Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Loa hela natten

Man är aldrig bättre än sin sistakonsert. Loa Falkman sitter i solistrummet i Gävle konserthus.Han har just haft sin första repetition med orkestern, ettprogram med både opera och musikaler, typiskt för enmångsysslare som Loa.

Han laddar lika hårt för en konsert i Gävlesom för konserter eller framträdanden på storascener i världen.

Det är typiskt för denne disciplinerade yrkesman.

Respekten för yrket och för publiken kräveratt han satsar allt han kan oavsett plats och arena. Att varaförberedd till 100 procent.

Gävle har han förresten många minnen från.

Redan i början av sin karriär, när han varen nytänd stjärna på Operan, reste han runt ochsjöng med orkestrar i landet och Gävle var kanske tilloch med den allra första orkester han mötte.

- Det är sorgliga minnen. Jag kommer ihåg att viturnerade i länet, till platser som Ljusdal, och ingen tycktesgöra något för att locka publik till konserternagenom att annonsera. Det kunde sitta 5-6 personer i publiken ochingen brydde sig och det var döden för alla musiker.Så jag skrev ett brev till ordföranden i orkesterföreningenoch sa att jag tyckte det var för jävligt, helt enkelt.

Situationen är annorlunda nu.

Gävle har fått ett fantastiskt konserthus och atthan trivs i sällskap med orkestern framgick mycket tydligtav repetitionen.

- Ja, det har blivit ett fantastiskt uppsving. Orkestern låterkanon, det är helt perfekt, säger han.

Loa är gränsöverskridande.

Genom hela sin karriär har agerandet och sjungandet gåtthand i hand.

- Det jag vill är att ge uttryck för känslor.Ibland gör jag det med tal, ibland med sång, sägerLoa som framöver kommer att dyka upp i teve-rutan varje veckai lång tid framöver, främst i teve-serien "Cleo",en dramakomedi med Johan Rheborg och Suzanne Reuter. Det blir18 halvtimmesavsnitt som börjar den 24 mars och kommer attgå både före och efter sommaren.

- Den är väldigt rolig, svänger åt bådehöger och vänster, med rapp och oväntad dialog.Det är inte sit com eller färdigskrattad skit, sägerLoa som spelat in serien sen i oktober och nu bara har en arbetsdagkvar att göra.

Han har också gjort en roll i Laura Trenters ungdomsfilm"Det brinner", en film om småtjejer där han gören äcklig, ohederlig grammofonproducent.

Till hösten kommer också kriminalserien "Talismanen"i åtta avsnitt i TV4, med manus av Henning Mankell och JanGuillou.

Loa visste redan innan han kom i målbrottet att hanville syssla med musik och teater.

Han kommer från en musikalisk familj. Farfar var sångaremen även arkitekt. Hans två äldre syskon var operatokigaoch alla tre arbetade på Drottningholms slottsteater, medallt, scenarbete, som statister, påklädare, en massasaker.

Du har haft en spännande karriär, bådei Sverige, Paris och New York.

- Ja, innan jag stack utomlands var det mycket växelbruk,både teve, krogshower och folkparker, blandat hej vilt medkyrkokonserter.

Jag började på Kalle Flygares teaterskola förredan från början var jag inriktad på att blibåde skådespelare och operasångare. PåOperaskolan hade jag Lars Johan Werle som lärare och hanhöll just då på att skriva "Tintomara" därjag fick en av huvudrollerna. Det var en bra entrébiljett.Och sen blev jag kvar ett bra tag på Operan.

Jag hade gjort några varv i Sverige när jag fickerbjudande att komma till Paris och jobba med Peter Brook, enav världens bästa regissörer. Det kom lägligti min karriär.

Hur upptäckte han dig?

- Det var min agent i Paris, Martin Engström,som nu är chef för Deutsche Grammophon bland annat,som hade kontakt med Peter Brook och som rekommenderade mig närhan skulle sätta upp Carmen i Paris. Det var en ovanlig Carmen,där han utgått från novellen av Mériméesom operan bygger på och lagt musiken efter den. Den skulleha gått i åtta veckor. Det blev tre år istället.Dessutom blev det tre filmer med olika besättningar och medSven Nykvist som fotograf. Det var kul. Vi turnerade i hela Europaoch spelade ett halvår på Broadway. Så dåbodde jag i New York. Det var fantastiskt.

Det var ett väldigt härligt sätt att arbetapå, långt från operafloskler och konventioner.Föreställningen var lagd på det sceniska och dåblir det bra sångligt också. Trovärdigt. Detvar en stor världssuccé och bland det bästa PeterBrook har gjort.

Hur var det att bo i Paris?

- Underbart. Vi hade en härlig ateljévåningi två etage, min fru och jag. En dag när min systerhälsade på stod jag i duschen när hon skrek somfan. Blöt och naken gick jag ut på balkongen och lutademig över balustraden. På gatan stod en vilt främmandeman, som såg vänlig och trevlig ut och min syster förmedladenågot som jag inte förstod. Det visade sig vara PeterOskarson. Det var vårt första möte. Sen har vijobbat ihop med "Rigoletto" i Malmö. Det var underbart, detvar också en härlig tid. Och nu gör han "Orestien"i Gävle. Är det fint? Tyvärr hinner jag inte seden.

Så åter till Paris!

- Ja, rent privat passade det mig bra att komma bortfrån Sverige ett tag. Det var skönt att få varaanonym i en stor stad, även om jag inte lidit av att bliigenkänd. Men det var spännande och underbart att fåbo i Paris och även i New York. Det finns en sån energii stora städer.

Berätta om historien mellan dig och Soraya!

- Vi var ett gäng glada gossar som skulle lyssnapå Lionel Hampton. Vi kom i skinnkavajer, orakade och gladai hågen efter en god middag. Det var ett tjusigt gängföre oss som kom in, men vi fick nobben.

Då såg jag Lionel komma gående. Han skullefylla 80 år och då flög fan i mig. Jag gick framoch sa, grattis på födelsedagen. Lionel såg förvånadut, men i draget av honom kom vi in som Lionels bästa polarefast han aldrig hade sett oss förut. Det tjusiga gängetsåg förvånat ut.

Sen satte vi oss ner för att beställa någotatt dricka. Då visade det sig vara en privat fest därdom bjöd på finaste champagne. Vi såg tvåoerhört vackra kvinnor sitta vid ett bord, och eftersom jagvar på mitt mest generösa och charmiga humör såjag slog mig ner hos dem. Att det var en fjär stämningoch att folk tycktes sitta i ring runt hindrade inte oss. Jaggick fram och sa hej och hå. Damerna såg frågandeut inför vår hjärtlighet och den nordiska charmen.Det var Soraya och fru Sukarno.

Efter ett tag frågade Soraya, vet ni vem jag är?

Heter inte du Soraya, svarade jag, och duade henne påfranska vilket är oförskämt. Då smalt honoch så dansade vi och hade jättekul hela natten. Detär sånt som händer i stora städer, galnagrejer.

Nåt hände i New York också?

- Ja, efter föreställningen skulle JacobDahlin, min fru och jag gå på ett inneplejs. Jag komdär med blommor och blader och fick ögonkontakt mednågon på andra sidan restaurangens fönster. Menvi kom inte in eftersom det var fullsatt. Men när vi gickförbi fönstret igen reste sig killen och rocksluskenkom ut och ropade: Mr Falkman, Mr Falkman...

Det visade sig vara Jack Nicholson som just hade sett föreställningen.Han hade rest från Hollywood bara för att se Carmenpå Broadway. Sen hade vi jävligt trevligt. Sånthänder inte i Säffle...

Hur kändes det att komma hem till Sverige efterdet livet?

- Då var det dags att lära mig en ny bit.Och i New York kände jag för första gångenatt jag var europé. Jag njöt mycket av att komma hem.Det var 1984 och då hade jag gjort filmen "BrödernaMozart" på sommaren. Och Alan Edwall hade varit i Parisoch sett mig i rollen som Escamillo, en eldig matador. Men hansåg mig snarare som en provinsialläkare frånGävle och gav mig rollen som Åkes pappa i filmen "Åkeoch hans värld".

Det kändes bra att komma tillbaka. Jag brukar aldriggruva mig för framtiden och från åren utomlandshade jag lärt mig så mycket som jag kunde användamig av för att fortsätta utvecklas. Jag hade verktygatt jobba med.

Vilka planer har du nu?

- Det var meningen att jag skulle jobba med PeterOskarson igen och sätta upp "Rigoletto" i Malmö. Mendet blev inställt av någon anledning.

Men nu i april ska jag till Dramaten och göra narreni "Trettondagsafton" av Shakespeare, med den engelske regissörenJohn Caired, som satte upp "En midsommarnatts dröm". Detgläder jag mig mycket åt. Så jag kommer att varaanställd av Dramaten nästa år.

Du är begåvad på allt!

- Jag ser det inte riktigt så. Jag har lust,har alltid haft lust att uttrycka mig. Ibland blir det i sång,ibland i tal. Jag sätter inga gränser. Jag njuter enormtav att få möjlighet att göra allt det här.Det är roligt att kunna blanda. Men när jag inte sjungerså mycket känns det som vitaminbrist. Att sjunga hålleren i form, både fysiskt och psykiskt. Och jag tycker omkasten mellan opera och musikal, som vid konserten i Gävle.Bra musik är bra musik, helt enkelt.

Var får du din röst ifrån?

- (Lång tystnad, åtföljt av ettskratt). Det är en jävla fråga också. Manär skapt på olika sätt. Jag kan inte svara pådet. Nicolai Gedda skrev i sina memoarer att gåvan inteär gratis. Det gäller att hålla sig i form ochjobba med teknik hela tiden.

Du är familjeman, med tvåsöner. Vadbetyder det för dig?

- Allt.

Är dom musikaliska?

- Ja, det är dom absolut. Men om dom kommeratt gå i mina fotspår har jag ingen aning om. Jaghar sagt åt dem att lära sig språk och görasaker som dom tycker är kul.

Äldsta grabben spelade fiol i flera år men villesluta. Vi bad honom fortsätta ett år och hoppades atthan skulle komma över tröskeln. Vi hade ju lagt neren del, både bilkörning och pengar och han lätjättefint. Men han hade ingen lust att fortsätta. Hanvar mer intresserad av hockey och då kan man inte säganågot. Han är jävligt bra i hockey.

Varför gillar du Sverige?

- Tänk att få andas frisk luft och hafina vatten inpå husknuten. Vi bor i ett välsignathörn av världen, även om det händer hemskheterhär också, som man inte kan gardera sig emot, kriminalitetoch sånt. Och disciplinen i skolarna är fullkomligtlealös. Om ingen sätter stopp för det leder dettill brottslighet. Båda skolan och vi föräldrarhar ett stort ansvar.

Men jag trivs i Sverige. Jag har just åkt skidor medfamiljen i Sälen, både slalom och långlagg. Detär fantastiskt.

Vad gör du för att hålla dig i form?

- Hemma i Stocksund promenerar jag 45 minuter varjemorgon. Man måste leva ett bra liv och inte överdrivaåt något hålla, varken hälsokost elleröverflöd. Jag njuter av livet, äter och dricker.Men är det konsert blir det ingen alkohol någon daginnan. Då vet jag att jag är så bra jag kan varaden dagen, även om det inte är någon garanti föratt det ska bli en bra konsert.

Vad gör du mer?

- Jag har börjat bli litet snäll mot migsjälv. Jag flänger inte fram och tillbaka om jag intemåste. Och jag tar mig en kvart extra på morgonenför att slippa vara jäktad. Då kan all min energigå till arbetet istället för att behöva varanervös och sitta i trafiken.

Vad ska du bli när du blir stor?

- Det är en väldigt bra fråga. Jaghar ett projekt att möjligen trycka upp visitkort, men dethar inte blivit så än. Jag hoppas kunna fortsättasjunga rätt länge till och spela in film. Men jag harockså börjat undervisa sen några år tillbaka.Master classes i Mariefred och vid musikhögskolan i Framnäs.Och det roar mig oerhört. Det är verkligen min grej.Dessutom lär jag mig jättemycket själv efter jagmåste göra som jag säger. Det är roligt attfå dela med sig av 30 års erfarenhet.
Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons