Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Kvinnan bakom rubrikerna

/
  • Foto: GUN WIGH Talar ut. Ann-Sophie Hansson, personalstrategisk chef på Gävle kommun, har kritiserats hårt för sitt agerande i samband med turbulensen på Kommunhälsan. I dag talar hon ut.

Ann-Sophie Hansson, vem är hon? Hennes namn har den senaste tiden dykt upp i samband med turbulensen på Kommunhälsan.

Hon är kommunens utvecklingschef sedan snart två år tillbaka och man kan undra, är hon en järnlady som kör sitt eget race? Som struntar i mbl-förhandlingar och fackliga kontakter, som avskedar folk och hänger ut dem och som dessutom ändrar i anställningskontrakt.

Vilken är din bakgrund?
- Jag är beteendevetare i botten, med magisterexamen i pedagogik. Jag har arbetat mycket med personal- och organisationsutveckling.
En god vän tipsade och sa att det fanns en spännande tjänst i Gävle där man försöker förena utveckling och personalfrågor. Jag såg att man hade ett riktigt tänkande beträffande hur man skulle arbeta med de personalstrategiska frågorna. Jag fick tjänsten och kommer att ha tjänstgjort i två år i augusti.

Vad mötte dig?
- Väldigt mycket förväntningar från alla håll och det är positivt. Sen får man ställa det i relation till vad man kan svara upp mot och det beror på vilka förutsättningar man har.
Jag hade själv lång erfarenhet av företagshälsovård eftersom jag har varit chef för en hälsocentral i sex år, under en tid av stora förändringar när man tog bort statsbidragen.
Jag såg också att hälsoutvecklingen varit negativ. Så är det inte bara i Gävle, det har varit en trend i hela Sverige med ökade sjukskrivningstal.

Varför har utbrändhet blivit så vanligt?
- Man pratar om utbrändhet som en utmattningsdiagnos, en väldigt långt gången situation med stress, depression och uttröttning. Det är allvarligt och det tar många år att komma tillbaka. En ökande andel av de som är sjuka är det på grund av långvarig stress. Det är effekter av slimning av organisationer under 90-talet. Alla skulle prestera mer, man tillät inga vikarier och arbetssituationen var allmänt otrygg. Har man det dessutom jobbigt hemma behövs det inte mycket för att man ska falla ihop.

Vad hände med Kommunhälsan?
- Ja, det kan man fundera över. När jag kom till Gävle fick jag ta del av en rapport där konsulter framhöll att man skulle behöva en stor omställning av Kommunhälsan. De föreslog till och med att man skulle sälja ut verksamheten för att det skulle bli mer effektivt. Det skulle tvinga fram en omställning för i en upphandlingssituation köper kunderna bara det man efterfrågar.
Jag såg att det var för mycket akut sjukvård och för lite av hälsofrämjande och förebyggande arbete. Vi inledde en diskussion med Carl-Lennart Gustafsson och kom överens om en inriktningsplan. Den skulle gälla från 2002 till 2004.
Efter sommaren fick jag signaler att inget hände. Vi kunde konstatera att det inte hade skötts som det skulle. Och där är vi i dag.
Det känns som att fokus har hamnat litet fel i det här. Det kan jag konstatera när jag läser GD.

Anser du att vi rapporterat fel?
- Det blir litet fel när man försöker hitta syndabockar hela tiden istället för att visa att det finns sakliga orsaker till att vi är där vi är.
När jag fick kännedom om att vissa saker inte stod rätt till, rent juridiskt, eller att rutiner inte sköttes, var jag tvungen att kontakta Britt Åberg som är ytterst ansvarig för förvaltningen. Hon ville att den redan planerade revisionen skulle starta tidigare.
Man ska inte tro att problemen försvinner av sig själv. Jag har därför varit tydlig att vi måste agera och därför har fokus hamnat på mig. Jag uppfattas nog som någon slags inkvisitor här. Men oavsett vad det gäller måste du som chef ta ditt ansvar, även för det som är problematiskt och obekvämt.

Ångrar du något i dag efter all uppmärksamhet?
- Med facit i hand önskar man att det skulle ha tagit en annan väg. Men jag tycker att jag har agerat utifrån det som varit möjligt för mig. Revisionen agerade utifrån sina riktlinjer och deras rapport redovisades till kommunstyrelsen som beslutade om polisanmälan.
Ord står mot ord som oftast. Carl-Lennart Gustafsson har jobbat i 25 år inom Kommunhälsan och är van ett visst arbetssätt. Men verkligheten har förändrats under åren. I dag vore det fullständigt otänkbart att skriva avtal där en person har rätt att ha konkurrerande bisysslor i sin normala verksamhet. Det här är villkor som man försökt omförhandla vid flera tillfällen, innan jag kom hit. Det har inte gått. Ingen har orkat driva det. Men jag vet att en muntlig varning delats ut tidigare till Carl-Lennart Gustafsson.
Det finns oklarheter i bisysslorna, en sammanblandning mellan privat och kommunal verksamhet. Då blir det svårt och även medarbetarna blir indragna. Det blir oklart vad det är som gäller.

Var det ett kompisgäng?
- Det är ju bra att man är ett bra team. Men jag uppfattar att det har varit orent. Det har varit bonus och förmåner som sett olika ut för olika medarbetare, det skapar en inre konflikt och en dålig arbetsmoral.

Du har också fått kritik för att du anställde en psykolog som inte var legitimerad.
- På den tjänsten anställdes Bo Jonsson som är legitimerad psykolog. Sen anställde vi ytterligare en person, Britt-Inger Ejderholm, som erfarenhet av organisationsutveckling och det var kompetens som förvaltningarna efterlyste. Hon är psykologutbildad, men har inte legitimation. Hon hade jobbat på olika arbetsplatser i kommunen och hade gott rykte. Därför ville vi förstärka med hennes kompetens.
Jag känner henne inte sen tidigare, men fick veta genom personalchefer att hon är jättebra.

Hon fick jobbet utan mbl-förhandling.
- Vi diskuterade hennes anställning inom de berörda facken på arbetsplatsen. De var med i rekryteringsprocessen. Det facken kritiserade var att vi inte tog upp det i vår centrala samverkansgrupp. Det var min okunskap som ganska ny i kommunen att Kommunhälsans tjänster ska diskuteras där. Vi gör inte så med andra tjänster men genom att de har en roll som skyddskommittén, menar de sig ha rätt till full delaktighet i tjänstetillsättningarna.
Jag har tagit på mig att jag brustit i den hanteringen. Att jag skulle ha kört mitt eget race, det är osant för det här är en process som vi fört tillsammans med våra medarbetare.

Du slarvade också med ett brev från facket som inte diariefördes.
- Det är en effekt av att man gjort om tjänsten som jag sitter på. Jag har inte längre det ansvaret utan vår förhandlingschef. Brevet hamnade mellan två stolar. Förhandlingschefen ska ta hand om alla förhandlingar och fackliga frågor för att jag ska kunna ägna mig åt utvecklingsfrågorna. Personaladminstrativa rutiner ligger inte i mitt kompetensområde och jag har ingen erfarenhet av det heller.

Är det sant att du fått din dator på jobbet stulen?
- Ja, det är sant. Men jag vet inte om det har något samband med det här. Det vågar jag inte påstå. Det har varit folk här och velat få utdrag ur min akt, anställningsbevis, min ansökan. Sådana saker. I samband med det försvann min dator men inget annat. Det har gjorts en polisanmälan och polisen har tagit fingeravtryck och fotspår.

Det här låter otäckt?
- Ja, om man börjar lägga ihop saker så kan det kännas litet obehagligt. Eftersom det har tagit den här vändningen nu så verkar det som om jag ska undersökas och om jag har något lik i garderoben. Det är jättetrist att det blir till en sorts krigföring. Jag är skolad i traditionen att man ska sätta sig ner och diskutera det problem som föreligger. Den här situationen med knivhugg i ryggen känns som en hämndaktion. Jag ser här att det är starka motkrafter igång.

Hur hanterar du den situationen?
- Det är väldigt skönt att sätta sig på tåget till Uppsala ibland. (skratt)
Men jag är van att hantera konflikter. Det har jag jobbat mycket med som konsult. Jag har suttit med gråtande människor som varit i fejd med varann och med upprivna chefer. Jag tror att jag är rätt bra på att hantera konfliktsituationer. Jag hoppas kunna hantera det bra även fortsättningsvis.

Varifrån får du styrka till det?
- Dels har jag en mentor, en person i Stockholm som har erfarenhet av att vara utsatt i offentlig verksamhet. Dels en familj och en man som är bra på att stötta mig och som också har erfarenhet av den här typen av frågor. Och jag tycker att jag har bra stöttning från arbetskamrater och kommunledning.

Har du blivit aktivt motarbetad?
- Ja, just i denna situation känns det verkligen som jag blivit syndabocken. Det är viktigt att vi behandlar folk lika i kommunen. Om vi agerar när ett vårdbiträde eller en sköterska gör fel så måste vi även behandla chefer, även om de är läkare, på samma sätt.

Har det här bråket något att göra med att du är kvinna?
- Om det hade suttit en man på den här tjänsten hade kampen kanske sett annorlunda ut. Man vill inte gärna låta sig besegras av en kvinna. Det kan vara svårare att hantera. Även om man bejakar kvinnliga chefer är det inte alls så enkelt när det väl gäller. Det kan bli litet kränkande i sig.

Är Gävle kommun en bra arbetsgivare?
- Vi kan bli bättre. Det finns ett lågt förtroende för ledningen och det är beklagligt. Många medarbetare, 40 procent, tycker inte att kommunen är en bra arbetsplats, men stannar ändå kvar för det finns inga alternativ. Lönerna är som dom är inom kommunal verksamhet. Jag hoppas att vi kan bidra med annat, med positiva arbetsvillkor, flextider för de som har småbarn, att man kan få jobba hemma någon dag för att klara av sina privata situationer. Det är viktigt när man vill skapa en god arbetsplats och där kan vi bli bättre.

Var det ett drömjobb du fick i Gävle?
- Det kanske kan bli det.

Kerstin Monk
kerstin.monk@gd.se
026-15 96 44
Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons