Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vad nu detta har med saken att göra?

/

Jag talar med gamla Furuviksbarn som upplevt så mycket fint i parken. En del är ledsna, förtvivlade, uppgivna att det nu är över. Men en del är mest sakligt ilskna.

Annons

Det känns skönt.

Och jag tycker, precis som de, att vi inte alls ska glömma bort de här barnen. Lägga locket på, inse att åren har sin gång och att allt förändras.

Traditionerna då. Ska vi lämna över dem till Sverigedemokraterna?

Nej, sanningen är nog den att vi bestämmer själva ganska mycket över förändringen.

Furuviksbarnen var lite av Furuviksparkens själ. Inte så lite heller för resten.

Liksom Träteatern, som Folkteatern nu kryper ur, var lite av Folkteaterns magiska revir i Hälsingland.

Kanske, spekulerar jag, hade Träteatern i Järvsö lite för mycket av Peter Oskarsons stämpel på sig för att passa den nya regimen?

Och så kommer nya trender i teatern. Community heter en av dem.

Jag är inte så imponerad över resultaten. I alla fall inte överlag.

Många mer stabila teatertraditioner tycker jag däremot att det är klokare att luta sig mot.

Och om vi gör så eller inte, så är det ett val. Och det är vi själva, eller i det här fallet, teatern som bestämmer vad man gör. Det finns inga, fast somliga vill inbilla oss det, naturlagar för att något visst sker.

Ute i Furuvik sitter Tom Widorsson och ställer frågor om Furuviksbarnen.

Det är att göra det lätt för sig. Vilket också Tom indirekt erkände med att säga att det var ett lätt beslut.

För, som alla vet, som man frågar får man svar. Folk ville inte, när de blev tillfrågade, se några Furuviksbarn inne i cirkusbyggnaden.

Alltså nerläggning. Lätt som en plätt.

Nu vet ju jag, och alla andra, att Tom Widorssons uppgift som affärsman inte är att vara idealist. Med sin park bedriver han affärsverksamhet. Jag säger ingenting om det.

Utom att ibland kan det mest oväntade vara, eller bli, lönsamt.

Folkteatern däremot bedriver inte affärsverksamhet. Behöver inte leva lönsamt. Och all kultur är, på ett eller annat sätt, ideell.

Hur är det då med kommunen? Har den något ansvar?

Jag tycker att vi som medborgare ska fråga oss det.

De styrande själva, våra kommunalråd, gör det ju inte.

I fallet Briggen Gedda – fjolårets störst kulturella skandal i Gävle –ansåg de sig inte ha något ansvar.

Precis som de svek det ansvaret för sextio år sen när de lät originalet förfalla och dö.

Nu hade de blivit som vilka affärsmän som helst.

I bästa nyliberala anda sa de att kommunen inte skulle ha något med Gerda att göra.

Samtidigt som jag och många med mig undrar om inte Gävles identitet – sjöfartsstaden! – borde vara en av kommunens hjärtefrågor.

Man la ju ner mycket pengar på att skalda fram den häpnadsväckande banala sloganen ”Välkommen ombord”.

Gällde inte den? Var det bara ett annat sätt att säga Goddag yxskaft?

För hur kunde man då i samma veva säga nej till den stoltaste symbolen av dem alla?

Och hur är det med kommunens ansvar för den cirkusstad som man förr satsade på, just i Furuvik? Nu blev det inte mycket av den, för den kom av sig,

Men jag minns en tid på åttiotalet när den verkligen var i ropet och vi fick cirkusgymnasium och man satsade på cirkus... var? om inte i Fruvik. Och med Per Arne Wåhlbergs hjälp grävde man upp cirkusfamiljernas stolta traditioner i vår stad.

Hör inte cirkusen längre till Gävles kärnvärden?

Jo, så måste man undra.

Och tro nu inte på det nyliberala nyset att marknaden ska fixa det där. Marknaden hör till näringslivets revir. Visst kan marknaden se till att mycket blir trivsamt i Gävle. Men den har ingen skyldighet att garantera det.

Den skyldigheten har kommunen. Den måste se till att staden blir meningsfull att leva i.

Som artist i Gävle kan man väl inte bli mer k-märkt än att bli upphissad i taket på Läkerol Arena.

Det är, tillsammans med flera andra ur Brynäs storhetstid, William Wille Löfqvist. En ikon och legendar som de säger på sporten.

Jag känner några personer i Gävle – de är inte många, därför desto roligare att möta – som jag alltid blir på gott humör av att träffa.

Wille är en av dessa. Hans talekonst och humor, hans snabba leverans av one-liners, påminner om Brynäs klassiska sätt att spela. Rena klapp-klappet. Oförutsägbart. Oförutsebart.

I samtalet droppar han liksom passningarna bakom ryggen, skjuter diagonaler och fintar. Och är där med plocken när ett osynligt skott avlossats från fiendelinjen.

Två av de övriga som gör mig på så där oförskämt gott humör är Hans Tjörneryd och Nisse Frölander.

Dagen kan börja i moll men innan solen gått ner och jag mött Hans (som nu, dessvärre, flyttat till Ö-vik) har jag skrattat mig halvt fördärvad. Så att det värker i käkarna.

Och så på det Nisses roliga överraskningar, totala suveränitet och aldrig sviktande medkänsla. Mannen som alltid gör det oväntade och ibland det som faller honom in.

Wille, Limbus och Nisse – vilken trio!

Jag vet inte varför jag berättar detta i dag.

Barn rymmer från dagis... förlåt förskolan. Och ingen ställer den fråga jag vill ha svar på:

Varför?

Har dom tråkigt på dagis... förlåt förskolan?

Får man svara så?

Jag vet inte. Jag har aldrig gått på dagis... förlåt förskolan.

Men jag gick en gång på lekis... man fick säga det om lekskolan då, för det var sextio år sen, 1961. Jag var sex år då.

Man sa ”Kindergarten” också. Så länge sen var det.

Jag trivdes inte där. De andra pojkarna var retstickor (jag var antagligen mobbad fast det begreppet var inte uppfunnet då så det visste jag inte).

Flickorna var överlägsna, kunde allt som inte jag kunde. Det var åtskilligt så jag klandrar dem inte. Jag var nog inte så så framåt då. Ville inte vistas i kollektiv (fast då visste jag inte att det hette så).

Jag ville hellre gå för mig själv och titta på vägarbeten. Eller leka med bästa kompisen som bodde i grannhuset och inte behövde gå på lekis.

Vad nu detta har med dagens rymningar att göra?

Annons
Annons
Annons