Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Monk möter Beryl Lunder, del 2

Annons
Du hör till gänget av cheferi Sandvikensom har flyttat till Gävle. Hur känns det?

Det känns spännande.

Är det olika kulturer?

Ja, det som skiljer är att det finns en väldigstolthet över det man producerar och åstadkommer iSandviken. Det tycker jag är väldigt sunt. Såskulle jag vilja att vi har här i Gävle också.Om vi själva är stolta blir det ringar i vattnet. Dåblir det också lätt att skicka orkestern till Concertgebouwför då säger man, vi har något vi ärstolta över. Det ska gemene man säga. Folket ska tyckadet.

Du är musiklärare i grunden, utbildad ipiano, sång och körsång vid musikhögskolani Örebro. Hur mötte du musiken?

Jag är uppvuxen i frikyrkan. Jag fick den medmig i modersmjölken, näst intill. Det spelades och sjöngshemma. Båda mina föräldrar var goda amatörer.Kyrkan är ett naturligt forum för att sjunga och spela.

Vad var det du drömde om?

Jag hade nog bara en stark längtan efter attspela och sjunga. Jag spelade mig in på musikhögskolanoch jag spelade mig ut. Och under den tiden fick jag fokus påundervisning och blev väldigt intresserad av det. Jag lärdemig mycket på att ha elever.

Har du önskat dig en karriär som utövandemusiker?

Nej, det har jag inte. Jag har spelat mycket kammarmusikoch var inne ett tag på att bli ackompanjatör och gjordemycket så också. Men det blev trist i längdenpå något sätt. Jag har funderat över hurjag kom in på musikadministration. Men jag har alltid variten person som vill förändra saker. Och om inte någonannan vill göra det, då får jag göra detsjälv. Men att få människor med sig, det ärjätteviktigt. Det går inte att göra någotensam.

Hur ser du på ledarskap?

Det är i grunden att betjäna andra människor.Jag lägger isen så att andra kan åka.

Vad är du mest stolt över från dinaår som kulturskolechef?

Samarbetet som uppstod i olika konstellationer. Inomkollegiet där det blev en väldigt fin stämning,där vi blev allt mer orädda för varann. Men ocksåKulturbolaget, samarbete med musikal- och teatergrenen, restaurangskolanoch Folkets hus. Även ekonomielever var med. Det ärkrångligt att hoppa in i en annan förvaltning men dethar fascinerat mig mycket. För att få något uträttatmåste man samarbeta. Att få till den stämningen,miljön eller tryggheten som behövs. Det har jag fåttvara en del av under mina år i Sandviken och det ärjag stolt över.

Du är alltid så glad och trevlig. Ärdet medfött?

Ja, jag tror det. Jag är ganska rättfram,ingen som vänder ut och in på mig själv. Folkbrukar beskriva mig som personlig utan att vara privat, i allafall i jobbet. Privat ska man ju också vara men man kanju inte sitta och grina på jobbet. Det kommer man inte sålångt med. Jag är en person som blickar framåtoch tror att det ska bli bättre. En obotlig optimist.

Jag har blivit fostrad med kloka ord under hela min uppväxt.Som, att oroa sig, det är som att sitta i en gungstol. Denhåller dig sysselsatt men du kommer ingen vart.

Jag kan bli arg men det händer oerhört sällan.Men då blir jag så oerhört arg så dåfinns det ingen reson. Då får jag be om ursäktefteråt.

Flitens lampa har lyst sent i ditt arbetsrum sen dufick ditt nya jobb. Hur orkar du?

Jag är en person som tycker om att vara engagerad.Jag är till min natur engagerad. Det är inget som plågarmig. Det andra är att jag kan ligga fullkomligt platt. Minstörsta tillgång är min förmåga attsova. Jag kopplar av fullständigt. När jag kommer hemhänger jag av mig jobbet som man hänger av sig en jacka.Det är förutsättningen för att jag ska kunnavara här mycket och även vara närvarande närjag är här. Att vara på plats mentalt.

Du är uppvuxen i ett frireligiöst hem. Hurhar det påverkat dig?

Väldigt mycket. För det första harjag fått lära mig att tro. Det är viktigt. Vimänniskor behöver något att tro på. Sedanhar det gett mig en väldig trygghet att det finns någonsom är större än jag själv som jag kan gåtill och få hjälp. Jag får vara liten.

Men i mitten av mina tonår, under flera år, gjordejag fullständig revolt. Det är inte helt ovanligt. Jagvar pastorsbarn och man har allas ögon på sig då,att pastorns unge ska hålla sig i skinnet. Men det gjordejag inte. Det var också nyttigt. Man kan säga att jaghar valt min kristna tro själv. Jag har vänt ut ochin på mig och kommit fram till att det här ärvad jag själv vill.

Är du fortfarande aktiv i frikyrkan?

Ja, i pingstförsamlingen i Sandviken, i Murgårdskyrkan.

Hur ser din Gudsbild ut?

Jag ser Gud som en väldigt trygg far. En personsom aldrig sviker.

Vilken är meningen med livet?

Jag tror att vi är evighetsvarelser, att livetär evigt. Meningen är nog att ge, att älska, attge kärlek och ta emot kärlek. Inte bara av människorutan även av Gud. Vi är nog skapta för relationoch kärlek. Fast vi arbetar ibland som om det bara vore prestationsom räknas. Även i relationer kan det vara så.

Du har själv ingen familj.

Nej, jag har inte träffat den rätte än.Jag har kommit till förlovning men sen blev det inget mer.Det är olika perioder i livet som jag har saknat det, somjag kan sakna det. Men jag har haft förmånen att havänner som betyder väldigt mycket och ett stimulerandearbete. Jag tycker ändå att mitt liv är rikt.Trots att jag inte har en familj.

Hinner du ha någon fritid?

Ja. Det hinner jag. Jag är faktiskt med i Sandvikensfotoklubb men jag har aldrig varit där. Jag äger dockkamera och diverse tillbehör. Jag tycker väldigt mycketom bilder. Jag kan ägna timmar åt att vänta pårätt motljus.

Jag försöker också sjunga och spela såmycket jag kan. Kammarmusik är väldigt roligt. Och attvara tillsammans med vänner.

Favoritkompisitör?

Jag är väldigt förtjust i Mozart.Även Schumann och Brahms.

Vad är lycka för dig?

Det är att få ge. Sen är det fråganvad som ges. Det ska vara kvalitet också. Men det brukarmottagaren avgöra, vad det är för kvalitet manger.
Annons
Annons
Annons