Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Vägen till en svensk framgångssaga

+
Läs senare
/
  • Begravning av offer för spanska sjukan, Ockelbo kyrkogård 1918. Foto: Ur Länsmuseet Gävleborgs samlingar.
  • Bröddemonstration i Söderhamn 1 maj 1917.     Foto: Ur Länsmuseet Gävleborgs samlingar.
  • Ryska flyktingar på genomresa, utspisade med bröd och soppa. Augusti 1914.    Foto: Ur Länsmuseet Gävleborgs samlingar.
  • Landstormsmän.   Foto: Ur Länsmuseet Gävleborgs samlingar.

Retrospektivt kan historien långa tider synas flyta fram stillsamt som en meandrande flod på sin väg mot strömmar och vattenfall, då krig, revolutioner, uppfinningar, nya ideologier banar nya vägar. Första världskriget, som bröt ut för 100 år sedan, fick imperier att störta samman och såg nya stater och läror födas.
Tomas Attorps skriver om kriget som förändrade vår värld.

MINNESVÄRT

För att kunna bedöma vart vi är på väg, är det viktigt att känna till varifrån vi kom. Framtiden och det förflutna är intimt sammankopplade och kunskap om historien är en nyckel till att kunna påverka framtiden. Under det gångna året har vi påmints om förspelet till världskriget och om generationer av unga män som sändes ut i döden i skyttegravar och på slagfält. Länsmuseet i Gävle har i dagarna påpassligt öppnat en utställning om Gävleborg i första världskrigets skugga.

Blickar man bakåt på den svenska utvecklingen fram till 1920 – det gör man gärna i sällskap med professor Bo Stråth, Helsingfors universitet, i Norstedts Sveriges historia 1830-1920 - är förlusten 1809 av Finland, den östra rikshalvan, i flodvågorna av franska revolutionen och Napoleonkrigen, en naturlig utgångspunkt. Genom att Sverige accepterade förlusten av Finland – mot att tsar Alexander I stödde kronprins Karl Johans plan att ta Norge som kompensation - skapades lugn och ro i öster, även om drömmen att återfå Finland levde kvar.

Ännu under Krimkriget 1853-56 sökte Oscar I utnyttja ryssfientliga stämningar i förhoppning om att få brittisk-fransk hjälp att återta Finland. Men vi fick nöja oss med att följa Esais Tegnérs uppmaning att ”inom Sveriges gräns erövra Finland åter”, höja moralen genom ett fosterländskt ”Hej” följt av handslag i Götiska förbundet, starta Skarpskytterörelsen och låta Karl XII i Kungsträdgården varnande/manande peka mot öster.

När Karl XV vid ett famöst dryckeslag i skånska Bäckaskog lovade danske kungen militärt stöd inför krig med tyskarna blev han desavouerad av regeringen. Upplösningen 1905 av unionen med Norge bekräftade bara att den svenska stormaktsställningen sedan länge var ett minne blott. Och hur skulle det ha kunnat vara annorlunda för ett land i periferin med en befolkning 1815 om 2,5 miljoner?

Men visst hedrar det Sverige och statsminister Christian Lundeberg, ledare för den svenska förhandlingsdelegationen i Karlstad tillika disponent för Forsbacka bruk, att vi lät norrmännen välja sin egen väg.

Genom 1809 års regeringsform fick Sverige en modernare författning inspirerad av Montesquieus åtskillnad mellan verkställande, lagstiftande och dömande makt. Skicklighet och inte börd skulle avgöra vid utnämningar. Men sen gick det trögare.

Kravaller i Stockholm 1848 med krav på reformer och allmän rösträtt kvästes i blod med ett 30-tal dödsoffer – en utlöpare av oroligheter på kontinenten – och fick Oscar I att skrinlägga tankarna på en representationsreform. Först 1866 skulle ståndsriksdagen ersättas av en, något mindre odemokratisk, församling (10 % av den vuxna befolkningen fick rösträtt), medan allmän och lika rösträtt för män och kvinnor dröjde till 1919. Någon föregångare i Norden var Sverige inte.

”Freden, vaccinet och potäterna” fick befolkningen att fram till 1920 öka till 5,9 miljoner till priset av uppkomsten av ett landsbygdsproletariat, där många for illa. Tuberkulosen tog årligen 10 000 liv och en koleraepidemi 1834 skördade 12 000 offer.

På landsbygden gick en skarp gräns mellan besuttna och obesuttna, mellan bönder å ena sidan och torpare, backstugusittare och inhysehjon å den andra. Till de obesuttna hörde också statarna, anställda jordbruksarbetare på de större jordbruken i slättbygderna (statarnas misär belystes av författare som Ivar Lo-Johansson). När jorden inte på långt när räckte till alla, blev emigration räddningen för Karl-Oskar och Kristina och många andra. Mellan åren 1830-1920 skulle en miljon lämna Sverige. Andra sögs upp av industrialiseringen.

Men ännu vid sekelskiftet 1900 var 1½ - 2 miljoner sysselsatta inom jordbruket medan bara 300 000 arbetade inom industrin. Fram till 1890-talet rådde bland grovarbetarfamiljer mer eller mindre kronisk undernäring. Först vid sekelskiftet började barnafödandet sjunka trots att försäljning av preventivmedel var förbjuden.

Under senare delen av 1800-talet skulle ångmaskinen och industrialiseringen i grunden förändra Sverige och järnvägen, ångbåten och telegrafen bryta människors isolering. Stambanor för tåg, byggda med hjälp av utländsk finansiering, band samman landsdelar både fysiskt och tidsmässigt, då tidtabeller krävde en för hela landet gemensam tid.

Järnvägsinvigningarna var välregisserade teaterföreställningar med kunglig punchpatriotisk retorik, parader, salut och fyrverkeri (förlöjligade av Strindberg i ”Det nya riket”). Siktet var inställt på framtiden i en fast tro på teknikens välsignelse medan äldre tiders hjältar hyllades då kungliga ryttarstatyer avtäcktes. Det förgångna och framtiden bands samman i en dynamisk samtid, där Adolf Nordenskjöld, Sven Hedin och Alfred Nobel var djärva föregångsmän och många svenska blivande storföretag föddes.

1800-talet var också de stora folkrörelsernas tid. Väckelserörelsen, som opponerade mot statskyrkans och prästernas tolkningsrätt, och nykterhets- och arbetarrörelserna, som växt fram ur misären till följd av bl.a. urbanisering och industrialisering, hade 800 000 medlemmar 1920 med ganska jämn fördelning dem emellan.

Den oskarianska dubbelmoralen kritiserades av kulturradikaler som Strindberg medan Fredrika Bremer och Eller Key var pionjärer i kampen för kvinnans villkor. Carl Jonas Love Almquist hade redan 1839 skrivit romanen ”Det går an” riktad mot vigsel och för kvinnans rätt till arbete och självständighet.

Överheten ifrågasattes alltmer medan hembygd och nationalromantik speglas i Verner von Heidenstams ord: Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt, Richard Bergs Nordisk sommarkväll och Hugo Alfvéns Midsommarvaka. Stockholmsutställningen 1897 och Baltiska utställningen i Malmö 1914 (planlagd av Ferdinand Boberg) spände mellan industrisamhällets framtidsvisioner och nationalromantikens fokusering på det förflutna.

Då ovädersmolnen skockade sig över Europa, marscherade 1914 ett bondetåg med 30 000 deltagare till Stockholms slott i en manifestation för kung och försvar, där Gustav V i det beryktade borggårdstalet sökte påverka händelseutvecklingen innan parlamentarismen definitivt slog igenom. Första världskrigets utbrott dämpade upphetsningen och drev fram en borgfred.

Försörjningsläget i Sverige blev ansträngt med ransonering för folket och goda tider för de s.k. gulaschbaronerna (atmosfären fångad av Jolo i ”De tre från Haparanda”). Brödbutiker plundrades och på Seskarö sattes militär in mot upploppsmännen. Den impopuläre statsministern Hjalmar Hammarskjöld (i folkmun Hungerskjöld) tvingades avgå.

I de revolutionära stämningarna efter kriget gav högern upp motståndet mot en rösträttsreform och allmän rösträtt infördes till slagord som ”Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar” och ”en man, en röst, ett gevär”. I ett tal i Gävle 1886 hade Hjalmar Branting förespråkat en fredlig revolution av samhället med hjälp av den allmänna rösträtten. Branting liksom liberalen Nils Edén, som såsom statsminister lotsade igenom rösträttsreformen 1919, och högerledaren Arvid Lindman hade alla del i att revolutionen uteblev och samhället förändrades i demokratisk riktning genom politiska kompromisser.

Aldrig tidigare har Sverige förändrats så snabbt som under perioden 1850-1920 med ekonomisk tillväxt, fred och vilja att kompromissa som drivkrafter. Förvisso var klassmotsättningarna och skillnaderna mellan mäns och kvinnors villkor långt större än i dag liksom de besuttnas Sverige var väsensskilt från de egendomslösas Fattigsverige. Men förändringens vind blåste. Kommunerna blev 1918 skyldiga att ge underhåll åt dem som inte kunde försörja sig och bortauktionering av barn och åldringar till lägstbjudande förbjöds. Även om flickor först 1927 skulle få studera vid högre allmänna läroverk, börjar konturerna av det svenska folkhemmet att skönjas.

Förändringen kan också tecknas med författares hjälp. I Carl Snoilskys dikt ”På Värnamo marknad”, där Per och Kersti bytte ring, lyder några rader: ”Om sex år”, så det hette jämnt,/ ”Då blir det annat slag,/ Då ha vi sparat samman nog/ Att bygga hjonelag.” I Viktor Rydbergs jubelkantat 1877 med anledning av Uppsala universitets 400-årsjubileum är anslaget ett annat: ”Gå fram, du mänsklighet! var glad, var tröst,/ ty du bär evigheten i ditt bröst.”

Tomas Attorps

Fotnot: På länsmuseet i Gävle visas utställningen "Gävleborg i första världskrigets skugga" t o m 15 februari 2015.

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons