Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mer än bara morsor

Annons
Bara en morsa är något av ett fenomeni Gävle i höst. Fem tjejer drar fulla hus på Heartbreak.Biljetterna till föreställningen var slutsåldaredan före premiären!

Efter premiären, med fantastiska recensioner, fanns detbara en sak att göra, nämligen att sätta in tioextra föreställningar.

Just nu återstår sex av dessa, onsdagar och torsdagartill och med Lucia-dagen.

Helt klart har Gävle fått en revyförfattareoch komedienne av rang.

Det började redan förra året, på Folketshus, med föreställning SML 2000. Bokstäverna stårför small, medium och large.

Redan då blev det succé och extraföreställningaroch inför omgång nummer två hade ryktet sprittsig.

- Det var helt fantastiskt. Jag fick höra av en arbetskamratatt biljetterna var slut och att hon stod på väntelista.Och då hade vi inte ens haft premiär, säger Päivi.

Alla har haft en, men inte alla kan bli en. Vad är svaretpå den gåtan?

Jo, en morsa förstås och det är kring dettemat hela föreställningen handlar.

Lena Mattsson skrev hela materialet på en vecka, i våras.

- Det skrev nästan sig självt. Pang sa det bara,säger Lena.

Den första föreställningen, för ett årsedan, handlade om könsroller.

Redan då föddes tanken på att göra enföreställning om fenomenet mamma, med fler sketchermen fortfarande med mycket musik.

För Lena blev skrivandet som ett slags terapi. Härfinns både hennes privata tankar och upplevelser och detallmängiltiga, det som man ser hos varann, det man lästoch mött i livet, överallt.

Alla har vi ett förhållande till vår morsa,på gott och ont.

Och Lena säger, att den som inte har ett kompliceratförhållande till sin mamma ljuger. Förhållandetbarn och morsa är inte enkelt. De flesta av oss bärpå samma historia.

- Jag kan inte säga att jag har en bra och rak relationtill min mamma. I så fall skulle jag blunda för problemen.Men självklart är det inte bara skit, och det ärjag heller inte ute efter, säger Lena.

Lena är omgift och har två barn från etttidigare äktenskap. Hennes relation i sin tur, som morsatill sina barn, har heller inte varit okomplicerad.

- Det är därför jag gett dom den här föreställningen.Att vara morsa är det svåraste man kan ge sig in påoch jag har gjort så gott jag kunnat. Samtidigt kan maninte ge något som man själv inte har fått. Jagvet att det har varit stökigt för mina barn. Men jaghar gjort så gott jag har kunnat. Det är bara närman är medvetet elak som man behöver be om ursäkt.

Lena säger också att man inte kan gå omkringi livet och vara freudiansk hela tiden. Att skylla allt påmamma, när man är ledsen som vuxen.

- Jag vet att hon också gjorde så gott hon kunde,säger hon.

Och hon ser vilka svårigheter hennes mamma hade, sommellanbarn, dessutom liten och knubbig mellan två skitsnyggasystrar.

Själv är Lena enda barnet, enda dottern.

- Det är nog det svåraste som finns, nästefter att vara enda barnet och son, säger hon.

Lena har i sina texter skapat ett antal olika mammatyper.Det är bullmamman, mamma sankta, mamma perfekta kontrollata,mamma nervosa, mamma forte, hämnarmamman. Och supermamman.Men hon finns förstås inte.

Päivi är ensamstående mamma med tre barn ochheltidsjobb som undersköterska på Södertull. Därjobbar hon med senildementa med speciella behov.

Hon säger att hennes förhållande till bådasina föräldrar är ganska okomplicerat.

- Jag har faktiskt rätt så god kontakt. Men mammahjälper mig mycket med barnpassning, så det gälleratt se till att ha goda relationer, säger hon med ett skratt.

Visst kan hon tycka att mamma kan bli tjatig och glömmaatt Päivi är vuxen.

- Mammor ser en alltid som barn. Jag är sladdbarn ochenda flickan så dom tror nog inte att jag klarar mig. Fastdet gör jag. Men egentligen inte utan deras hjälp, eftersomjag är borta så mycket.

Päivi beskriver sig själv som mamma perfekta kontrollata,den som alltid är upptagen, en vanlig stressad ensamståendetrebarnsmor som gör så gott hon kan. Men som allt förofta säger, "jag har inte tid just nu", som jobbar förmycket och pratar för mycket i mobilen.

- Fast jag är nog sträng mellan varven, samtidigtsom jag kan vara slapp. Det händer att jag morrar och hotarmed att sätta ut barnen i skogen. Och jag kan bli en riktighämnarmamma. Sen är jag nog litet av en bullmamma också,som säger att allt ordnar sig.

- Jag är nog definitivt mamma nervosa, det tror jag minabarn tycker. Man blir nog den mamma man inte vill bli, sägerLena,

Vilka är då dessa två kvinnor?

Päivi beskriver sig som spontan, hemskt ärlig ochrak, inte speciellt blygsam, glad för det mesta, med ettsjujävla humör.

Hon är född i Vasa i Finland men kom med sin familjtill Gävle när hon var två år gammal. Iskolan gillade hon att agera, i skolpjäser och på roligatimmen. Och hon säger att hon nog egentligen alltid har uppträttför sina släktingar.

Hon är sekreterare i botten. Ett tag jobbade hon påStenebergsskolan med barn som hade det besvärligt påhögstadiet.

Där blev hon upptäckt. Av Conny Lindström,SYO-konsulent på skolan som var med i Bomhus Nästaoch nu undervisar på cirkuslinjen på Vasaskolan.

Han såg att Päivi borde stå på en scenoch fick med henne i revyn 1996.

- Jag fick en roll direkt och inför premiären varjag så nervös att jag gick i skogen och höll påatt kräkas. Det var en fruktansvärd känsla. Menjag kände på en gång att det här ärnågot som jag bara måste göra.

Kanske är det revy och teater som Päivi borde haägnat sitt liv åt?

Hon instämmer och säger att drömmen, det haralltid varit att spela in en film med Rolf Lassgård.

Istället utbildade hon sig till undersköterska.Efter tiden på Stenebergsskolan valde hon mellan att blilärare och sjuksköterska. Till slut valde hon vården.

Päivi träffade Lena redan när hon börjadepå Bomhus Nästa. Lena hade bidragit med texter ochatt hon gjorde det var mest en slump.

Lena är journalist och hade gjorde en intervju med amatörteaternestorni Gävle, Erik G Wesslund. Han tyckte att hon som journalistoch känd för sina roliga kåserier nog kunde skrivaför scenen också.

- Så jag skrev något och skickade in det tillBomhus Nästa. Sen hörde jag ingenting utan var tvungenatt fråga, säger Lena.

Det visade sig att hennes sketch ingick i revyn. Den handladeom journalister som inte hade några bra nyheter, sådå tände dom själva på bocken.

För Lena var det en märklig känsla att se sinatexter framföras på scenen.

- I musikaliska sammanhang kan man känna rysningar längsryggraden, när allt stämmer, säger Lena, som bådeär körsångerska och som spelat fiol i skolorkesteroch gitarr i andra sammanhang,

Men när en människa av kött och blod framfördehennes texter, då kom rysningarna från golvet upptill knäna.

- Det liknar inget annat.

Den första sketchen för Bomhus nästa leddetill mer revy-skrivande. Bland annat skrev hon nästan hela"Jubla Gefle" 1996 och hela "Hjärtbryt", som gavs påHeartbrake.

Hon ser ingen konflikt i rollen som journalist och revyförfattare.

Hon beskriver sig själv som en dålig nyhetsjournalist.Det är själva skrivandet som är viktigt förhenne, att berätta sanningen och förändra världen.

Lena har sjungit i Symfonikören och i den lilla gruppenLilla Fina, där Anna Sving Sjöblom var en av medlemmarna.

Det var Anna och Lena som kläckte idén till SML,en föreställning med fem handplockade tjejer.

Att Päivi skulle vara med var självklart. De tvåfann varandra direkt, första gången de träffades.

Alla i gruppen, förutom Lena, Päivi och Anna ävenMarie Löhman och Ann-Christin Wortzelius, har jobbat medvarandra i något sammanhang.

Det fanns beröringspunkter.

Och nu är det ett sammansvetsat gäng som kännerstor trygghet inför varann.

Så hur reagerade de när de fick läsa åretsrecensioner?

- Det var bara underbart, balsam för en trasig själ,som havregrynsgröt på tom mage, säger Lena, menerkänner också att hon inte var det minsta nervösöver att det inte skulle bli bra.

Det är Lena som också regisserat föreställning,utan utbildning på området.

Men det har gått bra.

- Jag är en person som har åsikter om allt, väldigtenvis och har en viss förmåga tänka ut hur detska bli och hur det fungerar. Och nu har jag lärt mig attskriva med vilopunkter. I början skulle varje stycke vararoligt, varje replik skulle ha en knorr. Men då fick inteskådespelarna utrymme. Dom ska man inte kväva med entext, säger Lena.

Så nu är det mycket "nämen hallå" iutspelet.

Och framtiden?

Nästa gång, under valåret, räknar tjejernamed att sätta upp en politisk revy. Helst på sammaplats, Heartbreak.
Annons
Annons
Annons