Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Läs "Varför sofver Gefle?"

+
Läs senare

Den frågan ställde sig författarinnan Annie Åkerhielm och resultatet blev hennes bok ”Den sofvande staden”, som publicerades 1913, för precis 100 år sedan.

Boken handlar om ett par ifrån Skåne, Jürgen och Marianne Selstrup, som kommer till Österhamn där mannen har fått ett arbete som chef för ett varv. Jürgen är full av optimism och handlingskraft, men det får man inte vara i en stad som sover.

Sakta mals han ned av den Österhamnska andan och tvingas lämna staden med svansen mellan benen. Handlingen utspelar sig mellan försommaren 1910 och vårvintern 1912. Att Österhamn är Gävle råder det ingen tvekan om, hon beskriver staden som den då såg ut och hennes slutsats är att både samhället och omgivningen är ointressanta och att många av invånarna är hopplösa fossiler. 

Den dåvarande societeten och politiska eliten förfärades över de nidbilder Annie målar upp. Hon har säkert varit medveten om risken att få en förtalsstämning över sig och har maskerat sina romanpersoner, vilka föreställer då levande Gävlebor, både till namn, karaktär och utseende.

Hon jämför Gävle med Brygge, en medeltida belgisk stad och handelscentrum, som tynade bort, när infartslederna till hamnen sandade igen. Inspirationen kommer från en roman, Bruges-la-Morte, skriven 1892 av Georges Rodenbach. Denna är egentligen en tragisk berättelse, men som har nått stor framgång som guidebok för turister.

I Gävle är det mentaliteten som är igensandad. Man lever på forna meriter och har inte kraft att anpassa sig till moderna tider, staden sover en törnrosasömn.

Det här är tankar som vuxit fram under Annies tid i Gävle. Precis som nyinflyttad, just före julen 1906, skriver hon i sin dagbok ”människorna äro snälla och vänliga här”. Men det var andra tider då. Annie var nygift och tonfallet i dagboken tyder på att hon var både lycklig och harmonisk.

Paret Åkerhielm ser också till att snabbt bli introducerade i societeten, de deltar i Innocencebalen på stadshusets festvåning och frotterar sig med ”det fina folket”. De är också inbjudna till landshövdingens bal denna sin första vinter.

Boken får ses som en självbiografisk skildring av familjen Åkerhielms tid i Gävle. Hennes man, Dan, blev 1906 både delägare i och anställd som chefredaktör för Gefle-Posten, en starkt konservativ tidning som konkurrerar inte bara med liberala Gefle Dagblad och socialdemokratiska Arbetarbladet utan också med den något mindre konservativa tidningen Norrlandsposten, den blekröda som Annie säger.

Också Annie, som redan var en etablerad och populär författare och tidningsskribent, medarbetar frekvent. Tidningens följetong 1907, De gamlas roman, är skriven av henne. Den kom i bokform samma år.

Bokens Jürgen knogar på och har stora visioner för att lyfta sitt företag, och vi får tolka hans strävan som att verklighetens Dan inser att Gefleposten hör till de tidningar ” … som aldrig förmå leva av egen kraft, men heller aldrig få dö … ”.

Orsaken är, att de stora finansiärerna bara halvhjärtat stöttar det lokala konservativa organet, samtidigt som de tycks ha ett finger med i den ”blekröda” varianten. Alla Dans försök att rycka upp Gefle-Posten stöter på motstånd. Han blir utmanövrerad och förlorar även kapitalinsatsen. På hösten 1912 blir han sparkad men försöker ett tag hitta någon annan syselsättning i Gävle.

Det misslyckas och på hösten 1913 flyttar familjen för gott till Stockholm. Precis som bokens Selstrups är Åkerhielms från Skåne. Dan är av gammal friherreätt och Annie sprungen ur högborgerliga förhållanden. Deras ”fina” bakgrund har ersatts med att Jürgen kommer från Malmös yppersta finanselit.

Den sofvande staden speglar familjen Åkerhielms besvikelser över att inte bli väl mottagna i sin nya hemstad. Därtill är natur- och kulturchocken för stor. De saknar sitt Skåne med varmare klimat, böljande kullar och öppna fält och möts här av granskog så långt ögat ser.

Gävle med sina raka gator är dessutom en sällsynt tråkig stadsmiljö i deras ögon. Men värst av allt, här finns vare sig den framåtanda eller den spontanitet de var vana vid. Gävleborna är tillbakadragna och något högfärdiga. Här finns kotterier där en liten klick bestämmer allt.

Dessutom hör det till att man skall buga sig för överheten, något som blir svårt för Åkerhielms med ” … sina skånska dåligt utbildade vördnadsorgan … ”. De anses ju vara tidningsmurvlar, visserligen nyttiga men ändå bara tjänare.

Frågan är nu: finns det något fog för Annies observationer?

Förvisso har Gävle halkat efter andra jämförbara städer. Staden hade en stor befolkningsökning under 1800-talet, inte ens stadsbranden 1869 blev en dödsdom utan istället en injektion för fortsatt utveckling. Välståndet uppnåddes genom industri, handel och sjöfart.

Tidvis var Gävle Sveriges största varvsstad och handelsflottan tangerar Göteborgs i antal fartyg. Här fanns ett antal stora köpmanshus som dels svarade för exporten av Bergslagens järn och som dels försåg hela sitt vidsträckta uppland med varor från hela världen.

Men så kommer de stora järnvägsbyggena i slutet av 1800-talet. Det första var enbart positivt för Gävles del. Gävle-Dala järnväg invigs 1859 och underlättade transporterna till och från det rika inlandet. Hit kom järn men också emigranter från hela Mellansverige som valde Gävle som avgångshamn.

Men på 1870-talet byggs Norra stambanan och nu får Dalarna en direktförbindelse till Stockholm. 1879 kommer en förbindelse mellan Falun och Göteborg och 1897 kan Bergslagens järn transporteras till Oxelösund. Paradoxalt nog kan man säga att bättre kommunikationer var en av anledningarna till Gävles tillbakagång.

Här finns en hamn som på den tiden var isfri ungefär 8 månader om året, en klar konkurrensnackdel mot Göteborg och Oxelösund. Redarna förlägger sina verksamheter till andra hamnar.

Ungefär samtidigt försvinner också de små bruken i inlandet och kvar blir stora järnverk. Allt detta sker inte över en natt, men sakta och säkert försvinner stadens utvecklingsmöjligheter. År 1917 var Gävle fortfarande Sveriges femte största stad, men konkurrenterna har knappat in och under resten av 1900-talet går en hel radda förbi. 

Märkte de styrande den relativa tillbakagången och hade företagarna kraft att satsa på nya tidsenliga verksamheter? Enligt Annie, nej. De välbeställda var nöjda med sina personliga situationer och lade inte många strån i kors för att rycka upp samhället.

En av personerna i boken arbetar för att Österhamn skall köpa in en ”Jermak”, en rysk isbrytare, men stadsfullmäktige bara gäspar. (Långt efter Åkerhielms tid, först 1919, köper staden sin första isbrytare.) Enligt Annie somnade staden när den siste magnaten, konsul Willmansson (John Rettig) dog.

Kanske tidigare, menar en annan skribent som kommer att citeras senare i den här berättelsen.

Jürgen försöker intressera kapitalägare att gemensamt starta ett exportbolag, men stadens starke man, grosshandlaren Elfstedt motarbetar honom. Idén är för övrigt inteså smart eller tidsenlig.

Författarinnan Annie kände säkert till att det var just genom att agera mellanhand som stadens köpmanshus tidigare hade blomstrat. Det var befogat på den tiden det fanns en uppsjö av små hyttor och järnbruk, vilka inte hade egna resurser för att sälja sina varor. Men nu har de stora järnverken egna agenter ute i världen och slipper kostnaden för externa förmedlare.

Det Willmansonska varvet, som han är chef för, får han inte utveckla. Återigen är det Elfstedt som bromsar och menar det räcker med att utföra reparationsarbeten. Fartyg kan byggas hos konkurrenten Österhamns Varv och Jürgen inser att Elfstedt har intressen där också.

Han försöker med hjälp av isbrytarförespråkaren Guilletmot ta över aktiemajoriteten i Willmansonska varvet men också denne stoppas naturligtvis effektivt av Elfstedt och tvingas själv, precis som Selstrups, att lämna staden.

Med de bibliska avskedsorden ” … Ve dig, Chorazin och ve dig Bethsaida … ” när tåget lämnar stationen.

I verklighetens Gävle byggdes under den här tiden inte en endaste båt. Det förefaller som varvsepoken tog slut när fartyg skulle byggas av stål och drivas fram med ångmaskiner istället för med segel. Österhamn hänger inte med i det nya seklet, staden sover.

Början av 1900-talet var en tumultartad tid och diskussionens vågor gick höga angående både kvinnlig och allmän rösträtt. Det här var ett rött skynke för paret Åkerhielm, liksom för nästan alla inom det konservativa Allmänna valmansförbundet.

De tillhör ändå någon form av lägre överklass och är helt influerade av dess värderingar. Annie mer än sin man, hon står på den yttersta högerflygeln och kommer med tiden ¬- långt efter Gävleepoken - att smittas av den bruna bacillen.

I Österhamn, så länge den 40-gradiga skalan finns kvar, styr högerkrafterna. Och av dessa är det egentligen bara ett fåtal som verkligen har något att säga till om – grosshandlarna och bankdirektörerna. Perifert också brukspatronerna, men de är ju bosatta i Mackmyra, Forsbacka och Sandviken.

Jürgen Selstrup strävar efter att bli invald i stadsfullmäktige och det betyder att han måste klara nomineringen inom Allmänna valmansförbundet, sedan är det raka spåret. Nu blir det inte så och återigen är det Elfstedt som manövrerar bort honom till förmån för en kamrer på varvet. Det är inte sin man Annie här skriver om, för verklighetens Dan klarar sig bättre.

Möjligen kan det här kapitlet ha en verklig bakgrund i att vid ett fyllnadsval 1907 blev en kamrer Albin Ekbom ratad som kandidat av Allmänna valmansförbundet. Det ledde till en schism och särlistor presenterades. Dan propagerade stenhårt för Ekbom, men denne föll på grund av ett finurligt valtekniskt samarbete med De frisinnade (Folkpartiet)

Helt omöjligt idag, men på de två partiernas listor finns tre gemensamma namn.
Friherre Åkerhielm är mycket aktiv inom politiken, sitter med i lokalstyrelsen för partiet och blir 1912 invald i fullmäktige. Annie tackar framförallt vännen och redaktionskollegan Erik Timelin som agiterat energiskt för Dans räkning.

I den ”sakrosanta” fullmäktigeförsamlingen deltar Dan på flera möten ända tills familjen flyttar på hösten 1913. Helt klart är det den nya ledningen för Gefle-Posten som ligger bakom ett slags vendetta mot Åkerhielms. Dan har fått sparken och Annie får inte publicera något mer. Starka krafter motarbetar Dan och just före valen till fullmäktige får han följande notis införd i Arbetarbladet och Gefle-Posten.

”Då till mig har ingått en mängd, delvis anonyma förfrågningar, huruvida jag av förestående avresa från staden vore förhindrad att mottaga val till stadsfullmäktige, vore jag tacksam om ni ville meddela att jag, även om jag skulle komma att förändra värksamhet, har för avsikt att förbliva bosatt inom samhället.

Gävle den 11 december 1912
Dan Åkerhielm”
Bakgrunden till detta tillkännagivande är att dagen innan fanns en liten notis i Gefle-Posten att Dan Åkerhielm blivit sjuk på grund av överansträngning och beviljats tjänstledighet. Ett inte alltför diskret sätt meddela att han blivit avskedad, speciellt som dagen efter finns en annons om att Gefle-Postens tryckeri AB skall ha en extra bolagsstämma för att besluta om ökning av aktiekapitalet och val av ny styrelse. Redan den 13 november nämns i vinjetten att en Erik Bodén är redaktör och ansvarig utgivare. (Det förblir nu inte Bodén så länge till, den 2 januari 1913 tillsätts platsen permanent av David E. Wahlberg.)

Politiska intriger

Det här är en tid då det var något av Vilda västern inom politiken. Det stora namnet från Gästrikland, brukspatronen och före detta statsministern Christian Lundeberg i Forsbacka, blir utslagen i riksdagsvalet 1911 eftersom Socialdemokraterna kidnappat Högerns partibeteckning och på sina falska listor haft ett annat namn. Också stadsfullmäktigevalet 1912 blev en de blodiga knivarnas natt.

Något fult spel har bedrivits i den andra valkretsen och aldrig tidigare har Allmänna valmansförbundets officiella lista blivit så ommöblerad som när Dan Åkerhielm från en icke valbar placering rycker upp till en säker femteplats i själva valet.

Orsaken är strykningar och privata listor där enbart ett namn har noterats. Med den 40-gradiga skalan var det en konst i sig att räkna ut valresultatet. Högern fick t.ex. 23789 röster men det var bara 1046 personer som röstade. Motsvarande för socialdemokraterna var 11920 röster/1247 röstande.

Ännu svårare blir det när placeringen inom en lista skall räknas ut. Personval är definitivt ingen ny uppfinning och den här gången finns det 50 röstsedlar som enbart upptar Dans namn.

Det ger genom helröstregeln en mycket framskjuten placering och kamrer Herman Åhström som i många perioder varit fullmäktigeledamot för Allmänna valmansförbundet kommer att petas ifrån 2:a till 8:e plats – trots att han har meriter som drätselkammarens (kommunstyrelsens) ordförande och har fått fler röster än Dan.

Det finns gott om strykningar på Dan och andra också, men systemet favoriserade uppenbart enmanslistorna.

Många blev uppretade av denna valkupp och den 23 december finns två insändare i Norrlandsposten. Den ena, undertecknad av Medlem af Allm. valmansförbundet, börjar med ”Det torde icke vara mer än en mening därom, att det nyss förrättade stadsfullmäktigevalet är en fullständig skandal i hvad det vidkommer Allmänna valmansförbundets valsedlar” och slutar med ”att det länder särskilt i detta fall icke till heder för den eller de, som fiskat i grumligt vatten ”.

Underförstått: fiskaren är Dan Åkerhielm och den som agnat betet är hans vän Erik Timelin. På redaktionellt utrymme i samtliga tidningar finns artiklar som kritiserar ”kotterierna”, vilka så fullständigt kastat om ordningsföljden.

Men en för högern positiv bieffekt av de interna stridigheterna blev att partiets sofflocksväljare blev mer röstbenägna. Partiet vann ett mandat mer än vad de beräknat i just den andra valkretsen. Eller för att uttrycka det med sekreterarens egna ord i verksamhetsberättelsen för 1912.

”Högerns öfverväldigande framgång får ej tillskrifvas allenast den oerhörda agitationen som bedrifvits utan fastmer den kolossala splittringen inom själfva partiet, hvarigenom valet visserligen förrycktes, men deltagandet inom partiet bragtes upp till sin höjdpunkt”.

Arbetarbladet har dagen före julafton en lista med humoristiska grötrim i alfabetisk ordning. Bokstaven Å representeras av följande text ”Åkerhielm persona grata - är bland dem som Åhström rata”.

Men backar vi bandet, så har högerföreningen skött valproceduren oklanderligt. Vid två tillfällen i november hade man allmänna medlemsmöten där kandidaterna fick presentera sig och sedan följde provval, vilka gav den officiella listan. Diskussionens vågor gick säkert höga, det första mötet den 15 november fick ajourneras och återupptas den 18:e.

Det fanns inget hemlighetsmakeri, tvärtom uppmanades medlemmarna att delta via en annons i Gefle Posten den 23 november. 1912 skulle halva fullmäktige besättas och Gävle hade på den tiden två valkretsar. Till den första skedde valet den 7 december, till den andra den 14 december.

Före bägge valen fanns stora annonser i alla tidningarna där listorna presenterades och läsarna rekommenderades att ”Rösten idag med denna valsedel”. I husorganet Gefle-Posten kunde man i ett par artiklar läsa om partiets goda politik och framstående kandidater.

Striden inom partiet är inte avslutad med detta kuppartade val. Den 21 april 1913 är det dags för årsmöte där ny styrelse skall tillsättas. Ånyo visar sig den inre splittringen och Valmansförbundets vice ordförande, magistratsekreteraren K. Lindberg, blir mot alla odds inte omvald.

Däremot Dan som också suttit i styrelsen under flera år. Bägge är emellertid föreslagna av valberedningen. Gefle-Posten går fullständigt i taket och ser det slutna valet som en kupp och anser på ledarplats att årsmötet måste hållas om och alla normalt tänkande medlemmar kallas dit.

Den artikeln kommer den 22 april och redan den 23 april finns två insändare som instämmer. Utan att nämna Åkerhielms namn skriver signaturen x ”att man kunde hafva väntat att styrelsen skulle hafva reagerat mot de manövrer som utfördes vid senaste stadsfullmäktigeval, och prickat den person, som vållade att valet härstädes blef betecknat som skandal ”.

Inte heller Flerårig medlem af Allmänna valmansförbundet pekar direkt ut Åkerhielm men vem annars kan det vara som beskrivs ”Det är ur denna synpunkt beklagligt, att Gefleavdelningens nuvarande styrelses sammansättning företer en mycket svag punkt, så länge som bland dess ledamöter finnes en person, hvars namn – på grund av omständigheter på hvilka jag här inte vill ingå – väcker splittring och strid”.

Arbetarbladet får tillfälle att glädjas över striden hos de politiska motståndarna och skriver att friherre Åkerhielm tycks betraktas som ”en ful ankunge i högerns stora kycklingflock, och man hade bespetsat sig på att åtminstone slippa honom i förbundsstyrelsen.

Men frih. Å och hans ännu ganska talrika anhängare äro goda strateger och förstå i grund konsten att irritera och därmed försvaga sina motståndare”.
På ett styrelsemöte den 25 april kastar Dan in handduken. Han avgår därför att han därmed tror sig göra förbundet den största tjänsten. Ordförande Rettig beklagar det skedda och framför sitt varma tack till friherre Åkerhielm för hans sex års arbete i styrelsen.

Fyra personer till kommer att lämna sina poster den närmaste månaden, kaoset är fullbordat och nu finns inga protokoll för tiden mellan maj 1913 och februari 1914. Det här är faktiskt andra gången han lämnar styrelsen, efter Ekbomincidenten 1907 avgick han också, men blev adjungerad och något slags ombudsman, innan han valdes in på nytt igen.

Tänk om det i kistor på vinden hos ättlingar till då verksamma Gävlebor finns dagböcker och brev som skvallrar om händelserna denna turbulenta tid! Andra intressanta protokoll borde vara från styrelsen i Gefle-Posten de berörda åren. Dessa är emellertid helt förkomna och vi vet därför mycket litet om fejden på hösten 1912, när Dan och Annie tvingades bort från Gefle-Posten.

Kanske tröstade sig familjen Åkerhielm med att någon av dagarna efter Valmansförbundets styrelsemöte gå till Grand Hôtel och lyssna på den unge och käcke vissångaren Ernst Rolf som just då uppträder? Eller gick de som femtusen! andra Gävlebor till flygfältet vid Kungsbäck och såg den oförskräckte flygaren kapten Sundstedt upphäva tyngdlagen?

Tillbaka till Österhamn

Stadens egentliga maktcentrum är Österhamns Enskilda Bank. Den motsvarar Gefleborgs Enskilda Bank, vilken under perioden har gjort dåliga affärer och till Annies skadeglädje sugs upp av Bankaktiebolaget Norra Sverige, en föregångare till Handelsbanken. Lokaliserat vid samma gatuhörn, Nygatan/Norra Kungsgatan, då som nu.

Verkställande direktören får sitta kvar och det finns en lokal styrelse bestående av i stort sett samma ledamöter som tidigare, precis vad som händer i Österhamn. Men degraderingen till att bli ett filialkontor smärtar och är ett steg på vägen till stadens nedgång som självständigt affärscentrum.

Överlag är Annie missbelåten över att allt fler funktioner centreras till Stockholm. Hon förespråkar att riksdagen skall ambulera och att departementen utlokaliseras. Också kultur- och nöjeslivet utarmas. Nu när det bara tar 4-5 timmar att åka till Stockholm med tåg dras Österhamnsborna dit som till en magnet. Ett kapitel handlar om en sådan resa. Märkligt nog tycks personerna då genomgå en metamorfos, de blir riktigt mänskliga och trevliga.

Det är inte helt becksvart i Österhamn. Selstrups blir bjudna på en överdådig middag hos stadens grand old dame, konsulinnan Anna Willmansson. Men hon är på väg att emigrera till Stockholm och middagen är egentligen en avskedsfest. Här finns det ingen tvekan om att det är Antonie Rettig, änka efter John Rettig som avses. Verklighetens Rettigs hade inga barn som kunde fortsätta deras handels- och industriimperium, här dör en epok ut.

Definitivt lämnade Antonie Gävle först 1914. Var Annie tankeläsare eller hade Antonie redan tidigare mer och mer förlagt sina bopålar till Stockholm? På samma middag deltar också en annan lätt igenkännbar person, landshövdingen greve Gustaf Tessin med sin hustru Sofie Louise. Tessin motsvarar Hugo Hamilton som var landshövding och tidvis satt med i regeringen (1907-1911). Annie ägnar ett långt kapitel med en detaljerad skildring över ett telefonsamtal mellan greven och kungen, dåvarande Gustaf V.

Denne föreslår att Tessin skall bilda regering, nu när Arvid Lindman har lämnat in sin avskedsansökan. Så blev det inte i verkligheten, den 7 november 1911 blir Karl Staff statsminister, men samtalet kan ha en bakgrund i att kungen personligen påverkade Hugo Hamilton 1907 att bli civilminister.

Avsnittet är något märkligt, då det helt faller utom ramen för den övriga handlingen i Den sofvande staden. Norrlandsposten och Aftonbladet tolkar avsnittet som att Annie har önskat sig en statskupp på hösten 1911 och att landshövding Hamilton vore den rätte mannen för det uppdraget.

Deras recensioner baserar sig på bokens första upplaga. I denna fortsätter kapitlet med att Tessin verkligen åker till Stockholm, anammar kungens önskan och ställer sig i spetsen för en ny ministär samtidigt som han utlyser nyval. Beskrivningen var litet väl magstark för Hamilton.

Annie som ändå umgicks med landshövdingsparet har nog fått en tillsägelse och i bokens andra upplaga har statskuppen förvandlats till en vag dröm. Det exemplar av Den sofvande staden som finns på Gävle stadsbibliotek tillhör tyvärr den andra, snällare, versionen.

Dessa personer redovisas positivt och behöver inte maskeras. För andra däremot har Annie gjort en mix av karaktärsegenskaper, utseenden och position i samhället. Boven i dramat, grosshandlaren Carl Elfstedt anses i memomarboken Förgången Stad som Åkerhielms son Helge har skrivit, vara Ernst Engvall.

En annan kandidat skulle kunna vara någon av Brodins, fadern Oscar August som dog 1911 eller sonen Erik. Brodins passar bra eftersom de var ägare till Södra Varvet (Willmansonska) och hade intressen i AB Gefle Varv och Verkstäder långt ut på Brynäsudden (Österhamns varv).

Å andra sidan bor, enligt Annie, Elfstedts i ett stort hus tillsammans med sin svärson, borgmästaren Kurt Hägerström. Det passar som hand i handske med att grosshandlaren Ernst Engvall och den verklige borgmästaren,

Karl Waldemar Berggren, bodde i samma hus vid Gammelbroplan, dock finns inte något som helst släktskap. Men det finns också andra förslag och kanske en studie i gamla fotoalbum kan ge vägledning.

I Den sofvande staden är Elfstedt ”en stor massiv gestalt med något elefantlikt i alla rörelser, vitt helskägg och fullkomligt kalt huvud.” Han säger inte mycket, men inflikar väldigt ofta ett ”he-he” i diskussioner.

Han liksom hustrun Jossan, ”ett klot i violett sammet”, är rejäla matvrak och laddar sina tallrikar betydligt rikligare än vad som är kutym. Spårvagn hade precis introducerats i Österhamn, nu diskuteras en förlängning till Björkhaga (Bomhus). Elfstedt är naturligtvis emot, han tycker Björkhagaborna som tidigare kan åka båt och hålla sig hemma vintertid.

Också de övriga personerna har vaga likheter med existerande personer, men Annie har lyckats koka ihop rollistan så ingen är direkt identifierbar. Bland annat så låter hon Jürgen göra en affärsresa till ett angränsande samhälle, i boken lätt igenkännbart som Sandviken, men de personer som beskrivs där kan lika väl vara ledningen för Forsbacka Jernverk.

Där finns den nye hårdföre disponenten Antell (Arwid Sjögren) som till skillnad mot den gamle brukspatronen Finlay (Christian Lundeberg) inte har den rätta känslan för bygdens väl och ve.

Med Lundeberg hade Åkerhielms goda kontakter, men det var denne Sjögren som efter Lundebergs död tog makten i Gefle-Posten och avskedade Dan. Inte bara avskedade, han vägrade också att betala tillbaka de 70000 kronor som Åkerhielms påstår sig ha satsat i tidningen. 70000 betyder i dagens penningvärde just något över 3,1 miljon, så familjen var tidigare ganska så välbärgad.

En viktig roll spelar också en överste Willmansson, som står i släktskap med konsulinnan och fungerar som värd på hennes tillställningar. Men han är ju militär och inte affärsman, beklagar sig någon av gästerna.

I Gävle fanns då en pensionerad överste, Edvard Rettig, kusin med den framlidne John. Men Edvard kan inte ha varit det enda originalet till bokens överste Willmansson för denne är fortfarande aktiv som regementschef.

Edvard är för övrigt en viktig person i Gävles politiska liv, medan däremot överste Willmansson är lätt nostalgisk och ägnar sin fritid åt att teckna ned Österhamnsbornas historia. Men det kanske Edvard Rettig också gjorde?

För att i fotalbumet hitta överste Willmansson skall vi leta efter en jovialisk person, med runda kinder och en rödblond mustasch. Marianne Selstrup blir för övrigt god vän med överste Willmanssons fru, Ada, dock med något blandade känslor eftersom Adas moraliska karaktär är aningen tveksam.

Annie är politisk skribent vilket genomsyrar Den sofvande staden. Att liberalen Staaf blev statsminister var nog så illa, men så hyser han planer på att utse en socialdemokrat (Värner Rydén) till sjöminister.

Det chockartade meddelandet kommer när tidningspojkarna hämtat stockholmspressens kvällsupplagor från tåget och pilar över till caféet på Grand Hôtel. I boken sitter då där Jürgen, borgmästare Kurt Hägerström, överste Willmansson och många andra personer ur Österhamns politiska elit.

Omedelbart uppstår en animerad diskussion mellan borden. Avväpningsmannen Helmer Rosén i regeringen, det är en skandal! Översten går fram till orkestern som uppmanas spela Du gamla du fria. Alla reser sig upp och deltar i nationalhymnen. ” … resonera huru man ville, detta var början till ett socialistvälde … ”.

Översten utbringar ett fyrfaldigt leve för fosterlandet och marscherar därefter ut tillsammans med de närvarande officerarna. Resten av gästerna drar sig efter stängningstid upp till Sällskapets lokaler i hotellet, där de till tidig morgon kan sitta och pokulera och inmundiga flaska efter flaska punsch. Liberalerna sitter i ett rum, högermännen i ett annat.

Till slut drar de sig hemåt. Borgmästare Hägerström får den natten sova på en schäslong i salongen som hans hustru omtänksamt förberett med kudde och pläd.

En skandalbok

Boken kom som en chock för Gävleborna och blev den mest negativa reklam för staden som tänkas kan. Resten av Sverige gycklade med dem och begreppet den sovande staden lever än. Under resten av 1900-talet stagnerade Gävle, stad efter stad gick förbi befolkningsmässigt, idag ligger den på sjuttonde plats och tendensen de närmaste decennierna är fortsatt fallande.

Annie Åkerhielm är definitivt en bidragande orsak till denna tråkiga utveckling och istället för att motbevisa hennes påståenden och satsa på en gävlaranamma anda käbblade stadsborna om vilka hon karikerar.

I landshövding Hugo Hamiltons memoarer nämns att den stora snackisen vid en middag på slottet den 31 oktober 1913 var just detta detektivpussel. Inga utställningar à 1946 eller ”kom om bord uppmaningar” tycks hjälpa. Men nu, år 2013, muddras inseglingsrännan, hamnen kommer att kunna leva vidare och utvecklas. Det är positivt, det här samhället hade inte existerat som annat än ett litet fiskeläge om det inte varit för sjöfarten. Gävle kanske inte sover länge till?

Den sofvande staden kom ut den 23 oktober 1913. Redan tidigare hade Annie markerat att hon skulle skriva ned sina Gävleminnen, så nyfikenheten var stor. I slutet av oktober kommer recensioner i Gävletidningarna.

Det här var bingo för den socialdemokratiska tidningen ”Nå hon känner dem naturligtvis bättre än vi ” gottar sig Arbetarbladet när Annie fullständigt gör ner överklassen, Allmänna valmansförbundet och den mentalitet som är rådande i de styrande kretsarna.
Recensionerna är samtliga negativa och boken anses inte ha något litterärt värde.

Möjligen med undantag av Arbetarbladets ord ”Boken är genomgående flott skriven och ej sällan höjer sig skildringen till det konstnärligas nivå”. Gefle Dagblad tycker att Annie Åkerhielms bok ” ej flödar av någon intellektuell överspänning, ej ens av satirens skärpa, stilens goda klang eller formens fyllighet”.

Norrlandsposten säger att ”något anspråk på skönlitterärt värde gör väl förf. knappast anspråk på”. Gefle-Posten har två artiklar, ur den ena, av signaturen Gevaliensis, citerar jag ”att boken är alldeles befängd och förvrängd, för att säga rent ut, idiotisk! De aktade män som beskrivs kunna verkligen taga pekoralen med ett medlidsamt löje”. Signaturen –g. har rubriken ”en ovettets bok”.

Men Gefle-Posten slår tillbaka. Den 8 november har man utökat vinjetten på första sidan med orden En stad som inte sofver och en lång rad prominenta Gävlebor ger svar på tal. De bevisar med statistik att allt egentligen är ganska bra. Bilagan recenseras den 11 november i Arbetarbladet och slutorden är ”

Ja, så där förtröstansfullt låter det. Framtiden skall utvisa i vilken mån den optimism, vederbörande har gjort sig tolkar för, var befogad”.

I rättvisans namn måste sägas att stadens fäder, både då och senare, har arbetat för Gävles förkovran. Det är bara det att i andra städer tycks man ha gjort samma sak med större framgång.

Arbetarbladet har i december intervjuat stadens bokhandlare. Den sofvande staden kommer inte att finnas i många paket under granen. Den är helt enkelt för dyr, 3.75, när vanliga bestsellers kostar mellan 1-2 kronor.

Men den som vill läsa något av Annie kan göra det i Gefle Dagblad som i sin julbilaga publicerar hennes novell ”Kusin Gunilla”.

Stockholmstidningarna som har mer distans till lokalt käbblande i en landsortsstad anmäler också denna förannonserade bok av en känd författarinna.

I Nya Dagligt Allehanda publiceras under rubriken ”Kultur och tankeströmningar” ett långt utdrag ur romanen. Aftonbladet har en hel spalt med fotografi av friherrinnan och en text som fokuseras på det politiska budskapet. Boken är skriven med författarinnans sedvanliga talang anser recensenten E. L-s.

Aftonbladet känner till att utgivningen försenats på grund av att Annie Åkerhielm omarbetat vissa avsnitt. Kanske den politiska udden var ännu vassare i ett tidigare skede? Synd att inga manuskript finns bevarade. Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter nämner överhuvudtaget inte Den sofvande staden, åtminstone inte direkt efter utgivningen.

Annie korresponderar flitigt med olika vänner. En Jacob Ahrenberg i Helsingfors har fått tag på boken och konstaterar i ett privat brev att ”han försökt ärligt att hela tiden åtskilja sak och person – vilket var omöjligt”.

Han ger också Annie några tröstens ord, ”jag förstår huru djupt ni lidit där borta”. Ahrenberg hade tidigare besökt Gävle, kände till det geometriska gatunätet och blivit introducerad hos den lokala societeten.

Nåväl, mot slutet av detta år är Annies bok ändå inte bortglömd. Arbetarbladet har ett vackert kollage med Gävlebilder. Märkligt nog under rubriken Den sovande staden. Så kommer nyåret. På teatrarna framförs nyårsrevyer, på Gefle teater går ”Lyckosvens resa eller den sofvande staden” och den på Södra Teatern har namnet ”.

Den sovande staden, eller på med peruken”. Det senare spektaklet får ganska nedgörande kritik och publiken sviker. Någon vecka in i januari flyttas föreställningen till Brynäs teater.

Annie Åkerhielm

Författarinnan Annie Åkerhielm är född 1869 i Malmö. Hennes far, rådmannen Herman Quiding hade många intressanta, men för sin tid kontroversiella, idéer. Redan 1865 pläderade han för ett förenat Europa och i hans feministiska tankar ingick att kvinnan har rätt att alstra barn med vem hon vill, oavsett vad den äkta mannen tycker.

Han ansågs vara en utopisk socialist och publicerade sig under pseudonymen Nils Nilsson, arbetskarl. Annie själv utvecklades i en annan riktning, kanske i protest mot fadern blev hon stockkonservativ. Vid ett samtal med Christian Lundeberg nämnde Dan detta. ” … Ja, jag har märkt det … ”, svarade den store brukspatronen, ” … hon är värre än jag. …”

Hon var en absolut motståndare till kvinnlig rösträtt, men märkligt nog deltog hon själv flitigt i den politiska debatten. De romanfigurer hon idealiserar är hennes absoluta motsats, t.ex. Marianne Selstrup som är en timid, dygdig och idealisk hemmafru. Annie har skrivit ett fyrtiotal böcker och början av hennes karriär som författarinna var riktigt lysande, hon fick priser och hedersomnämnanden.

Någon kritiker har jämfört henne med Selma Lagerlöf. Också poesi och drama gav hon sig in på. Under Gävletiden skrev hon fyra romaner, ett drama och ett sagospel, ”Trefaldighetskällan”, för friluftsteatern på Sätra. Ortsnamnet har dock inget med Gävle att göra, här avses kurorten Sätra Brunn och är förmodligen ett beställningsverk av dess direktion, något att uppföra till gästernas förnöjelse.

Dramat heter ”Don Juan Tenorio” och det var ytterst nära att pjäsen uppfördes på Dramaten. Bland Annies kvarlämnade brev finns många från teaterchefen, men den konstnärliga ledningen föreslår så många ändringar att en schism uppstår. Slutligen hotar maken Dan med att resa till Stockholm och hämta tillbaka manuskriptet.

Förmodligen var teatern då så utled på ärendet så de besparar Dan denna resa genom att själva skicka tillbaka det. Refuseringen är ett faktum.

Flera av böckerna har politiska budskap, t.ex. ”Fru Fanny” som beskriver hur illa det kan gå för en familj när kvinnan får rösträtt. Maken rymmer och barnet dör av bristande omsorg då fru Fanny ägnar all sin kraft åt politisk agitation. Annie hade definitivt hamnat i fel stad när hon kom till Gävle.

Här fanns det en energisk rösträttsförening, F.K.P.R (Föreningen för kvinnlig politisk rösträtt), med vars åsikter hon inte kan ha haft mycket gemensamt. (Den föreningen splittrades för övrigt 1911, då en falang menade att man också borde avskaffa den 40-gradiga skalan, vilket naturligtvis högerkvinnorna inte kunde hålla med om). Annie engagerade sig inte i föreningslivet, dock med ett undantag.

I den kvinnliga diskussionsklubben var hon medlem, i övrigt har hon yttrat att ”min övervägande kontemplativa natur ligger allt föreningsväsen fjärran ”.

Utöver de skönlittera verken skrev hon litteraturkritik, politiska kommentarer och referat från riksdagsdebatter. Hon förekom flitigt i Gefle-Posten och senare i Nya Dagligt Allehanda, de tidningar hennes man arbetade på. Men också i Sydsvenska Dagbladet och Stockholms Dagblad.

Sif Bokholm har skrivit om henne i en bok med det mycket träffande namnet ”I otakt med tiden”, för precis det var Annie i hela sitt liv och en mycket bestämd motståndare till de demokratiska värderingar som växer fram under hennes tid.

I Den sofvande staden lägger hon orden ”fräls folket ifrån sig själv” i landshövdingsfruns mun. Symptomatiskt, för hon tror inte att de lägre klasserna kan fatta självständiga beslut utan de blir offer för demagoger. Men det här är fullt normala åsikter för den tidens etablissemang.

Det är först långt senare som Annie radikaliseras till den milda grad att hon jämför Jesus med Hitler i samma mening och hon förblir en glödande nazist till sin död 1956.

Tysklandsvän var hon för övrigt under all sin tid och beklagade djupt både första och andra världskrigets utgång. Krig är heller inget helt förkastligt. De förädlar folken och föder en ny tidsanda, menade hon. Annie var också krigskorrespondent och skrev mitt under brinnande världskrig en uppsats:

Från Berlin till Bryssel år 1916. Hon är totalt ointresserad av arbetarklassen. I förbigående nämns i hennes bok att det finns arbetare på varvet och ibland skymtar något hembiträde med vitt förkläde förbi.

Hon kom nog inte söder om Gavleån annat än för att besöka slottet och det Rettigska palatset på Södra Kungsgatan 1.

I motsats till Agnes von Krusenstjerna lär nog inte Annie Åkerhielm få en Gävlegata uppkallad efter sig. I sina opublicerade memoarer från 1952 nämner hon Agnes och boken Fattigadel.

Under Annies Gävletid var Agnes 12-15 år och det är inte osannolikt att de har träffats hos greve Hamilton på slottet. Så värst förtjust i den boken är inte Annie, framförallt tycker hon att porträttet av landshövdingens fru är en orättvis nidbild. Elvine var en blid och stilla kvinna.

Tystlåten men med sinne för satirisk humor. Vid ett samtal mellan Dan och Elvine hade hon yttrat att hon tyckte en viss politiker var osympatisk. ”Grevinnan menar vad vi karlar på vårt ohyfsade sätt kallar en förbannad fähund”, svarade Dan och fick det försynta svaret ”Nej, jag menar mycket värre”.

Agnes far får också en släng av den elaka sleven. Först när Åkerhielms vän Carl Fock övertar rollen efter Krusenstjerna som chef för Helsinge Regemente blir det ordning och pli där.

Självklart har också Annie blivit porträtterad i Arbetarbladets grötrim 1912. Hon kommer under bokstaven G. ”Gefle-Posten ratar Annie. – Bästa G.-P. huru kan ni?” Bakgrunden till den ironin är att Gefle-Posten den 21 december meddelar att friherrinnan Annie Åkerhielm har lämnat tidningen.

Hur skulle hon kunna göra något annat? Bara 10 dagar tidigare blev maken Dan avskedad. Hennes näst sida bidrag i tidningen var en pekoralistisk dikt om Balkankriget den 30 oktober och den sista, den 27 november, en recension av en nyutkommen bok.

Paret Åkerhielm fick en son som föddes i Gävle. Helge, som senare också blev författare, har skrivit om sina föräldrar i boken ”Förgången stad”. Helge är född på Nygatan 3, en av de adresser familjen hade.

Om det husets historia finns mycket att läsa i Lisse-Lotte Danielssons Gefledraget. Fasaden finns för övrigt kvar. De var Nygatan trogna hela sin Gävleepok. Under en kort tid var de skrivna i Gefle-Postens hus på Nygatan 33 (efter 1941, Norrlandspostens).

Den sista perioden i Sparbankshuset på Nygatan 18. Förmodligen övertog de den lägenheten, där överste Rettig bodde, innan han flyttade till Kungsbäcksvägen 8A. Familjen Selstrup i Österhamn däremot köpte, efter en kort period på Grand Hôtel, ett hus i Villastaden.

Tråkigt nog finns det inte många personliga handlingar kvar som kan belysa Annies tankar och hennes vardagliga liv. Ändå måste hon åstadkommit hyllmetervis av manuskript och personliga brev, nästan allt är borta.

Så sent som 1959 fanns hennes opublicerade memoarer tillgängliga och Gefle Dagblad har räddat en del av dessa till eftervärlden genom en lång artikel i sitt julnummer. En tid skrev hon också dagbok och några fragment av denna har hennes svärdotterdotter Gallie Eng hittat och samlat ihop för förvar på Kungliga biblioteket. Intressant här, de räddade sidorna rör just uppbrottet från Malmö och den första tiden i Gävle.

De gifte sig den 22 april 1906 och Dan var då nattredaktör på Sydsvenska Dagbladet med arbetstider som kanske inte är helt optimala för ett nyförälskat par.

Dans bror Helge som en kort tid var chefredaktör på Gefle-Posten har en obotlig sjukdom och tillbringar sina sista månader i Malmö, men Dan övertar rollen och Annie skriver den 24 november 1906 ”Dan är i Gefle; reste helt hastigt i går kväll: första gången vi äro skilda åt. Jag vet ej hur jag skall få slut på dessa tre dagar – och nätter; jag sof nästan ej alls i natt.

Det är troligt – mer än troligt – att Dan tager Gefle-Posten, som bjudes honom, och att vi åter få bryta upp från vårt nya hem – nittio mil norrut! Det sistnämnda är ej roligt. Men det betyder så mycket mera att Dan får en själfständig verksamhet där han kan arbeta för sin öfvertygelse, göra sin förmåga gällande och ”leka med” som han säger, och hvad behöfva vi mer än hvarandra och vårt hem? ”

Nu går det fort. Redan den 7 december tar de nattåget upp, tar tillsvidare in på Grand Hôtel och gör sig hemmastadda på tidningen. Den 14 december konstaterar Annie att i Gävle är det vinter och snö, men i övrigt är det bra.

”Ja, nu äro vi häruppe och ha det så bra, så ljufvt och trefligt på alla sätt Jag njuter så af att se Dan på en plats där han passar, se honom styra och ställa på tidningen och någorlunda få allt som han vill ha det. Jag har ett litet rum därinnanför hans; det är så trefligt.”

De har gått på husesyn och hittat en lägenhet. Rimligtvis den på Nygatan 3; att familjen i kyrkoböckerna är skriven på Gefle-Postens adress kan bero på att de vid årsskiftet faktiskt bodde på hotell. De förbereder också att städsla piga.

Åkerhielms gör en utflykt direkt efter nyår. Till Rättvik och Annie tycker att Dalarna är det vackraste svenska landskap hon någonsin har sett och det är roligt att se dalmän i nationaldräkt och främmande ansiktstyp. Men ”dock svårt att tåla snön, när man är ovan. Jag måste blunda och Dan leda mig öfver det öppna fältet mellan skogen och kyrkan; jag höll på att bli illamående af att se på det ”

Programmet är stressat. Dan far runt och håller föredrag, Annie gör honom sällskap. De är i Sandviken och imponeras av järnbruket som de hinner besöka innan Dan talar för 300 personer om rösträttsförslaget, ”Dan gjorde det så bra! Hur duktig och energisk han är, med allt som vilar på honom”.

Han håller också ett anförande på antisocialistiska arbetarförbundet, en organisation som måste ha tynat bort ganska snart när socialdemokratin växte sig starkare. De går ofta på teater och lyssnar på konserter, när de inte besöker idrottsfester.

Detta var nog inte enbart som förströelse, recensioner skulle skrivas för tidningens räkning. Vid ett av dessa tillfällen gör de bekantskap med Selma Lagerlöf, ”som är en trevlig och hygglig kvinna”.

Ofta skymtar det fram hur nervös Annie är beträffande hennes teaterstycke, Don Juan, men åtminstone muntligt har teaterdirektör Albert Ranft lovat att pjäsen skall uppföras nästa spelår. Denne Ranft var tidens verkliga teaterkung och ägde samtliga privata teatrar i Stockholm.

På många ställen i dagboken ventilerar hon de dåliga kontakterna med Dans tvillingsyster Amy och känner på sig att orsaken är något slags svartsjuka, Annie har tagit brodern ifrån henne. Amy är ändå gift med en Carl Fahlstedt, men det äktenskapligt är inte lyckligt.

Umgänget är intensivt. Både med nya bekanta i Gävle och vänner i Stockholm. Albin Ekbom som Dan blir ”kampanjledare” för dyker upp i sällskapskretsen. Anders de Wahl (han med Nyårsklockan) träffar de på en tebjudning hos en väninna i Stockholm. Dagboken är ett myllrande galleri av kända och okända personer.

Så blir det sommar efter en ful vår. Men inomhus är det vackert och soligt ”som alla årstider varit för oss”. Trots Dans tredubbla arbetsbörda hinner de med en resa till Hälsingland ”Söderhamn och Hudiksvall, ett par söta små städer vid leende och bergkransade fjärdar ”.

Sedan bär det i juli av mot Trollhättan, Göteborg och självklart Malmö. Överallt kära återseenden med gamla vänner och familjemedlemmar, men för Dan ingår också många affärsmöten. ”men han säger han behöfver ingen hvila, och jag hoppas det är så – ty det blev nu en förfärligt brådskande tid”

Ibland skymtar tankar på att få återvända till Sydsvenska Dagbladet förbi. Men där härskar fortfarande fienden Carl Herslow och skall de fara tillbaka måste alla besvärande element vara ur vägen. I Gävle har ”Dan dock en stor, gagnande och inflytelserik plats, i stadens och hela landets lif”

Kärleken till Dan är innerlig. Den 10 september skriver Annie ”O så bra, så bra vi ha det alltid och så obeskrifligt lyckliga vi äro! Nu har det dock varit litet oro för Dans hals; de stygga halsbölderna hotade att komma, men äro nu åter borta. Gud låte det vara öfver! Mitt dyraste, mitt käraste af allt i denna världen”.

Det ligger som en mara över Annie att hon ensam måste resa till Malmö för en vecka, men tack och lov slapp hon denna på grund av en envis förkylning. Istället arbetar hon med politiska artiklar för Gefle-Posten och novellsamlingen

”De gamlas roman jämte flera berättelser” som Gebers förlag har beställt. Dan fortsätter sin agitation för Albin Ekbom, men det händer också upprörande saker i bakgrunden och i mitten av oktober visar det sig att loppet är kört till Dans bittra missräkning.

I november är det Dans tur att bli förkyld. Förmodligen på grund av överansträngning. Bölderna kommer tillbaka och han får även reumatisk värk. Annie är heller inte helt pigg, ”Doktorn säger att vi tåla ännu ej klimatet, men kunna vänja oss ”.

Krämporna släpper och de åker till Stockholm i mitten av december. Dan har mycket att bestyra och Annie träffar en medarbetare till Albert Ranft för att diskutera dramat Don Juan. Den här resan, liksom de tidigare, visar upp ett hektiskt umgängesliv; de träffar dagligen släkt och vänner, går på teater och konserter.

Tyvärr för Annies del måste hon också under dessa stockholmsbesök göra artighetsvisiter hos den illa omtyckta svägerskan Amy.

Jul och nyår blir ungefär som året innan, men den här gången ingår också en stämningsfull slädfärd till julottan i Valbo ” … snö och tysta skogar, ljus i alla stugor vid vägen; kyrkan full af ljus; ännu nattmörkt när vi kommo hem … ”.

Än så länge umgås man vänskapligt med Herman Åhström (mannen som Dan ”petar” vid fullmäktigevalet 1912), är där på annandagsmiddag och dansar kring granen. Annies avskedsbok i dagboken den 31 december blir ” … O Gud, tack för detta år, detta outsägligt lyckliga år; och Gud gifve ett nytt år som är detta likt. Och Gud välsigne, välsigne min älskade vän, och tack för all lycka han gifvit och ger … ”

Rättvik lockar igen och nyåret tillbringar de på samma hotell som året innan. De träffar Selma Lagerlöf igen men också Anders Zorn som arrangerar travtävlingar i Mora. Den här gången nämner Annie ingenting om sin rädsla för snö. I februari får Annie en kalldusch då Albert Ranft bryter avtalet om Don Juan.

Dan vill stämma teaterdirektören men en förlikning uppnås och därefter har inte Annie brytt sig om att försöka få pjäsen uppförd någon annanstans. Nästan en gång i månaden gör de en stockholmsresa och vid en av dessa träffar Annie överståthållarinnan Dickson för att diskutera hur striden mot de kvinnliga rösträttsivrarna skall tas.

”Mina ryktbara Stockholms-Dagbladsartiklar drogo mycket med sig! Få se hur därmed går”. I olika sammanhang nämndes Annie som en lämplig ordförande om en motståndsrörelse till F.K.P.R. skulle bildas, det här måste ha varit ett av de tillfällen där den saken diskuterades på allvar.

Som vanligt är programmet i övrigt fullt med visiter och teaterbesök. Även i Gävle, vad Annie skriver i Den sofvande staden om det dystra sällskapslivet motsägs rejält av dagbokens ständigt återkommande noteringar om middagar hit och fester dit.
Sommarens semesterresa går till Harz i Tyskland och Annies livliga reseberättelse därifrån visar att paret Åkerhielm långt ifrån var några stillasittande turister.

Det går inte en dag utan promenader, utflykter, samvaro med andra, teater-, djurparks- och museibesök. Det bor i byn Elend två veckor men med upp- och nedresa är de borta sammanlagt en månad.

De måste också i förväg ha gjort upp att träffa bekanta. Familjen Åhström från Gävle kommer på besök och tillsammans gör de en utflykt till Brocken (berget där häxorna träffas på Valborgsmässoafton). På hemresan stannar de till i Hildesheim och möter Carl och Amy Fahlstedt.

Mötet på neutral mark gör gott, för första gången i det här dagboksavsnittet andas en smula samförstånd de två svägerskorna emellan

Tyvärr, nu finns inga anteckningar mer. Sista noteringen är från den 18 juli 1908. Om Annie slutade skriva dagbok då, eller om allt senare är förkommet, får vi aldrig veta.
Men Annie var fortfarande stridbar, gav ut många böcker till och som nämnts blev hon fanatisk nazist på 1920-talet.

Karl Gerhard driver med henne i sin kuplett från 1932, ”Det är en doft ifrån den fina världen” och menar att hon skrämmer upp sin tids societet.
Dan Åkerhielm

”Jesu Kristi jordiska levnadshistoria”, ”Nyckeln till Bibeln”, ”Något om Jesus, vår dyre frälsare”. Det är titlarna på några böcker som Dan Åkerhielms far Oscar har skrivit. Denne var kyrkoherde i Riseberga församling och förmodligen präglades hemmet av djup religiositet.

Ätten Åkerhielm av Margarethelund har gamla anor i svensk historia och många av dess medlemmar har uppburit höga befattningar inom administration, domstolsväsende och kyrkan. Det sågs inte med helt blida ögon att Dan inte satsade på en karriär inom de traditionella Åkerhielmska yrkena, utan istället blev ”tidningsmurvel”.

Liksom sin bror Helge, Dans företrädare som chefredaktör på Gefle Posten. Men det finns mer spännande personer i familjen. En halvbror Ossian som i stort sett hela sitt vuxna liv vistades utomlands och förde ett ömsomt vidlyftigt, ömsomt religiöst liv. Bland annat var han ett par år munk på den grekiska klosterhalvön Athos men lyckades med att både före och efter den perioden sol-och-vår gifta sig ett flertal gånger och balansera på slak lina i affärsvärldens utkanter.

Mer om denne intressanta person går att läsa i Helge Åkerhielms ”Förgången stad”.
Dan var begåvad och tog som 17-åring sin studentexamen med utsökta betyg. Efter några års oavslutade studier på universitetet i Lund hamnar han på Morgonposten i Malmö.

Karriären fortsätter och mellan 1891-1893 är han chefredaktör på Svenska Dagbladet. Därifrån blev han bortmotad och efter diverse mellanspel återfinner vi honom 1906-1912 på Gefle-Posten. Kort före tillträdet gifter sig Dan med Annie Quiding. De är på bröllopsresa, dock inte till Brygge som är startpunkten för Den sofvande staden. Men där har Annie varit på en tidigare resa.

Ingenting i Annies dagbok eller i andra handlingar tyder på hon kände till att Dan redan var far. Den 1 augusti 1897 föddes i Köpenhamn en Dan Gösta Vincent som får efternamnet Byström.

Dan var aldrig gift med modern, förmodligen är den yngre Dan resultatet av ett snedsteg, som dolts bra i de Åkerhielmska släktannalerna. Denne yngre Dan blir barnboksförfattare och umgicks något mot slutet av sitt liv med Gallie Eng, den Åkerhielmska svärdotterdottern.

Födseln i Köpenhamn kan ha varit en tillfällighet, sonen dyker tidigt upp i Sverige och skrivs in i Maria Magdalena församling i Stockholm. Mamman är den ogifta Ebba Olivia Sundqvist och i notering nämns att fadern uppges vara Dan Åkerhielm. 1902 flyttar Ebba Olivia med sin mamma och son till Saltsjöbaden.

Hon bär nu mammans efternamn och de bor i egen villa. När Dan junior är sju år börjar han i Saltsjöbadens samskola och blir klasskamrat med barn till kompositören Wilhelm Stenhammar och redaktören Albert Engström. Sedan blir det Södra Latin och han tar studenten 1915 med riktigt bra betyg.

Enligt skolkartoteket är fadern okänd men någon har skrivit där under rubriken faderns yrke, Redaktör med ett frågetecken efter. Dan var ofta i Stockholm, träffade han någon gång sin son, hur blev det med julklappar, ekonomiskt underhåll, uppvaktning vid studentexamen och så vidare?

Sonen Helge tyckte ändå att Dan var en bra far, men inte heller han nämner något om sin halvbror i Förgången stad. Men senare i livet lär de känna varandra och Dan junior. umgås även med Annie och Gallie Eng. Han hade också en hund och på den tiden det inte var så petigt med kopplingstvång, släpptes hunden ut på kvällen och köpte korv på kredit i kiosken. Dan junior betalade dagen efter.

Tidningen Gefle-Posten rekonstruerades efter en konkurs i oktober 1906, alltså under den tid då chefredaktören, Dans bror Helge, låg för döden i Malmö och kort innan Dan själv kommer in i bilden.

I registreringsutdraget för år 1912 framgår att Dan var VD och med i styrelsen finns också Karl Fredrik Göransson (Sandvikens järnverk) och Arwid Sjögren från Forsbacka bruk. Vännen Albin Ekbom är också med samt en A. Widerbäck. Dessa herrar måste ha haft uppslitande diskussioner på hösten, rimligtvis borde ändå Albin Ekbom ha stått på Dans sida. Men det är majoriteten som får sista ordet.

Återigen blir Dan utmanövrerad och här har vi orsaken till Annies bitterhet och hennes vidräkning med Gävle. Myntet har för övrigt två sidor. Enligt Annie och Helge är den Dan den oskyldige men Gefle-Postens verksamhetsberättelse och årsräkenskaper för 1912 kan tolkas som att Dan gjort, om inte direkt bedrägliga, så i alla fall oöverlagda handlingar.

Den 27 januari 1913 meddelas till Patent- och registreringsverket att Dan Åkerhielm och kammarrättsrådet Johan Östberg utträtt ur styrelsen och ersatts av bankdirektör Hjalmar Holmberg och redaktör David Emanuel Wahlberg.

I verksamhetsberättelsen för samma år nämns ”Med bolagets förre verkställande direktör, friherre Dan Åkerhielm pågå underhandlingar rörande vissa för bolagets ekonomi ogynnsamma affärstransaktioner, i hvilka han, utan den öfvriga styrelsens megifvande inledt bolaget.

Då den öfvriga styrelsen, som sagt, icke lämnat sitt medgifvande till dessa affärer, fritar den sig från ansvaret för den förlust, bolaget därigenom kan komma att lida”.

Ett år senare avslutas ärendet och i verksamhetsberättelsen står det att läsa, ”Hvad beträffar vissa vid bolagstämman 1913 ifrågakomna transaktioner af förre verkställande direktören har affären med Beckers tryckeri ordnats för bolaget gynnsamt, hvaremot hans förfarande vid visst pressinköp befunnits vara juridiskt oåtkomligt”.

Det framgår inte om paret Åkerhielm fick tillbaka sina pengar. Dan hade satsat 10000 i aktiekapital vid rekonstruktionen 1906 och senare, allt eftersom, hade han och Annie lånat ut 35000. Lånen finns inte längre med i bokföringen för 1912, har de ”konfiskerats” eller återbetalats?

Då bolaget hade kronisk dålig ekonomi är återbetalningsalternativet knappast sannolikt, så mycket pengar fanns aldrig i kassan. En möjlig variant är att Dan insåg att Gefle-Posten befann sig på fallrepet och räddade sina pengar genom and sale-and-lease-back-affär?

Tidningen överlevde för övrigt bara två år till. 1916 var det dags för nästa likvidation och den här gången blir skeppsredare Erik Brodin huvudaktionär.

Resten av sitt liv arbetar Dan som skribent på Nya Dagligt Allehanda i Stockholm och han dör 1931, 68 år gammal.

Hans karriär är således alls inte spikrak, kanske därför att han hade en stor förmåga att reta upp sina medmänniskor genom att i tid och otid påpeka sitt friherreskap. En historia är symptomatisk.

När sonen Helge skulle komma till världen kallade Dan hit en adlig stockholmsläkare och Ernst Engvall lär ha frågat varför det inte duger med en från Gävle. ”Vi tyckte det vore synd om det första barnet skulle få se här i världen var en ofrälse”, svarade Dan.

En kommentar som kanske inte ger många popularitetspoäng, men man får ha i minnet att ett år före sonen Helges födelse fick Åkerhielms ett dödfött barn. Nervositeten var säkert stor. Eventuellt var Dan också ganska alkoholiserad. Det framskymtar i ”Förgången stad” att han som yngre tålde stora mängder, men senare blev det hans olycka.

Förmågan att tåla sprit har Annie också gett sin huvudperson Jürgen Selstrup.
Under storstrejken 1909 gick Dan och de andra redaktörerna på Gefle Posten ut i tryckeriet och såg till att tidningen ändå kom fram trots att arbetarna strejkade.

Det resulterade bland annat i att under ett demonstrationståg på Nygatan så sänkte deltagarna de röda fanorna när de passerade nummer 33. Ett tilltag Annie har roligt åt, fanor sänks för att hedra dem man tågar förbi, men de där tölparna förstod väl inte bättre.

Strejken orsakade också, att när de hyrde en dogcart för turer i omgivningen fick de sela på och spänna för själva. Hur vågar ni, frågade deras bekanta. Men det hände inget speciellt mer än att folk ropade strejkbrytare efter dem.

Under strejken följde de andra borgerliga tidningarna Gefle-Postens exempel och gav ut förkrympta nummer av sina tidningar. Ofta med hätsk propaganda mot de fackliga ledarna och lögnaktiga besked om att arbetarna på olika industrier gått tillbaka i tjänst. Arbetarbladet däremot höll sig till spelreglerna och kom överhuvudtaget inte ut från den 9 augusti till den 6 september.

Men då tog man igen med besked och öser galla över sina lokala konkurrenter. ”Den friherreliga pressen”, ganska så fyndigt epitet på Dan Åkerhielms organ. Alla rättänkande arbetare uppmanas att omgående avsluta sina prenumerationer på borgartidningar och självklart läsa Arbetarbladet istället.

Dan umgicks flitigt med sina kollegor på de andra gävletidningarna. Det var Ernst Serrander på Norrlandsposten, Karl Magnus Lindh på Gefle Dagblad och Fabian Månsson på Arbetarbladet.

En brokig samling som säkert hade mycket trevligt på sina sammankomster - dock förmodligen något kylslaget under strejkperioden. Serrander var bland annat idrottsman som deltagit i de olympiska spelen i Aten 1906.

Han var så gott som född på tidningen där hans far tidigare varit chefredaktör. Fabian Månsson var inte den egentlige chefredaktören, men den som styrde och ställde och hans artiklar fick ofta den ansvarige utgivaren att sitta inburad för förtal och tryckfrihetsbrott.

Vid ett tillfälle spelade Dan Fabian ett practical joke, han gav honom avsiktligt en felaktig information som Fabian använde sig av. Efteråt talade Dan om detta men Fabian menade att det gjorde ingenting för hans läsare var i alla fall så dumma att de säkert inte hade uppfattat misstaget.

Fabian Månsson fick en staty i Rådhusesplanaden, något Dan aldrig kommer att få. Det är också förståeligt, Fabian var en framstående företrädare för sina politiska idéer, Dans engagemang betydligt mer blygsamt. Men inte helt tandlöst. I princip arbetslös men ändå besjälad av en anda att föra Gävle framåt dyker han upp som en darkhorse i Gävle Stadsfullmäktige 1913.

Redan på sitt första sammanträde, den 27 februari, håller han sitt jungfrutal och pläderar för att staden inte skall offra medel för att genomföra en lokal levnadskostnadsundersökning. Han förlorar och tvingas reservera sig.

Än värre blev det den 23 mars. Dan agiterar för att Böna hotell skall få behålla sina spriträttigheter men fullmäktige faller till föga för en herr Mattssons plädering som går ut på att folk från Kastet och Bomhus kommer dit i segelbåtar.

”De är hyggliga till en början, men sedan sprit konsumerats blir det annat av. I regel stannar de kvar i skogen vid Bönan över natten och föra ett liv som inte kan beskrivas och sommargästerna får ej sova för de berusades larm”.

Talaren vet också att det förekommit slagsmål i trakten och när de återvänder hörs de på långt håll. ” (Norrlandsposten och Arbetarbladet). 19 – 18 blir voteringsresultatet till Mattssons fördel. Nåväl, beslutet överklagas och några månader senare faller fullmäktige till föga, Bönan får sina spriträttigheter.

Den 30 april yrkar Dan återremiss i frågan om att bygga en saluhall. Ett ärende som nu stötts och blötts i tolv år och på dagens sammanträde hotas genomförandet av negativa argument. Dan försöker se till att tankarna på en hall får leva vidare, men den här gången beslutar fullmäktige att bygget inte skall genomföras.

Ännu ett bakslag för Dan.

Bakslagen fortsätter. Den 30 maj, 1 juli, 25 september gör Dan inlägg i ärenden som han inte får gehör för. Inte någon gång under sin korta period i fullmäktige har han yttrat sig med framgång.

Sex gånger har han nu engagerat sig, men fått majoriteten emot sig. Han liksom Annie är ”i otakt med tiden”, den träffande titeln på Sif Bokholm bok. Denna handlar om kvinnliga loosers i det politiska spelet under 1900-talet. Här spelar Annie huvudrollen, få har lika mycket som hon kommit snett i sina värderingar jämfört med den allmänna tidsandan. Bokholms huvudtema är striden om kvinnlig rösträtt och vi vet redan att Annie var en av de hätskaste motståndarna.

Hon har skrivit ett stort antal debattartiklar i Gefle-Posten och ansågs som den naturliga ledaren ifall en förening som står emot F.K.P.R. skulle bildas. Hennes grundmurade rykte i den här frågan kommer sig från boken ”Fru Fanny” som kom ut 1904 och nytrycktes i flera upplagor.

Familjen lämnar Gävle med ”flygande fanor och klingande spel” menar Annie. Bedriften att få in Dan i stadsfullmäktige var en av segrarna och på en avskedsmiddag får de landshövding Hamilton, borgmästare Carl Berggren, fullmäktigeordförande Oscar Fredrik Flensburg, överste Carl Fock, ”Änkedrottningen av Gävle” Antonie Rettig, överste Edvard Rettig och flera andra celebriteter som gäster.

En liten triumf för paret som menar sig ha fått en orättvis behandling i den stad där de nu bott i sju år.

Familjen är noterad som utflyttad den 23 oktober 1913. Förmodligen lämnade de Gävle tidigare, Sonen Helge Åkerhielm minns att det var i augusti. Då var han tre år, men minns i detalj hur han kom till Stockholm. Förmodligen hade Dan ouppklarade saker att ta itu med för han kommer till Gävle och deltar i stadsfullmäktige en sista gång, den 25 september, för att avsäga sig sitt uppdrag.

Det noteras i ett kåseri av Arbetarbladets Karmidades som skriver att ”Annies man, hr. Åkerhielm vid gårdagens sammanträde betackade sig för att längre tillhöra den revolutionära församlingen”. Tolka det den som kan.

Den döda staden

Annie var inte först med att peka på att staden sover. Hon kan ha fått inspiration från ett kort kåseri i Arbetarbladet den 21 december 1912.

Signaturen don Frederisio skriver om ”Den döda staden” och hans pessimism är till och med större än Annies. Han har varit bortrest en längre tid men ”Nu hade han kommit tillbaka. Nu skulle han med egna ögon få se förändringarna!

Men där fanns inga förändringar. Samma utsträckning av av stadens område. Samma enformiga tråkiga gator. Samma typer på gatorna. Allt var sig likt. Inga nya hus. Inga byggen. Inget som visade på liv. Staden var död. Och hade så varit de sista tolv åren.
Den var mer än död.

Den var stadd i upplösning. Ty industrin flydde den. Och med industrin följde arbetarna. Som ju icke kunde existera utan arbete. Så blevo då endast handlandena kvar. Men dessa som intet producerar, endast distribuerar, kunna icke sätta liv i en död stad. Till det vill det både pängar och initiativkraft till.

Och stadens fäder – som skött stadens finanser från sin egen trånga synvinkel – riva nu sina glesnande hårtestar och kunna icke förstå varför deras stad blivit en död stad. Den hade ju dock alla premisser för att kunna leva. Den var inkörsporten till Norrland. Och den naturliga avloppskanalen från Bärgslagernas rika bygd.

Men importörerna ville ha raskare förbindelser. Och utskepparna billigare lastningsmetoder. På detta gav man intet svar, i förtröstan på att över staden var den enda väg man kunde komma till det inre och övre landet.

Så begav det sig att importörerna togo sina varor över andra hamnar. Och utskepparna skaffade sig tillgång till havet på andra vägar. När fäderna sågo detta, begynte de grubbla. Och grubblet utlöste sig i en dyr hamnanläggning, som dock kom för sent.
Pängar kostade den ändock.

Och när dessa inte inflöto på den naturliga vägen, d.v.s. genom sjöfartens höjande, måste de tagas från annat håll. Och detta andra håll blev skattevägen. Då drog sig industrin. Den flyttade bort.

Och så stannade staden i sin växt. Och nu ligger staden där, sådan den var för tolv år sedan. Det enda som har tillkommit är spårvägarna. Men dess vagnar gå för det mästa tomma, då staden saknar folk att trafikera dem med. Och de få som finnas ha inte pängar att åka för.

Staden har blivit död. Det är konstaterat. Och den som tagit död på den är dess fäder.
Månne staden någonsin mer får liv?”

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons