Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Minnen av musik

+
Läs senare
/

Hovsångerskan Kerstin Meyer har sjungit opera på världens scener. Som ung hade hon Joel Berglund som stor idol. Den 4 juni skulle han ha fyllt 100 år. Då blir det en minneskonsert i Torsåkers kyrka i hjärtat av hans hembygd, med bland annat Kerstin Meyer.

Joel Berglund är en av vår trakts stora kändisar, en baryton med en röst som gav honom en världskarriär som operasångare.
Han var också chef för Kungliga teatern, alltså Operan, i Stockholm i många år och var den som en gång i tiden anställde Kerstin Meyer.
Den 4 juni skulle han ha fyllt 100 år och det firar man i hans hemby, Torsåker, med en konsert i kyrkan på lördag. Då kommer Kerstin Meyer och berättar personliga minnen och Edith Thallaug, som studerade för honom kommer att sjunga, liksom någon av de unga sångare som fått Joel Berglunds stipendium.
- Jag dyrkade hans röst redan som flicka och spelade hans skivor på grammofon varenda kväll, bland annat Södermans "Kung Heimer och Aslög". Han var mitt röstideal och det var underbart att somna till de vackra tonerna, berättar Kerstin Meyer när jag träffar henne i villan i Hässelby.
Hennes farfar hade musikaffär på Nygatan och Kerstin minns när hon, tio år gammal, fick följa mamma och pappa till Gävle. De besökte huset där pappan hade vuxit upp med sina fem syskon och han berättade om grannarna som han hade umgåtts med.
Liksom sin pappa hade Kerstins pappa en signal som han visslade till sina barn.
Plötsligt ställde sig pappan på gatan och visslade. Då öppnades ett fönster och någon ropade, "Är det du Olle?"
- Vi blev inbjudna på kaffe och det var fruktansvärt trevligt, minns Kerstin.
Den enda släkting hon numera har kontakt med är kusinen Christer Meyer i Gävle och hans syster i Stockholm.

Vad har Joel Berglund betytt för dig?
- Jag gjorde min debut med honom. Vi sjöng Händels "Messias" i Storkyrkan och han var snäll mot mig när han märkte att jag blev nervös. Han bara skrattade åt mig och sa att det hör till, det får du räkna med. Han var mycket varm i sin utstrålning.
Han blev sen min chef och under de första åren sjöng vi mycket tillsammans. Det var oerhört stimulerande.

Hur var han som chef?
- Utmärkt. Det var han som byggde upp Operans fina repertoar. Det var han som engagerade Göran Gentele och som förstod att Sixten Ehrling skulle bli en stor dirigent. Han gav dem oerhört fria händer under stort ansvar. Det var under hans tid de stora föreställningarna kom, som "Carmen" och "Aniara" med X:et Erixons scenografi. Han insåg vad de behövde och släppte till resurser.

Varför blev du operasångerska?

- Säg det. Farfar var musiker, alla hans barn spelade, faster sjöng och spelade piano och var restaurangmusiker. Jag minns hur jag lyssnade när hon satt vid flygeln och sjöng.Jag hade också en släkting i Borlänge som tog med mig till Operan redan när jag var åtta år och det var helroligt. Jag gick på konserter, på teater och film och sammansmältningen sång och spel blev opera.

Vilka var dina förebilder?
- Joel och Jussi Björling, Hjördis Schymberg och de som var aktiva då. Och Kathleen Ferrier som kom till Stockholm under min studietid. Hon sjöng precis som jag själv ville och jag la märke till hur hon gjorde vissa saker och försökte sedan med min egen röst.

Du själv fick en fantastisk karriär.
- Jag har trivts med livet. Jag ville sjunga, resa, vara med. Det var spännande när jag bodde utomlands, från 1962 och sju år framåt. Då hade jag en koffert framför mig, en koffert bakom mig och en koffert med mig. Jag reste i USA, Sydamerika, Australien, med Deutsche Oper på turné i Japan, på konserturnéer i Orienten bland mycket annat. Jag hade en liten våning på Gärdet dit jag kom och bytte kläder. Jag sjöng ofantligt mycket, bland annat mycket modern musik, moderna operor som jag inte minns en ton av.

Var det din bästa tid?

- Som artist var det de roligaste åren. Men mänskligt har den senare delen av livet varit lyckligast. Min man och jag fick 24 mycket goda år tillsammans. Han var teateradminstratör och skribent och såg saker från andra sidan skrivbordet. Jag hade både nytta och glädje av honom när jag som rektor skulle anställa folk.
Under min tid på Operahögskolan var det stora förändringar. Vi skulle inlemmas under universitetsväsendet och det var svårt att förklara att vi behövde mer pengar men inte fler elever. Då skulle man överlasta marknaden med arbetslösa sångare. Det tog mig dagar att få dem att begripa. Jag har ingen större respekt för utbildningsdepartementet.

Ingick det i rollen som operasångerska att vara diva på din tid?
- Nej, det lönade sig inte. Man var tvungen att klä sig som en diva, när man bodde på hotell och folk stod och väntade. Det gick inte att smita. Man jag var aldrig den sortens sångerska som man stoppade i limousiner. Det finns några få stora stjärnor som grammofonbolagen ser till att de syns och får vip-behandling. Vi andra får ta taxi.

Har du några favoritroller?
- Nej, det kan jag inte säga. Det som var så roligt i yrket är att man försvinner in i en roll så totalt att man glömmer vardagen och sitt eget liv. Istället försöker man penetrera rollen så djupt man kan. När man sjunger "Carmen" är man inne i en annan värld. Sen kan det vara "Peter Grimes" följande morgon och "Rosenkavaljeren" senare i veckan, tre olika världar. Jag ser inte kulisser på scenen utan människor och hus. Jag ser den världen. När jag går in i den glömmer man sig själv långa stunder. Det är väldigt skönt, väldigt uppfriskande.

Har du någon favoritscen?
- Jag älskar Covent Garden. En himla bra publik, hederlig. Inga bu-rop som i Berlin där publiken är ohyfsad. Om de inte tycker om en sångare i London får den artiga applåder och blir inte utskämd. Om de älskar en artist ställer de sig i bänkarna och hyllar sångare.

Fanns det förresten något val för dig?
- Jag funderade på att bli tandläkare, det skulle i så fall vara för att ta hämnd på mänskligheten men också kemist, för jag förälskade mig i kemiläraren. Men för mig var det teater och musik från början. Jag satt hemma och skrålade vid pianot och det gick så galant att jag fick börja sjunga för en lärare, som dock inte förstod mig utan tyckte att jag var lat och att jag skulle sluta. Då var jag 18 år och bestämde mig för att inte låta det kortat ligga orört. Så utan att varken mina föräldrar eller skolan visste om det sökte jag till Musikaliska akademin och kom in. Jag hade redan börjat där när jag tog studenten.
Mina föräldrar var gamla och jag var enda barnet. De sa att de inte kunde försörja mig hur länge som helst. Jag skulle få prova i två år och om det inte gick då skulle jag försöka bli lärare, ta en examen så att jag kunde försörja mig.
Men det gick bra. Redan första året fick jag stipendium och Joel Berglund satt i juryn. Sen fick jag stipendium varje år och efter fyra år kom jag rakt in på Operan. Jag hade det väldigt lätt på det sättet. Det har rullat av sig självt.

Blev du personlig vän med Joel?
- Nej, han var oerhört tillbakadragen och umgicks inte med sångarna. Jag har bara hälsat på hans fru och de hade inga barn. Hon dog före honom och det var tack vare hans svägerska, Britta Hallberg, som hans fond förverkligades. Hon visste hur han ville ha det. Han hade skrivit ner det i sitt testamente som var signerat men inte vidimerat. Hon kommer förresten också till minneskonserten i Torsåker.

Valde du karriären före att bilda familj?
- Jag hade inget val. Jag träffade ingen då som inte var gift och som jag ville ha. Jag hade aldrig tålamod att stanna tillräckligt länge för att hinna fördjupa något förhållande. Det var först när jag kom hem och träffade Björn som jag träffade rätt person. Vi hade ofantligt roligt ihop.

Hur ser karriärmöjligheterna ut för unga sångare i dag?
- Helt annorlunda. Det var operauppspel häromdagen. Det stod inte en rad i pressen. Varken operachefen eller huvudkapellmästaren var där. Det går spårlöst förbi. När jag var ung var Operans hela konstnärliga personal där och lyssnade och dagen efter blev man engagerad och ansågs kunna yrket. I dag ska man konkurrerna med teaterhögskolor och universitet. Man läser en massa ämnen och håller på med experimentell teater och improvisation, men själva hantverket hinner man inte lära sig.
Men jag skulle ha velat ha en del av den undervisning som eleverna får nu. På min tid var scenframställningen ytlig.
Istället för att erbjudas jobb måste dagens sångare ut och söka jobb. Alla provsjunger överallt. De åker från Umeå i norr till Malmö i söder. De får pengar till tågbiljetter av Ams men inte hotell och får sitta och skaka på tåg, sen provsjunga och därefter skaka hem igen. Då gör man inga bra provsjungningar.

Hur ser marknaden ut för unga sångare?
- Jag säger till dem, res härifrån. Till Tyskland. Där är det rena immigrationen av sångare, från hela världen.
Men jag kan inte rekommendera folk att bli operasångare i dag och de sista åren tyckte jag att jag lurade eleverna. Om någon frågar mig om någon roll i framtiden undrar jag, vilken framtid? Jag tar bara emot elever som jag tror på, inte i sångundervisning utan i interpretation, elever som kanske har kört fast eller som är mellan lärare. Jag arbetar med hur man musicerar och förmedlar en text. Och jag arbetar en del med andningen. Det är ingen som gör det grundligt i Sverige och det är viktigt att man lär sig andas djupt för att få kvalitet på sången.

Vad är speciellt med opera?
- Det är så rikt. Där finns allting, musik, starka känslor. Sång berör folk och vi är ett sjungande folk. Inom popkulturen är det inte konstigt att man sjunger om smärta och hjärta men i opera anses det dammigt. Det är det inte alls.
Opera är den underbaraste konst man kan komma i förbindelse med. Men mycket som görs, moderna operor och moderna uppsättningar, där regissörerna bara försöker slå alla andra och där alla har jeans och svarta kläder, då blir det inte bra.

Kerstin Monk
kerstin.monk@gd.se
026-15 96 44
Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons