Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Monk möter Britt Åberg

Alla tycks ha blivit glada när Britt Åberg utsågs till Gävles
kommundirektör efter Åke Edin.

Annons
Namn: Britt Åberg
Ålder: 57 år
Yrke: Lärare, fil mag
Född: I Risinge församling, Finspångskommun i Östergötland
Familj: Änka, tre vuxna barn
Bor: I centrala Gävle
Aktuell: Ny kommundirektör i Gävle
---

Grattis till nya jobbet. Hur känns det?

Tack. Det känns omtumlande och väldigtspännande. Jag har gått från det ena jobbet tillde andra på senare tid och jag har ställt mig fråganvarför. Men jag vill testa mig själv, se om jag dugeräven till nästa jobb. Det är med blandade känslorjag lämnar mitt nuvarande jobb. Det är litet av separationsångest.Men vi kommer att bibehålla kontakten. Jag tror inte attman ska klippa band.

Vid blir skillnaden med ditt nya jobb.

Hittills har jag varit förvaltningschef. Nufår jag den totala överblicken och eftersom jag ärsamhällsvetare i grunden tycker jag det är intressantatt hantera helheten.

Hur ska du få ihop det?

Ingen aning. Jo, genom samarbete. Och genom att sehelheten. Om det blir minus i budgeten för en förvaltningså är det egentligen ett minus för hela kommunen.Det ska bli intressant att se vad man kan göra genom samarbeteför att förbättra för den enskilda medborgaren.

Det låter som om du tänker försökaavskaffa revirgränser!

Revirtänkande har aldrig varit min melodi. Grundenför mig är att prata, föra dialog, göra sakertillsammans.

Du har sagt att du tänker ta din kvinnlighetmed i jobbet. Är det det du menar?

Ja, kvinnor är mer sociala och kan prata ochkommunicera. Dessutom kan vi ha många bollar i luften samtidigtoch även kunna plocka ner en och annan boll. Vi kan hanteramånga saker samtidigt.

Varför är kvinnor så rädda föratt ta på sig chefsjobb, tror du?

Kvinnor är mer försiktiga och räddaför att inte duga, för att inte räcka till. Dessutomsätter många hem och familj främst. Jag behöverbara se på mig själv. Att fråga sig om man orkarmer än ett heltidsjobb. Nu har jag vuxna barn. Om jag hadehaft små barn hade jag tänkt mig för bådetvå och tre gånger. När barnen var småprioriterade jag bort jobb som krävde ledarskap. Sen kandet också vara svårt att gå in i en mansdomineradvärld och ändå fortsätta att vara kvinna.Det är viktigt att några kvinnor vågar visa vägen,framför allt inom den offentliga sektorn där det arbetarså många kvinnor.

Har du fått någon reaktion?

Ja, min dator har blivit bombad med e-post, framförallt från kvinnor land och rike runt. Så jag förstårhur viktigt det är och jag känner förhoppningarnapå mig.

Alla tycks vara jätteglada över att du fickjobbet!

Ja, det är omtumlande. Jag har ju aldrig varitnågon kändis i Gävle. Elever, föräldraroch lärare känner mig eftersom jag varit lärarei många år. Men jag har aldrig varit för kändisskap.Hellre har jag lyft fram andra. Jag har aldrig känt mig somchef utan som ledare. Det är viktigt för mig.

Du beskrivs som rak, stark, humoristisk, jordnäraoch klarsynt. Och din företrädares raka motsats. Dinkommentar?

Även jag har fel och brister och är välheller inte alltid så stark. Annars stämmer det nogrätt väl. Min styrka är att ha folk runt mig och
tillsammans har vi blivit starka. Jag kan prata med vem somhelst och jag tycker om människor. Folk kan lita påmig och prata med mig om både arbete och privata saker.De kan känna förtroende för sin chef. Och om jaghar den andan hoppas jag att det genomsyrar resten av förvaltningen.Att jag blir ett föredöme.

Vågar du säga vad du tycker om ÅkeEdin?

Ja, naturligtvis. Jag har personligen aldrig haftnågra bekymmer med Åke. Jag har ju integritet. Vihar kunnat diskutera och hantera frågor. Han är enstark person och det kan vara lätt att bli uppäten,men den situationen har jag aldrig upplevt. Han är handlingskraftigoch han har gjort mycket bra som folk inte sett. Bara det somirriterat. Han har drivit frågor och ibland varit förkraftfull. Men han har alltid låtit oss förvaltningschefervara delaktiga och bjudit in till samtal. Sen har det varit upptill var och en att vara med på den resan. Man kan gillaeller ogilla beslut men har de fattats av politikerna ärdet bara för oss att rätta oss därefter. Sedanska man vara öppen för att ompröva och testa.

Åke Edin blir kvar som VD för Gävlestadshus AB och som chef för räddningstjänsten.Hur mycket kontakt kommer ni att ha med varann?

Det har vi inte hunnit prata om än. Men vi harju två helt skilda jobb där jag är chef förden kommunala förvaltningen och det är inte längrehans jobb. Visst kommer vi att mötas. Åke har ocksåett starkt kontaktnät som han bjuder på. Han kännerallt och alla, överallt.

Facket, folk i korridorerna och även politikertycks oroade över att du inte kan bli självständigi din nya roll så länge Åke Edin finns kvar.Vad säger du själv?

Det kan dom glömma. Jag känner personligeningen oro.

Vad tycker du är bra med Gävle?

Att det är en riktig stad med vackra byggnader.Gävleborna är vänliga men försiktiga. Jagvill öppna staden för samarbete mellan näringslivetoch det offentliga så att båda delarna kan tillföranågot till den andra. Nu råder det bristande förståelse.Det finns så mycket myter om varann. Jag drömmer omatt de kan mötas, att man kan göra gemensamma utbildningartill exempel så att vi gemensamt kan lyfta staden, ungefärsom man gjort i Linköping.

Hur är den jämförelsen?

Både Gävle och Linköping ärsmåborgerliga kommuner där Saab dominerar liksom Korsnäsoch med högskolor på båda ställena. I Linköpinghar man lyckats skapa en oerhört stark region tillsammans.Jag följer noga den utvecklingen eftersom jag kommer frånden trakten.

Har du några visioner beträffande Alderholmen?

Ja, jag tycker att nu kan man inte vänta längre.Nu förväntar man sig att vi sätter ner foten. Jagpromenerar ofta på Alderholmen och där finns ju fantastiskamöjligheter. Men för närvarande ser det förhemskt ut. Det har blivit en hämsko. Det är en dödstadsdel.
Gävle är en stad vid vatten, med både ettutlopp och ett inlopp. Men det känner man inte till. Varär havet?, undrar besökare. Nu måste man åkatill Bönan för att komma i kontakt med havet. Vattenhar en stark dragningskraft framför allt på unga. Jagtror att folk är rätt trötta på höghusboende.Jag tror att havet gör folk glada, öppna och vänliga.Så, varför inte använda vattnets kraft? Vi måstebörja någonstans med någonting och då menarjag boende.
Jag skulle vilja att man skulle kunna gå på promenadfrån Valls hage och följa ån hela vägenut. Det finns en stor attraktionskraft runt ån och havet.

Själv är du uppvuxen på landet, påett jordbruk.

Ja, egentligen på en gammal herrgård,långt från havet. Men med utsikt över sjönGlan. Den är så stor så det skulle kunna varahavet. Det är bara havsdoften som saknas.

Hur har den uppväxten präglat dig?

Jag hade en mycket trygg och kärleksfull barndom.Föräldrarna ställde upp på oss barn, bådenär det gällde studier och vår fritid. Men vifick också lära oss att hjälpa till och ta ansvartidigt. Vi är tre syskon. Jag är uppvuxen mitt i naturen,med fiske och båtar. Hela det har jag i mig. Det ärmin livsluft att få vara i naturen.

Vad drömde du om att bli?

Inte lärare. Jag ville bli agronom eller veterinär.Men det var tunga yrken på den tiden så pappa avrådde.Jag körde traktor men det var mycket att slipa och släpa.Och att som veterinär jobba med kor och hästar var tungt.Istället åkte jag till Lund för att läsafranska men det blev inte så heller. Jag läste arkeologi,sen historia, geografi, statskunskap, nationalekonomi och gicklärarhögskolan i Malmö. Sen har jag spättpå, med religion och massor av kurser i ledarskap.

Har du trivts med att vara lärare?

Jag älskade mitt jobb, att vara bland ungdomaroch ta del av deras tankar. Att uppleva deras omedelbara glädjeoch få svar när de förstått något.Inget annat yrke ger en sådan omedelbar bekräftelse,antingen går det åt skogen eller så blir manlycklig över att de har förstått. Jag gjorde mångalångresor i Europa med mina ungdomar, det har varit samhälls-och kulturresor. Många upplevelser blev chockartade, somnär vi åkte genom Östtyskland, Tjeckoslovakienoch de länderna.

När kom du till Gävle och varför?

Vi kom hit hösten 1971 och då upptäcktejag att min mamma var född här. Hon var bara någramånader när familjen flyttade men hon var döpti Heliga Trefaldighetskyrkan, liksom min dotter. Det var märkligt.
Min man Curt var universitetslektor i Lund i kulturgeografioch när det ämnet försvann ville han prova påatt utbilda lärarkandidater. Vi bodde ett år i Karlstadnär han blev erbjuden en tjänst vid seminariet i Gävle.

Minns du ditt första intryck?

Usch ja. Inte av själva staden men infartentill Gävle. Vi kom norrifrån
och det var bara tallmoar. Då suckade vi och undradeom det var här vi skulle bo. Det var så plant. Vi upplevdehela Gästrikland som en enda tallmo. Sen lärde vi ossatt det inte är så. Vi hittade våra smultronställen.

Vilka blev era smultronställen?

När barnen var små åkte vi oftatill en ödegård på vägen till Oslättfors.Där hade naturvännerna ett projekt att hålla ängarnafria från sly. Senare drogs vi mer mot havet och jag tyckeratt Bönan är underbart. Det kanske också berorpå att vi känner fina människor där. Vi harockså varit mycket runt Söderåsen och Krattemasugn.

Du har inte släppt kontakten med din hembygd?

Nej, jag har kvar vårt föräldrahemoch det är mitt speciella smultronställe. Där fårsjälen ro och tankarna blir fria. Jag är där såmycket jag kan. Mina barn är i Linköping och de ärdär mest varje helg så jag får hjälp attsköta det.

Det har blivit en samlingspunkt för familj, släktoch vänner. Det är ett
stort hushåll där alla får plats och eftersomjag är ensam sedan ett och ett halvt år nu såkänns det skönt att få vara i en storfamilj.

Vad är lycka för dig?

Stort och smått. Att se en bit blå himmel,ett vattenblänk, en strimma solljus. En ömsint handlingav något slag, en gest, en blick. Som svensk är manlyckligt lottad. När man ser allt elände i världen.Vi bor i det mest fantastiska land där alla har möjligheteratt utvecklas. Det
borde man tänka på oftare. Man kunde vara föddpå en trottoar i Bangladesh.

Ändå blir ungdomar i Sverige nazister.Hur ska man komma till rätta med våld och rasism blandskolbarn?

Det kräver engagemang på djupet hos lärare.Det är en så allvarlig fråga. Den kan man inteta lätt på. När det dyker upp måste manbemöta det på rätt sätt. Det här kanfå mig att undra, varför vågar folk inte varavuxna. Det gäller inte bara rasism utan allt, respekt föralla människors lika värde.
Det handlar om etik och moral. Det här är frågorman måste prata mycket om och där inget kan ersättaupplevelser. Jag tänker på de resor jag gjorde medmina ungdomar. De blev chockerade över upplevelser i öststaterna,hur grått och trist det var. Det är en sak att flygatill ett hotell och ligga på playan. Det ökar inteförståelsen. Jag tog med mina egna barn liksom minaföräldrar tog med oss på resor. Sådana upplevelsernaär väldigt nyttiga
Annons
Annons
Annons