Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Masen som är Mats med sina patienter

+
Läs senare
/

Enligt Doktorsguiden har Gävle den andra mest populära läkaren i hela Sverige. Själv tar Mats Hjelm, husläkare vid Andersbergs hälsocentral, listningen med en stor nypa salt.

Fina titlar och prestationer av olika slag var inget som imponerade på Mats Hjelms mor Ingegerd. Om han hade blivit professor hade hon bara accepterat, utan ovationer. Kom han däremot hem och talade om att han hade hjälpt någon, en kamrat som inte hade det så bra förspänt, då gladde han sin mor.
Ingegerd var sjuksköterska och arbetade på Borlänge sjukstuga tills Mats föddes och hon berättade hur förfärligt de svagaste i samhället, de utslagna och alkoholiserade, behandlades. Det upprörde henne och själv öppnade hon gärna familjens hem för de som inte hade det så bra.

Det här är värderingar som Mats har med sig i sitt yrke som distriktsläkare och med den attityden är det kanske inte så underligt att han fått så många positiva omdömen att han just nu ligger näst högst i hela Sverige. Och han bekräftar att han värnar kanske litet extra om de patienter som tillhör de svaga i samhället. Hans mor var en stor förebild för Mats.

Vi träffas på Andersbergs hälsocentral där han arbetar och det första han gör är att ge mig ett papper.
Mats har printat ut de blommor som publicerats i Gefle Dagblad under helgen. Där är det hela personalen vid Andersbergs hälsocentral som får tack av patienterna.
Det är tack var ett gott lagarbete, tror han, som även han fått så många positiva omdömen. Andersberg är helt enkelt en bra hälsocentral med trevlig och kompetent personal, både läkare, sjuksköterskor och reception.
Och sen är det dessutom slumpartat, säger han, när det gäller placeringen på Doktorsguiden.
Om någon patient skulle vara missnöjd med honom och gå och ge honom bara ettor, då kommer han att försvinna från listningen för gott.
Tror han.

Dalmas är han.
Det hörs på dialekten och märks kanske också på attityden. För honom är det självklart att vara du med sina patienter. De frågar efter Mats, helt enkelt, inte doktor Hjelm. Själv minns Mats med en rysning när han som ung doktor hörde en överläkare tilltala en patient med orden, "Hur mås det i?dag? Är det till att ha ont i magen?". Patienten fattade knappt vad doktorn, som varken kunde dua eller nia, menade.
Själv skulle han ha sagt, "du, har du ont i magen?" men med respekt för patienten.
När någon patient säger till Mats att det känns som att komma till en kompis, då blir han glad. Då har han uppnått det han vill, nämligen en lång och familjär kontakt med sina patienter.
Mats ger intryck av att vara både informell och social och säger också att han valde sin specialitet, distriktsläkare, för att han tycker om att träffa människor.
Han skulle aldrig kunna tänka sig en specialitet utan patientkontakt och är inte tillräckligt praktiskt lagd för att bli kirurg.

Han har även provat på att vara chef, faktiskt för Andersbergs hälsocentral, som han startade 1985. Det passade honom heller inte. Då höll han på att jobba ihjäl sig. Han slutade och började i företagshälsovården i?stället och bestämde sig för att aldrig sätta sig ensam och bygga upp en hälsocentral.
Nu trivs han utmärkt med sin arbetssituation.
I Andersberg har han sällskap av bland andra Peter Welander och Göran Dahlin och de har följts åt under många år, först på Brynäs hälsocentral där de var pionjärer som startade Gävles första privata hälsocentral, därifrån till Skutskär när de förlorade upphandlingen och nu sedan 2006 i Andersberg.
Trion har tänkt ut en strategi som gör att hälsocentralens patienter nästan alltid får träffa samma doktor, även vid akuta besök.
Det är viktigt, tycker Mats.
Dels för att han själv får en viktig personkännedom, dels och framför allt för att patienten kan känna trygghet.
Om han fick önska något vore det att vi alla skulle veta vem vår doktor är, även de som inte behöver uppsöka en läkare så ofta. Dit skulle han vilja att vi kom. Då skulle tryggheten för oss alla öka.

Egentligen hade Mats tänkt bli ingenjör. Men när han hade tagit studenten i Borlänge och skulle söka till Teknis upptäckte han att tiderna för ingenjörer var usla. Många tvingades försörja sig som taxichaufförer.
Så han sökte till läkarutbildning i Uppsala i stället och det valet har han aldrig ångrat.
Att han hamnade i Gävle var en kompromiss mellan honom och hans hustru Kerstin. Hon är från Stockholm men ville till en kuststad längre norrut. Mats hade vikarierat på sjukhuset i Sandviken hösten 1976 och trivdes bra där.
Då fick det bli Gävle och det valet har ingen av dem ångrat.

Mats har en mycket känd namne i Gävle, den nu bortgångne pianisten och musikern Mats Hjelm. Nej, de är inte släkt.
Men även Mats spelar. Han är uppvuxen med att höra pappa Sigfrid, som var folkskollärare, spela dragspel vilket han gör fortfarande, 93 år gammal.
Mats spelar fiol och hör till den stora grupp läkare som har musik som hobby. Mats har spelat i Sandvikens symfoniorkester och de senaste åren i alla uppsättningar av operetter och operor som getts i Gävle. Nu är han med i orkestern som ska framför Verdis opera "La Traviata" i höst. Som ung student spelade han ofta låtar i olika sammanhang, på spelmansstämmor bland annat och även dansmusik i orkestern "Lyckobringarna" på V-Dala nation.
Varför så många läkare sysslar med musik har han ingen förklaring på men så är det faktiskt.

Vad har du för tankar om Doktorsguiden?
- Den är ytterst kontroversiell, dels för att den har gått att manipulera, vilket några har gjort. Sen är det så slumpartat. Det blir väldigt mycket uppmärksamhet, baserat på väldigt få röster.

Hur var det när ni startade som pionjärer på Brynäs hälsocentral hösten 1993?
- Vi fick fria händer och kunde få till en väldigt bra verksamhet. Vi delade upp oss på olika ansvarsområden, efter intresse. Vi bildade team, en doktor och två sjuksköterskor och lade upp det så att det skulle bli bra för patienterna, med korta väntetider och att de skulle få träffa samma doktor.

Vad är det bästa med att vara läkare?
– Jag tycker om att jobba med folk. Sen har vi ett väldigt trevligt gäng här. Jag tycker det funkar bra.

Hur är hälsoläget? Märker du av finanskrisen?
– Nej, det kan jag inte säga. Som skolläkare i Ockelbo märker jag att barnen mår sämre. Det är en förändring. Barn har det stressigt i?dag med stora krav på sig själva och rädsla inför sin egen framtid, att det inte ska finnas jobb. Den rädslan märker jag även hos mina barn. Ingen av dem läser medicin utan alla läser ekonomi. Men jag tror inte att de har blivit avskräckta.

Hur tycker du att vårt landsting fungerar?
– Jag har ingenting att klaga på, och ändå är jag rätt kritisk. I stort fungerar det bra i kontakterna med sjukhuset också, speciellt hjärtkliniken. Blir man hjärtsjuk och behöver resurserna där är det aldrig några barriärer. Det är lätt att få kontakt med dem. Men det finns andra kliniker där det inte är lika lätt att samarbeta. Där känns det att de har satt upp en mur kring sig och det är jobbigt.

Vad tycker du om Försäkringskassan?
– Den har fått nya direktiv och behandlar våra patienter på ett sätt som är jobbigt, både för oss och våra patienter. Jag tror inte att tjänstemännen där är elaka eller dumma utan de har fått sådana direktiv. Jag kan i?dag inte sjukskriva en patient utan att säga, nu sjukskriver jag dig och jag bedömer att du inte är arbetsför nu. Men jag vet inte i?dag om din sjukskrivning kommer att godkännas. Jag tycker det är oanständigt att en person i mitten av april ska få reda på att sjukskrivningen från mitten av januari inte godkänns och att man gör det retroaktivt. Det har jag ingen förståelse för. Jag kan acceptera att de inte godkänner från det datumet, men inte retroaktivt. Vi lider med våra patienter.

Vad är meningen med livet?
– Jag är inte religiös men jag tror att man ska försöka gå sin väg genom livet och försöka vara anständig och juste. Vi kan ställa till problem och vi kan lindra problem. Sen är det viktigt att vi tar hand om våra barn. Man ska finnas till hands för sina barn.

Hur vill du att ditt liv ser ut om tio år?
– För tio år sedan sa jag att jag skulle sluta jobba när jag var 55 år. Vi som jobbar för Praktikertjänst har möjlighet att ta ut en lägre lön och i?stället sätta av till pensionen för att kunna gå tidigare. Men jag tror att jag jobbar fortfarande då, men inte på heltid. Jag hoppar in och hjälper till. Sen hoppas jag att jag är frisk. Man lär sig en väldig ödmjukhet i det här jobbet. Morgondagen är oss inte given. En dam som fyllde 105 fick frågan hur man bär sig åt för att bli så gammal. Hon svarade "varje dag som jag kan resa mig ur sängen så tackar jag vår Herre för att jag har fått en till dag". Visst var det fint?
Jag brukar berätta om den dagen jag insåg att det inte är självklart att vi ska få vara friska.
Jag gick en medicinkurs hösten 1975, en riktigt blåsig, pestig novemberdag när det regnade horisontellt och var kallt när jag cyklade hem från sjukhuset. Det som hade hänt var att jag som kandidat hade skrivit in en 19-årig grabb som precis tagit studenten med toppbetyg och redan fått ett fint jobb utomlands. Nu hade han sjuknat i akut leukemi. Jag visste att den killen sannolikt inte skulle leva fram till jul och det gjorde han inte heller.
När jag cyklade i regnet tänkte jag, det kommer aldrig mer att regna på honom! Vilken tanke jag fick. Det var som en frälsningsupplevelse. Livet är oss inte givet och morgondagen är en gåva.

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons