Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Opera i Dalhalla: Turandot av Puccini

/

Jag har aldrig sett en vackrare öppning av en opera!
Genom den strilande vattenridån gungar ett antal vitklädda barn. Där sätts stämningen för Dalhallas uppsättning av Puccinis opera Turandot, berättelsen om den grymma prinsessan, genom att visuellt markera att det är en saga som nu kommer att berättas.

Annons

Det finns många anledningar att på lördag åka till Dalhalla för att se den här uppsättningen. Självklart för tillfället att få uppleva vår världssopran Nina Stemme i en av hennes paradroller och medan hon ännu står på topp av sin karriär.

Men det finns många, många fler anledningar. För det första, Dalhalla är en magisk plats att uppleva opera i, med den mäktiga naturen runt och i kalkbrottet; väggarna som under föreställningens gång förvandlas från grått till svart. Att dras in i handlingen medan himlen mörknar och stjärnor börjar visa sig, samtidigt som väggarna i kalkbrotten och väggen bakom orkestern gnistrar i samklang av ljuseffekter. Det är drabbande.

Bengt Gomér är föreställningens regissör och det märks att han under hela sin karriär arbetat som scenograf och ljussättare. Det är en så vacker, rik och innovativ föreställning som han skapat. Så visuell med kören, som en svart massa, de röda dräkterna, barnen i vita och rosa dräkter. Han gör en fantastisk debut som regissör och det är minst av allt bara i det visuella som han visar sitt mästerliga handlag.

Hans Turandot är en intensiv saga där alla utstrålar koncentrerad energi, men också lek och humor.

Handlingen är en urgammal saga, den om prinsessan som ställer tre frågor till sina friare. Minst 30 har förlorat huvudet när de inte kunnat svaret. Så kommer då den okände prinsen som kan svaren. Han ställer ett motkrav, om prinsessan kan finna hans namn före gryningen, då går han med på att bli avrättad, även han.

På väg till det lyckliga slutet tar slavinnan Liù sitt liv hellre än att avslöja prinsens namn och sjunger sin oerhört gripande aria. Här är det den brittiska sopranen Meeta Raval som gör arian helt sublimt.

Precis här i handlingen stötte Puccini på problem. Han kunde inte hitta en bra fortsättning och lämnade verket ofullbordat vid sin död 1924. Slutet på operan skrevs av den samtida tonsättaren Franco Alfano.

Sedan 2001 finns en alternativ version där musiken skrivits av Luciano Berio, och det är den versionen som ges i Dalhalla. Berios tonspråk är mer modernt än Alfanos och passar Puccinis egen musik kongenialt, tycker jag.

Det här är en mäktig uppsättning med orkestern, Gävle Symfoniorkester och Dalasinfoniettan uppdelad, dels merparten på scenen men en mindre grupp ute i salongen, som en liten satellitgrupp. Därmed skapas en ekoeffekt men också en speciell närvaro. Kören gör sin entré genom publikhavet, vadar genom vattnet och kryllar sedan på scenen med många olika uttryck.

Solisterna utgör ett starkt lag. Nina Stemme förstås, och temperaturen höjs när hon gör entré. Lars Cleveman är en utmärkt prins Calaf och sjunger Nessum Dorma, till en början sittande på scenkanten. Sen fortsätter musiken in i handlingen på ett helt organiskt sätt. Genomgående är solistlaget mycket starkt, inte bara röstmässigt utan genom sitt övertygande agerande.

Och invändningar? Nej, jag kan bara rekommendera, missa inte den här upplevelsen!

Annons
Annons
Annons