Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Kyrkans väktare i Singapore

/

När sommaren var som vackrast packade Marie Söderquist och hennes familj väskorna och satte sig på flyget till Singapore. Den här gången visste hon vad som väntade på jobbet som sjömanspräst. Spänningen och förväntningarna som hon hade när hon gjorde resan första gången, för ett år sedan, hade ersatts av beredskap inför hösten.

I Singapore samsas Skut, Svenska kyrkan i Utlandet, med Norska sjömansmissionen och det är inte helt problemfritt. Det är den norska sjömansmissionen som är huvudman. Den norska prästen är kyrkoherde och det är han som hittills lagt schema för verksamheten.
- Vi har olika inställningar till en hel del, både teologiskt och hur man ska driva verksamheten rent socialt. Vi är inte så lika som vi tror, säger Marie.
Hennes församling består av omkring tusen svenskar där någon i familjen är anställd i något av de omkring 175 svenska företag som finns. Dessutom finns det runt hundra svenskar som studerar vid universitet i Singapore. Många backpackers och andra turister besöker staden. Marie ansvarar också för den svenska kolonin i Malaysia och Indonesien och besöker Kuala Lumpur regelbundet. Jakarta däremot har hon inte besökt på grund av oroligheter där.
Men hamnen, båtarna och synden då?
Marie konstaterar att synd i Singapore, det skulle möjligen vara att man lever alltför ytligt och nöjer sig med det utan att bry sig om sin fattiga omvärld. Man har det för bra, rent materiellt sett. Dagens sjömän har inte så mycket tid över till vad vi i dagligt tal brukar kalla synd. Båtarna ligger mycket kort tid i hamn.

I Singapore finns det kryssningsfartyg med svensk besättning som kommer regelbundet, främst med spelgalna singaporianer som passagerare.
Om det däremot kommer ett svenskt fartyg med svensk besättning så går Marie ombord på besök.
Annars är det assistenten som har fartygsbesöken som en av sina arbetsuppgifter.
Assistenten, det är Maries egen man, Max Westin som dessutom har ansvaret för kör- och musikverksamheten i kyrkan. Max är ju musiklärare, gitarrist, körledare och trubadur.
I Singapore har han fått sin fru som chef.
- Det är som vanligt, säger Marie och skrattar.
Att arbeta tillsammans är något nytt. Och samarbetet i Singapore går bättre än vad Marie hade trott.
- Man känner ju varandras brister!

I Singapore är det främst norrmän som besöker kyrkan. Det serveras inget starkare än läsken Solo och verksamheten är traditionell med dragning åt det pietistiska.
Det är viktigt för norrmännen att kyrkan är öppen och det händer att Max och Marie sitter och vaktar en tom kyrka. Ganska meningslöst, tycker de.
- I det här jobbet har jag fått använda mina erfarenheter från alla mina tidigare jobb, från att koka kaffe och diska kastruller på Kungsgrillen till att sitta och vakta, som jag gjorde på länsmuseet i Gävle, säger Marie.
Hennes ambition är att göra kyrkan i Singapore till en plats även för social samvaro. Varför inte ärtsoppa och punsch på torsdagar, som till exempel i Bangkok, där Maries förre chef, kyrkoherden i Bomhus, Ulf Claesson tjänstgör.
Men det gick inte den norska sjömansmissionen med på.
Hon vill också ha mer uppsökande verksamhet, men det går inte så länge hon och Max tvingas ägna många timmar åt att vakta kyrkan.
Det har varit tungt för båda. Förhoppningen är att det ska fungera bättre i höst för nu gäller ett nytt samarbetsavtal där Marie har större inflytande på schemaläggningen. Dessutom hoppas hon att den nye kyrkoherden är mer flexibel i sitt ledarskap.

Marie Söderquist prästvigdes för sju år sedan. Då intervjuade jag henne och frågade om hon var lockad av mission eller utlandstjänst.
Hon svarade då att hon kände att hon hade sin kallelse här i Gävle, där hon bor.
Hon började också tjänstgöra, först i Hille församling och sedan i Bomhus.
Och när Ulf Claesson lämnade tjänsten som kyrkoherde funderade Marie länge över om hon själv skulle söka.
Det vore ju så lätt att fortsätta i en församling som hon kände så väl.

Sammanfatta dina sju prästår?
- Jag har vuxit in i rollen. Jag känner att jag har mognat och blivit säkrare och att jag kan hantera många olika situationer. Men färdig blir man ju aldrig.

Hur blev du lockad av Singapore?
- Jag insåg när jag såg annonsen att det var dags att göra något annorlunda. Bara ett halvår tidigare hade jag inga planer på att lämna Bomhus. Men sen hände det saker som gjorde att jag kände att det var dags att gå vidare.
Dels en känsla av att vi som familj satt alltmer fast. Vi blev bundna till Svangatan och det liv vi hade där. Vi satt fast i relationerna och jag kände att vi som familj måste göra något.
Dels turbulensen på jobbet som började när kyrkan skildes från staten. Nerdragningar och hot om uppsägningar, folk var oroliga och det blev en nedåtgående spiral. Vi fick en ny kyrkoherde och det tog en stund innan den processen var klar. Hela den våren och sommaren drog vi ett tungt lass.
Sen blev jag sjuk. Jag fick lunginflammation. Jag var jättedålig och blev sjukskriven i tio veckor. När jag sen började på halvtid kände jag att jag hade mycket kraft i det jag gjorde. Då började jag titta efter en ny tjänst.
Det var ett stort steg. Det är inte så många kvinnor som har utlandstjänst. Men det var viktigt för mig att min företrädare också var kvinna. Då behövde jag inte bryta alltför mycket ny mark.

Varför sökte du inte kyrkoherdetjänsten i Bomhus?
- Ibland kändes det som om den tjänsten var min, andra dagar kändes det inte rätt. Det var en tuff kamp innan jag bestämde mig för att inte söka. Det hade varit ett lätt kliv.

Det blev bråk med den nya kyrkoherden. Förvånad?
- Nej, egentligen inte. Det är inget som jag varken vill eller kan kommentera men det var ingen lätt situation hon kom in i.

Är det hård konkurrens om utlandstjänsterna?
- Ja, det var så då. Jag blev förvånad över att jag fick den första tjänsten jag sökte. Det brukar vara litet motstånd i tillvaron. Men det var nog meningen, allt föll på plats. Egentligen hade ansökningstiden gått ut och jag faxade min ansökan en halvtimme innan de skulle ha sitt sammanträde. Samma dag blev vi kallade till intervju. Det lustiga var också att det kom upp ett meddelande på min e-post. Det gör det hela tiden, men i mejlet med svar från kyrkan stod det: nu har du chansen!
Min dotter Lina såg det och sa, klart att du ska skicka in en ansökan. Och så blev det. Det var ett beslut som hela familjen fattade.

Det var Guds pekfinger?
- Ja, hur man nu ser det. Det är några tillfällen i livet när jag känt att jag haft ett speciellt flyt, där saker bara ger sig. Och så var det nu. Vi sålde radhuset, köpte lägenhet i stan åt flickorna som bestämde sig för att stanna i Gävle. Lina ville ta studenten med sina kamrater och då ville Maja också stanna för att gå ut högstadiet. Vi kunde överta mina föräldrars hus i Harkskär. Vi kom loss, både ekonomiskt och mänskligt och blev rörliga.

Hur har ni trivts?
- Både upp och ner. Det svåraste har varit saknaden efter flickorna, men nu följer de med och vi blir en hel familj igen.
Vi kände oss starka och orädda när vi åkte, men så upptäckte vi alla svårigheter i samarbetet med norrmännen.
Svenskarna kommer till kyrkan främst vid tillfällen som Lucia, första advent, julbasar, sista april och skolavslutning. Jag tycker att arbetet är mer ytligt än hemma i Sverige, framför allt för att det inte blir så många samtal som jag hade hemma inför begravningar, dop och vigslar. Varken ambassaden eller vi har vigselrätt i Singapore och det är inte så många som dör. Döper barn gör familjerna när de är hemma i Sverige på besök. Ibland känns det som om jag är mer kulturbärare än präst.
Man är också ganska utsatt som präst. Det är svårt att skaffa sig djup vänskap. Folk är där en kort tid och jag kände att jag fick en roll på en gång där det gällde att inte vara alltför privat med folk.
Vi har fått vänner i huset där vi bor, en holländsk familj och vi har också kontakt med Ulf Claesson och hans familj i Bangkok. Det är skönt att ha någon att prata med som står på samma teologiska nivå och det har varit en oas att kunna åka dit och hälsa på.
Kineserna är svåra att lära känna. De håller sig för sig själva och det handlar mycket om att hålla masken.

Vilken syn har du fått på Sverige efter ett år utomlands?
- Jag tycker att kittet i samhället, våra gemensamma normer, är på väg att försvinna. Sverige är ett fantastiskt land som vi håller på att rasera, särskilt med nerdragningarna inom vården, skolan och omsorgen. Den sociala tryggheten försvinner.

Vad saknar du från Sverige?
- Familj och vänner förstås. Att ha kolleger att prata med och umgås med.
Men också de fantastiska årstiderna. I Singapore är det varmt och fuktigt, i snitt 31 grader dygnet runt, året runt.

Vad visste du om Singapore tidigare?
- Bara att det fanns en drink som hette Singapore Sling, som serverades på Raffles hotell. Jodå, jag har provat på. Den är ganska god, inte söt och sliskig.

Vilket har varit den starkaste upplevelsen?
- Den stora lyktfesten i Chinese Garden. Den påminde mig om allhelgonafirandet i Sverige. Det svenska kyrkoåret lever starkt i mig och här upplevde jag att det fanns liknande tankar som inför vårt allhelgonafirande.

Hur är det andliga livet i Singapore?
- En fjärdedel är kristna, kineser också. Många tillhör den karismatiska väckelsen och Ulf Ekman från Livets ord har till exempel varit där.
Alla har någon tro och man kommer ofta i samtal i trosfrågor. Vi åkte med en taxichaufför som var sikh och han ville inte släppa oss. Vi diskuterade Gud och kärleken och allt sånt. De flesta är buddister men det finns också hinduer och muslimer.

Har svenskar utomlands större behov av kyrkan?
- Nej, inte det rent kyrkliga. Det är som hemma i Sverige. Däremot är vi kulturbärare.

KERSTIN MONK
Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons