Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Unna dig en dos sufism

+
Läs senare
/

Den sufiska mystiken lär oss att se Guds hjärta inkarneras i världen.

Den nedtecknade dikten rymmer mer än det som syns på pappret – i själva verket är diktstroferna vägvisare in till ett kartlöst landskap: ”Drick djupt av själv-förintelsens vin under en tid,/Att du till äventyrs, från personlighetens hand, må vinna/trygghet//Drick vin, att det må göra dig fri från din personlighet;/Och föra droppens vara till havet.”

Den 20 februari 1909 skrevs Eric Hermelin in på S:t Lars – främst för sin alkoholism, som upprepade gånger hade störtat honom ner i mänsklig misär, men det som på ytan såg ut som ett nederlag – visade sig istället bli vägen till en djupare förståelse av vad det innebär att vara människa.

Det kreativa skapandet kräver två saker. Vansinne och disciplin. Vansinne ägde Hermelin, och genom sjukhusvistelsen fick han också disciplin – vilket ledde till en av de märkligaste litterära levnadsbanor som vi har sett i Sverige. Det var genom den sufiska mystiken som vägen till insikt och fördjupning av förståelsen av vad det innebär att vara människa kom att bilda ett fundament hos Hermelin. Han fick in på bara skinnet erfara vad det innebär att kläs av sitt eget jag – en väg som kan gå också genom att vara en social paria, en särling som i utanförskapet får smaka ”förnedringens guds-piska” – just det som Eric Hermelin så ofta återkom till – både i sitt liv och i sin litteratur.

Det finns en del litteratur om Eric Hermelin och hans tolkningar; men fortfarande saknar jag ett större referensverk om hans liv och gärningar. Nu utkommer Mahmud Shabistaris diktsamling ”Mystikens rosengård” i tolkning av just Hermelin, vilket är en mäktig lärodikt.

Shabistari levde i slutet av 1200-talet och början av 1300-talet och Hermelin kom att översätta verket redan 1926 under en av sina många vistelser på S:t Lars i Lund – som då var ett ”sinnessjukhus”.

Samlingen är uppbygd med fråga och svar, elfte frågan: ”Vad är den del, som är större än det hela? Vad är vägen att finna denna del?”

Och svaret är lika postmodernt som det är teologiskt spännande: ”Vet, att det fria varat är den del, som är större än det hela;/Det hela är det nu pågående varat, vilket är världsalltet./Pågående vara bär på flerhet på sin yttersida;/Ty det rymmer enhet endast invärtes.”

Shabistari är en synnerligen utmanande diktare – han skriver själv om sina läroår, om sina vandringar där själva vandrandet blev en del av lärotiden.

Boken är försedd med ett fullkomligt lysande efterord av Ulf I. Eriksson.

Unna dig en stunds befrielse ifrån dig själv och träd in i Guds hjärta i världen.

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons