andra. Hur ser det ut från ditt perspektiv?

SÅ: Vet inte om Gävle är speciellt, men här hetsar man verkligen till kannibalismen. Det är ju också ett rätt fungerande politiskt upplägg. ”Titta själva, så här många kronor har vi – det räcker inte, det måste ni ju fatta!” Till slut hamnar då lätt en debatt i ett mörkt hörn där såna som jag börjar bryta av violinstråkarna. Spara är dock inte den mesta kreativa verksamheten som finns, men den tilltalar de fyrkantiga och fantasilösa.

GK: Nu har Jo Strömgren gjort en ny uppsättning. ”A Dance Tribute to Ping Pong”, vilket förstås innebär helt andra steg att ta för dansarna. Jag undrar, fortfarande uppfylld av Brynässagan: Hur skulle en koreografi med hockeyn som utgångspunkt kunna se ut? Hur skulle rörelser och skilja sig från det vi nyss såg på teatern?

SÅ: Hockey? Då hoppar vi över koreografin. Då är det trashtalk som gäller. Jag föreslår en Lars Norén-vokabulär.

  • ”A Dance Tribute To The Art Of Football”

    Gävle teater 23 april

    Koreografi: Jo Strømgren

    Medverkande: Sverre Magnus Heidenberg, Jan Nicolai Wesnes/Stian Danielsen, Mikkel Are ­Olsenlund, Maria Henriette Nygård.

Dela
  • +1 Intressant!