Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Monk möter Annika Erixån

Annons
Konstnären Annika Erixån frånGävle har tillbringat en stor del av sommaren i Kina.

Som enda svenska konstnär och en av 22 har hon fåttdet hedrande uppdraget att göra skulpturer till staden Tiantjingi närheten av Peking.

Namn: Annika Erixån
Ålder: 42 år
Yrke: Konstnär
Född: I Örnsköldsvik
Familj: Döttrarna Amanda, 13 och Freja,10
Bor: I hus i Hemlingby

Är du klar med ditt skulpturuppdrag i Kina?

Ja, det är jag.

Vad är det du har gjort?

En skulpturgrupp bestående av fyra damer imarmor och en i metall. Det blev mässing till slut och denglänser så det ser ut som guld.

Är du nöjd med resultatet?

Ja, det är jag.

Hur har det varit att arbeta i kinesisk miljö?

Väldigt annorlunda än här hemma. Fördet första har jag jobbat utomhus en hel sommar i sol ochfuktighet. Det måste man vänja sig vid för attorka fysiskt. Under första perioden hade jag med mina tjejerockså och måste tänka på att se till attde fick vatten.

Att jobba med kinesiska konstnärer var också såannorlunda. De hade sina gamla kultur. Många var utbildadei Ryssland men de hade amerikanska och västerländskaideal. Det ledde till många intressanta diskussioner. Mångahade även undervisning och trots att man har mångastora offentliga utsmyckningar i Kina hade många det svårt.

Det var tuffa villkor?

Både ock. De etablerade klarade sig bra. Ochjust nu är det en fantastisk byggboom i Kina och man satsarmycket i fem stora utvecklingsområden varav Tiantjing ärett. Där öppnar man för utländska investeringar.

Vem betalade för dig?

Mesta delen kom från områdets egen förvaltning,deras kommitté men även kulturdepartementet.

Hur kom det sig att du blev inbjuden till Kina, somenda svensk?

Elisabeth Ekstrand, som just blivit chef förKonstlinjen i Gävle rekommenderade mig. Hon var självmed när kineserna gjorde en liknande sak 1996. Elisabethfick kontakt med kinesiska skulptörer när hon bjödin dem till ett projekt i Älvdalen.

Hur har upplevelsen påverkat dig?

Djupt. Jag har rest mycket men det är förstagången jag arbetar i tredje världen. Här fickjag leva vardagsliv och arbeta, det var helt nytt. Jag kom närahela det gäng stenarbetare som assisterade oss. Jag fickse på nära håll hur de levde. De sov tillsammanspå träbritsar och åt på golvet. Och derasarbete var utsatt. En kille föll från en ställningoch slog i ansiktet mitt framför mig. Jag kände mighjälplös. Där finns inte samma skyddsnät somhos oss eller sjukvård. Livet är hårt i den störstadelen av världen.

Det var intressant att se hur mina tjejer reagerade. De frågadevarför de som jobbade mest förtjänade minst.

Världen är orättvis!

Ja, kort sagt. Samtidigt mötte jag såmycket generositet. De, som hade så litet, bjöd osspå mat. Vi hade matkuponger och de hade nästan ingenting.Man blir djupt berörd. Och det fick mig att tänka påatt så var det också hemma hos farmor och mormor.Det viktiga var att umgås, inte formen eller vad man bjödpå.

När jag kom hem såg jag inte längre problem.Jag har fått vänner för livet och jag saknar dem.

Du har blivit erbjuden en gästprofessur vid akademini Peking. När blir det aktuellt?

Jag är ditbjuden i vår igen. Dåska jag visa bilder, mitt arbete och få se deras. Jag kommerockså att föreläsa för studenter. Ävenandra av konstnärerna, de från USA, Italien och Spanienkommer.

Hur känner du vid tanken att något somdu har skapat nu är en del i en skulpturpark i Kina?

Jag jobbade medvetet med det och därförstår statyerna i Kina vända mot väst. Och jaghar en liten staty här hemma som står vänd motöst. Det är också en tanke att fyra statyer äri marmor, väldigt slät marmor som representerar dettraditionella kinesiska och en, guldkvinnan, är deras längtanmot västvärlden. De ser Sverige och USA som oerhördaföregångsländer och jag kan känna en oroatt de tappar sin egen identitet, sina traditioner. Men såvar det hos oss också på 50-talet. Då tittadevi på USA.

Jag var mer tagen av deras gamla kultur än vad de självavar. Det känns både som en motsättning och engemenskap. Det är komplicerat.

Jag visste inte vad jag skulle kalla skulpturgruppen. Såkom en kines förbi och sa, kalla den "Hello Sweden". Ochdet kändes bra.

Du har varit mycket utanför Sverige den senastetiden. Berätta vad du har gjort i USA!

Jag har deltagit i Siggraph i New Orleans. Det ärtredje gången jag deltar i deras utställning. Det handlarom digital konst.

Du arbetar mycket med ny teknik. Hur kom du in pådet spåret?

Jag kände en väldig motsättning tilldatorer. Tyckte att dom tar våra jobb. Så jag bestämdemig för att titta på vad datorer egentligen var såjag började en multimedial utbildning. Sen var jag fast.Jag fortsatte och lärde mig kreativ programmering påHögskolan i Gävle.

Hur är det att skapa konst med hjälp avdatorer?

Det är inte enklare och det tar inte mindretid, som man skulle kunna tro. Tvärt om. Man måsteveta så väl vad man vill för att kunna arbetamed datorer. Det tar längre tid. Jag kan jobba dygnet runtför att hitta det som inte går att göra påannat sätt. Jag har hittat en ny värld.

Det man kan göra utomhus, det ska man inte görai datorer. Jag skapar inga visuella världar eller naturen.

Så vad är det som är så fascinerademed datorer?

Jag kan jobba outtröttligt. Jag behöverinte vänta på att färg ska torka eller att leraska brinna. Jag kan jobba vidare hela tiden. Det är hanterbart.Och jag kan jobba med både ljud, bild och text påen och samma gång. Jag har alltid drömt om allkonstverket.Därför jobbade jag med teater men där är alltidtexten viktigast. Och i dans är det annat. Men här äralla delar lika värda. Det blir en egen liten värld.Man skapar sitt eget universum. Och det är så händigt,man kan ha det med sig på en disc, en CD och slipper tungatransporter. Jag slipper bubba på tunga skulpturer. I ställetkan jag skicka iväg det som ett mail.

Det är en drivkraft i sig att finnas i ett bildmediumdär det finns så mycket som är fult. Jag har jobbatett tag med forskning, med teknik och ingenjörer och detfinns en pusselbit som dom uppskattar och frågar efter.Det tycker jag är otroligt viktigt. Att den konstnärligakunskapen finns i den digitala världen. Och det är jätteroligt.

Vad är konst för dig?

Det måste jag fundera på. Jag ser ensak, konstlivet med olika maktcentrum, med olika aktörer,med konsthallar och kritiker. Men för min egen del finnsinte det. Bara vad jag vill. Jag känner att det härmåste jag bara göra. Jag får en idé ochmåste berätta! Egentligen är det oerhörtegoistiskt. Jag tänker inte på att det ska passa ineller om någon är intresserad. Jag får förmig något och tycker att det är viktigt och att detär bara jag som kan berätta. Riktigt omnipotent. Såhär har jag känt ända sen jag var barn, att jaghar lusten att berätta. Och varje gång jag gårin på något nytt känner jag kraften, drivkraftenatt jag måste berätta mer.

Jag har ett stort behov av att berätta saker.

Med ord?

Ja, men när det jag vill berätta ärför komplicerat, då blir det bild. Det är såhimla skönt att få fram något som inte ärverbalt. Jag gör det för min egen del men jag vill ocksåatt andra ska titta och ta del, att kommunicera. Även omjag tycker att jag är specifik så kan andra se heltandra saker och det öppnar för andra tankar. Jag lärmig själv genom andra. Det är som ett mysterium.

Vad tänker du på när jag säger"utsmyckning"?

Jag tänker på ett team av de som bygger,arkitekter, konstnärer, en plats där man bygger någotför människor. Det kan bli allkonst om alla delarnahar lika värde. Men ibland tvingas man kompromissa.

Ibland när man lyssnar på musik blir manhelt uppfylld, så att håren reser sig på en.Kan du uppleva samma sak med konst?

Absolut!

Av vad?

Både av musik, ett hus, en sten, en skulptur,av den verklighet som inte är verbal. Jag tror att bildenkom före språket. Att man kommunicerade ungefärsom de som pratar med djur gör, att man förmedlar bilderoch känslor. Det är i det språket jag hämtarnäringen. Det sitter i kroppen, i händerna men ärsvårt att få ut ur munnen. Det är därförkonsten är universell. Jag kan åka till Kina och bliförstådd. Det finns inga språkbarriärer.

När i livet bestämde du dig för attbli konstnär?

Från början, när jag var barn, visstejag inte att det fanns som yrke. Och när jag förstodblev jag jätteglad. Men mina föräldrar ville attjag skulle ha ett riktigt arbete så jag gick naturvetenskapliglinje för att bli nåt fint och ordentligt och tjänapengar. Sen sökte jag både biologlinjen på universiteteti Umeå eftersom jag är intresserad av djur och konstskolan.Och då valde jag konstskolan.

Vilken är din bakgrund?

Jag kommer från Norrland, en gren frånfiskare och småbönder. Men vi har flyttat mycket. Minaföräldrar gjorde karriär, pappa som ingenjöroch uppfinnare och mamma med sin musik. Hon är körledareoch pianolärare och vi flyttade över hela Sverige.

Det gjorde oss barn rotlösa, men gav oss ocksåen känsla av att man kan, och ska, förändra världen!

Mina båda systrar är samhällsforskare.

Så jag blev rotlös men jag känner folk överalltoch kan jag tala alla dialekter. Det har gjort mig rastlösmen när jag fick barn ville jag stanna på ett ställe.Jag vet vilken förbannelse det är att hela tiden kommany till skolan.

Hur kom du till Gävle?

Jag kom 1983, med Folkteatern. Ryktet gick i helaSverige om att det skulle starta en konstnärlig teater iGävle. Just då pendlade jag mellan konstskolan i Göteborgoch Norrbottensteatern i Luleå. Då skulle alla åkatill Gävle, inom alla kategorier. Vi blev ett helt gängoch det var kul. Det hände jättemycket spännandedå. Efter det kände jag att jag ville jobba med barabilderna och gick in i projekt i bostadsområden, bådeBomhus och Andersberg.

Och nu börjar jag se ett mönster i det jag gör.Jag vill undersöka vad som händer och gestalta det.Jag är nyfiken och vill se hur mina bilder passar in i olikasammanhang. Vad som händer. I Bomhus jobbade jag mycket medbarn. Jag jobbade på uppdrag från Hyresgästföreningen.Om det var problem, oroligt och tomma lägenheter, dåstartade dom ett kulturprojekt. Då kommer idéer ochdet rullar på. Jag blir lika förvånad varje gångatt det sker. Kultur blir en katalysator. Då blir det legitimtatt bete sig.

Du jobbade i Andersberg också?

Ja, i tre år. Med 30 svårplacerade ungdomar.Vi jobbade med rock, med att måla, med teater. Det var otroligtbegåvade ungdomar. Jordcirkus hade trampat upp föross. Vi fick fria händer och vi jobbade jämt, julafton,midsommar, kvällar, helger. Och vi spelade teater för2 000 unga det året. Det är häftigt när någothänder. Om folk får uppmärksamhet, då blommarde. Ungdomar startade till och med en cykelverkstad och kaféetvi startade finns kvar än.

Vad gör du i dag?

Samma sak, men i teknikvärlden. Jag jobbar därsom konstnär. För att se vad som händer.
Annons
Annons
Annons