Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Vådan av kulturens politisering

+
Läs senare
/
  • Aktuell i musikdebatten. Sven David Sandströms ”Meessiah” hade Sverigepremiär förra fredagen i Gävle. Inför den intervjuades Sandström samma dag av Kerstin Monk här på kultursidan (12 mars). Camilla Dals recension var införd söndagen 14 mars. Den gångna helgen har verket framförts av Herbert Blomstedt med Radiosymfonikerna och Radiokören i Stockholm. I dagens artikel tar Gunnar Colding upp Sven-David Sandströms ställning i nutida svenskt muskliv med perspektiv på frågan om den tonala musiken kontra den atonala.

Om Margit Kinander hade följt med i den stundom aggressiva kulturdebatten i Axess Magasin och deras blogg, hade hon kunnat trösta sig med att där finns åtskilliga högintellektuella och namnkunniga skribenter som i högsta grad delar hennes dubier. Där är man inte rädd för att säga rent ut, att det är vänsterintellektuella inom kulturen som tillskansat sig tolkningsföreträde och därmed också alla stipendier och beställningar.

Har man några invändningar mot denna tingens ordning, så blir man genast anklagad för att vädra ett kulturhat. Regelbundet plockar någon alltid fram Nazikortet också...

Sommaren 2009 händer paradoxalt nog samma sak som hände i början på 1990-talet på storstadstidningarnas kultursidor. Konstutställningen ”Figurationer” blir utskälld efter noter och detta bara för att den innehöll figurativa målningar! Sak samma när Sven-David Sandström bytte religion på nittiotalet från ”ofigurativt” (atonalt) till ca 50 procent figurativt (tonalt) tonspråk.

Detta fjäsk för publiken bokfördes av kritikerna som ett svek mot hela den modernistiska tanken, vilket det också var kan man säga.

(Post)modernismens bärande element har alltid utgjorts mer av politiska/filosofiska idéer, än av konstnärliga substanser med tillräcklig ”verkshöjd” som det heter på juristspråk. En katedral ska så byggas. Arkitekten ritar och ritar. I samma mån som han är (post)modernistisk, struntar han också i antikens upptäckter av människans behov av estetiska värden.

Istället blir hans egna behov, att få göra ett personligt avtryck i historien, vara trendriktig och komma på marknaden den viktigaste drivkraften. En tidlös komposition i musik, måste ju komma till någon gång på tidsaxeln. Dags att då att påminna alla om en sak. Det har aldrig funnits några som helst bevis för att ett sådant verk, när det föds, utgör en spegelbild av hur just det samhället såg ut där och då. Allt prat om dylika samband är intellektuella konstruktioner, som ska få oss att tro att vi hela tiden måste beställa nya ”klassiska” verk, för att ”väcka” vårt samhälles utseende i dag.

När en (lyckad) författare ville berätta vad som skedde i ett 1800-talssamhälle, hade han/hon inga behov av att slå sönder språket i sina beståndsdelar. Snarare tvärtom. Man koncentrerade sig på innehållet – storyn istället för att göra form och språkexperiment. Därför misstänker jag att så kallade modernister egentligen inte har något meningsfullt att berätta, mer än att ”jag finns också” typ...

Eller så har dom det, men behärskar inte det universella språket i fråga. Att som Bach, Brahms och Beethoven kunna skriva avancerad tonal kontrapunktisk musik i varierande tonarter, kan 98 procent av dagens så kallade tonsättare bara drömma om, även Sven- David Sandström.

Denna analys leder fram till att konstmusiken ur ett lyssnarperspektiv, knappast kan ha utvecklats sedan andra världskriget. Snarare har man avvecklat en befintlig elitkunskap. Är det konstigt om den kommersiella underhållningsmusiken då tar över, alltmedan konstmusiken vandrar in i ett öde landskap, där en minoritet av vilsna och politiskt korrekta kulturnördar irrar omkring, ömsom bedrivande inavel, ömsom tröstandes varandra med ryggdunkningar? Det senare inte minst på de stora tidningarnas kultursidor och deras bloggar.

Undrar just vad musikpubliken tänkte när Sandström nyligen i radions P2 utan att skämmas erkände, att han först gjort karriär och blivit professor på Musikhögskolan i en religion (den atonala), för att med detta upparbetade kändisskap i ryggen lämna skeppet och göra nästa karriär på en annan ”konkurrerande” religion, (den quasi-tonala). Det blev inte mindre intressant när man hörde formuleringarna:

”Plötsligt (efter 20 år, min kommentar) började jag fråga mig varför och för vem man komponerar. Då insåg jag att det är för publiken. Samtidigt började jag upptäcka melodier och sekvenser i musiken som jag inte gjort tidigare, när jag satt vid pianot och improviserade.”

Hans ”Messiah” kan närmast liknas vid ett halsband bestående av 50 osymmetriska ”pärlor” (satser). Om ett sådant halsband inte bildar en organisk helhet, är det också uteslutet att resultatet någonsin kan bli högre än summan av delarna, vilket brukar känneteckna elitverk med klassikerstatus. Bara för att Sandström i dag mer än någonsin använder sig av tonala harmonier (till exempel treklanger) innebär det inte att han för den skull respekterar tonal grammatik i övrigt. Det enda som därför håller ihop verket är texterna.

Varför upplever jag Sandströms liv som mer och mer styrt av först Gamla Testamentet, där hämnden är ljuv liksom, för att sedan övergå i nya Testamentet där kärleksbudskapet sägs råda?

Kuriöst nog sammanföll just detta ”skifte” med en nystart i privatlivet på kärleksfronten, lät han berätta.

Många vackra treklanger staplade på varandra lite huller om buller, bygger inte automatiskt en meningsfull story. Det är därför grammatik finns. Utan en sådan blir musiken bara klingande fragment utspridda i små högar. En fysisk katedral rasar om man inte följer ”byggrammatiken”. Finanskatedraler likaså om ekonomilagarnas grammatik nonchaleras.

Musikens ”katedraler” faller också ihop som korthus av samma anledning. Allt annat är bara en stundens illusion.

Hur låter då Sandströms nya quasi-tonala musik? Akademiska bedömare borde kalla ”Messiah” för en grov stilblandning. De politiskt korrekta ska bara glädjas åt att vi äntligen har ”något nytt”.

Uruppförande med ”stående ovationer” Visst, lika övertygande som tungomålstalande i extas på ett väckelsemöte.

Massuggestion, framkallad av enstaka ”troende” eller av musiken själv? Det återstår att se.

I dag måste man nämligen skilja på det hypade ”eventet” och på upprepade framföranden, spontant önskade av en kunnig abonnemangspublik. Den ödmjuke bör erinra sig att upprepningsbarheten av ett experiment avgör dess substantiella värde, inte minst i musikens värld!

Larssons ”Förklädd Gud” efterfrågas och fyller kyrkorna än i dag (snart 75 år). Samtidigt har jag inte hört en enda ojävig publik spontant tala om eller efterfråga något av Sandströms senare verk, trots att flera av dessa klingar förrädiskt likt tonal musik. Ännu mindre hans tidiga atonala verk naturligtvis.

Handen på hjärtat, vilken ”äkta” betalande publik har egentligen bett om att bli uppfostrad i atonalisternas musikaliska ”tortyrkammare” Att i konstverk efter konstverk, symfoni efter symfoni, spegla samhällets kaos och normupplösning, är knappast meningsfullt.

Dylik ”samhällsrapportering” görs ju redan dagligen av journalister/författare i alla medier. Och de gör det dessutom mycket bättre än så kallade konstnärer. Då kan man prata om att yttrandefrihet behövs!

En muslimsk rondellhund eller något annat fantasifullt ”utfall” blir i praktiken bara en provokation bland alla andra. Alla religioner har som ledmotiv att vara intoleranta på något sätt. Vissa mer, vissa mindre. Men det visste vi redan. Så vad har provokationerna tillfört för nya insikter annat än att upphovsmannen fått sin existensbekräftelse? Jag provocerar, alltså finns jag, typ...

Alla ”missbruk” av friheter riskerar att bli kontraproduktiva. Precis som alla andra missbruk också brukar bli så. Yttrandefriheten slogs fast i grundlagen för att möjliggöra för författare och journalister att kunna kritisera makten och avslöja oegentligheter. För att slippa erkänna att ingen egentligen har behov av att veta hur en muslimsk rondellhund ser ut, gömmer sig alla bakom grundlagsfrågan.

Undrar just hur många som skulle stå upp för denna, om rondellhundarna hade föreställt en gasad jude eller en pedofil i full aktion? PK-faktorn börjar bli besvärande hög i debatten...

Gunnar Colding

Oberoende observatör

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons