Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Monk möter Buba Badjie

Annons
Som en av fjorton deltagare har Buba Badjie,veterinär i Gävle, tävlat om att bli åretsRobinson.

Efter äventyren i Malaysia är han åter i vardagen,på jobbet vid distriktsveterinärstationen i Valbo.

Namn: Buba Badjie
Ålder: 32 år
Yrke: Veterinär
Född: I Jambanjelly i Gambia
Familj: Hustru Cecilia och barnen Kim, 6,Emil 3 1/2 och Abdu, 13, Bubas yngste bror som han adopteradenär föräldrarna dog
Bor: I radhus i Bomhus

Vann du?

Inga kommentarer. Den 30 december, då fårman svaret.

Vad kan du berätta från ditt äventyr?

Det var mitt livs dröm. Och jag är gladatt jag fick vara med. Det var min första resa till Asien,en storslagen miljö som gav mycket mer än vad man kanse på TV.

Vad lärde du dig?

Att det finns ett liv, ett spännande liv, bortomSverige, Europa och Afrika. Det var otroligt fina naturfenomensom man inte hade kunnat drömma om. Och jag fick träffaolika sorters människor från Sverige. Det blev ävensom en resa genom Sverige, från Skåne till gränsenlängst upp i norr.

Har du fått vänner för livet?

Ja, jag har rest runt halva jordklotet och fåttvänner för livet som bara bor ett stenkast frånmig.

Hade du någon glädje av tandkrämen,som du valde att ta med dig?

Ja, jag ångrade inte det valet en sekund. Jaganvände tandkräm första gången när jagvar 18 år och för mig är det en viktig symbol.När jag växte upp åt jag aldrig sött, detfanns inte. Det gjorde jag däremot när jag studeradei Moskva och det skadade tänderna. Räddningen blev attdra ut en del tänder och tack vare det och tandkrämhar jag återfått hälsan. Nu är tandkrämen vän för livet som jag alltid vill ha med mig.

Vad var svårast att stå ut med?

Hungern. Jag försökte äta upp miginnan, med massor av pizzor men jag vägde bara 72 kilo närjag åkte.

Och när du kom hem?

Nej, det kan jag inte tala om. Men för mig vardet jobbigt att ständigt gå hungrig och ändågöra saker som var fysiskt krävande. Det var extra tuffteftersom jag är en tävlingsmänniska och jag gjordegrejer som man kan ifrågasätta hur jag kunde göra,trots hunger.

Hur kom det sig att du anmälde dig till tävlingen?

Jag har gått i skolan nästan hela mittliv, från det jag var sex år till 30 år. Såhar jag jobbat två år och då tänkte jagatt nu är det dags att börja leva livet. Det verkaderoligt, en kul möjlighet som samtidigt kunde ge mig distanstill mitt tidigare liv i Gambia, i Sovjetunionen och Sverige.Ett liv med mycket stress. Jag såg det som en möjlighetatt koppla av.

Hur länge var du där?

Jag var där h... Nej det kan jag inte berätta.Men jag vill att folk ska se mig som en representant förGästrikland, inte för mig själv.

Var du nervös inför resan?

I början tyckte jag bara att det skulle blien kul grej. Jag skickade in min ansökan bara två dagarinnan ansökningstiden gick ut. Vi satt och tittade påTV en kväll när annonsen kom upp och då sa minfru och det där skulle vara något för dig. Såjag lekte fram en skiss till ansökan och postade den. Sentrodde jag inte att något mer skulle hända. Det var19 500 som sökte och jag tänkte att ingen skulle orkaläsa alla dessa brev, att de bara valdes ut slumpmässigt.

Men efter en vecka fick jag svar att jag gått vidareoch då var det 500 personer kvar. Så chansen var ändåminimal. När jag sedan blev uttagen undrade jag vad jag hadegett mig in på. Och då blev det mycket praktiskt attordna, med vikarie här bland annat. Här tyckte dom nogatt jag var galen. Och för mig gällde det att jag funderadeöver mitt deltagande, vad jag ville uppnå. Det hadejag en klar bild av men det får vara hemligt.

Du har numera hemligt telefonnummer. Är det pågrund av tävlingen?

Delvis. Det är ju många som ringer ochvill höra hur det går och jag vill inte ljuga. Menjag får ju inte berätta, det ingick i kontraktet ochdet är lättare att undvika det nu. De som behövernå mig har fått mitt nya tnummer.

Du kommer att bli en kändis?

Ja, det blir jobbigt. Men korna och kalvarna kännermig. Och hundarna viftar på svansen.

När börjar programmen sändas i TV?

Den 7 oktober.

Kommer du att sitta klistrad?

Jag tycker att det ska bli jätteroligt att seprogrammen med mina barn, men det kommer att bli konstigt attse mig själv på TV. Jag kommer nog att tycka att detär en klonad Buba. Och jag hoppas att det inte kommer attpåverka mitt sociala liv. Att jag får behållamina vänner och att jag fortfarande är den Buba somalla känner, alla trevliga bönder som jag träffar.

Du kommer från Gambia. Berätta om din uppväxt!

Mamma och pappa var bönder men inte som häri Sverige. Det var mer som svedjebruk. Man odlade det som familjenbehövde, det var mango och andra tropiska frukter. Jordnöttersålde man och de genererade inkomster. Vi hade djur, frånkossor och neråt och det har präglat mig som person.Mitt intresse för djur växte.

Jag är äldst av åtta syskon. Både mammaoch pappa var analfabeter och jag var den första i släktensom fick gå i skolan. Mamma har gett mig det stöd jagbehövde, en tro på mig själv och det gick bra.Jag var nyfiken på allt och pappa tyckte att jag börjadeprata konstigt. Han trodde till exempel att jorden var fyrkantig.Han tyckte att det var mammas fel att jag pratade så konstigt.Hans bild av världen stämde inte med min.

Mina syskon fick också gå i skola och jag bleven förebild för dem. Och den som får högstabetyg i skolan, han lever som en kung. Kunskap är det starkastevapnet vi har.

Från byskolan kom jag till Gambias elitskola i huvudstaden.Där gick även presidentens barn och där fick jagkontakt med en helt annan värld. Jag var en fattig hungrigpojke utan skor och såg hur de rika hade det. Det fick migatt bestämma mig för att jag skulle lyckas. Jag villeinte att mina barn skulle titta på andra med avund. Jagblev arg över den snedfördelning jag såg. Detblev min drivkraft.

Hur bekostades din skolgång?

Jag fick olika stipendier.

Vad drömde du om som barn?

Jag var präglad av livet med djuren och villebli veterinär.

Din morfar var medicinman.

Ja, och det är något som går i släkten.Han sa att jag var utvald och han var emot att jag skulle gåi skolan. Morfar hade bara två barn, mamma och morbror ochhan var inte lämplig, ansåg morfar. Det var Buba elleringen. Vi hade jättefina dialoger.

På sätt och vis blev du ändåmedicinman?

Ja, och jag hoppas att morfar känner det.

Berätta, vad har du lärt av morfar?

Han visste allt om växtdelar, om olika blandningar.Han förstod hur växterna fungerade, hur man skulle sättasamman blommor. Det var viktigt att plocka blommorna vid rätttidpunkt för att de skulle ha sin kraft. Det gjorde han omedvetetmedan jag kunde se att kanske solens ställning eller regnpåverkade växterna. Han retade mig för mina försöktill vetenskapliga förklaringar.

Kan du jämföra en medicinmans kunskapermed modern medicin?

Ja, absolut. Morfar sa att den medicinska vetenskapenfått sin kunskap från oss.

Fanns det inslag av vidskepelse?

Jo, det fanns det. När jag gick i skolan fickjag en mixtur av morfar som smakade sött. Den skulle jagdricka före tentor och då skulle jag stå påen pall så att jag var högre än resten. Det gjordeatt jag fick ett psykologiskt övertag. Det var gott, jagkände mig högre än andra och därför gickdet bra för mig. Det fanns mycket klokhet i det.

Hur mycket kontakt har du idag med ditt hemland?

Jag har jättebra kontakt. Jag åker ditminst en gång om året. Mina föräldrar dog1998, mamma först i bröstcancer och pappa tio dagarefteråt, av sorg. Mamma har betytt mest i mitt liv och jaghar svårt att förstå att hon är död.Vi stod varann mycket nära fastän jag flyttade hemifrånnär jag var sex år för att gå i byskolan.Vi träffades bara några gånger om året.Och vi kunde inte kommunicera med brev eftersom hon varken kundeläsa eller skriva. Men hon sa, jag pratar med dig, lyssnatill vad du hör. Vi hade en mycket speciell relation. Honär fortfarande närvarande för mig. Min dotter Kimär också döpt till Kaddi efter mamma och min sonEmil är döpt Bakari efter pappa.

Jag har alltid skickat pengar och hjälpt familjen. Närföräldrarna dog tog jag hand om Abdu som är minlillebror. De övriga syskonen hade redan flyttat hemifrån.

Det var när mina barn kom och hälsade på sinafarföräldrar som jag upptäckte att mamma hade enknöl i bröstet.

Hur går det för Abdu?

Bra. Jag är en förebild för honom.Han trivs här och har redan fått många kompisar,många svenska och därmed har han lärt sig språketganska bra.

Hur var det att studera i Moskva?

Svårt. Det var en riktig Robinson. Jag komdit som gäststuderande och trodde att undervisningen skullevara på engelska. Jag blev överraskad när alltvar på ryska. Då ville jag åka hem. Men detgällde att programmera om hjärnan och det gick. Efterett halvår kunde jag ryska och när jag åkte därifrånsatt jag med ryska studenter och lyssnade på professorer.Det är fantastiskt att kunna ett språk.

Jag gjorde också allt för att vara delaktig i alltsom sker, i studentlivet. Jag friidrottade och jag var med i elevrådetoch jag reste ut på landsbygden och fick många vännerdär. Sovjetunionen hade ju då storjordbruk, med kolchoseroch sovchoser. Jag lärde mig då att mycket som ryssarnasa om sitt land var propaganda men också att det amerikanernasa om Sovjet var propaganda. Jag såg med egna ögonoch med blandade känslor och jag gjorde det bästa avsituationen.

Det var fantastiskt att få vara med om Sovjetstatensupplösning. Då levde man mitt i historien.

Hur kom du till Sverige?

Tack vare kärleken till Cecilia.

Medan jag studerade i Moskva åkte jag två gångervarje år till Sverige. En kompis i Ryssland hade en brorsom bodde här. Och jag var välkommen att följamed, jag behövde bara betala mina egna resor.

Det var lätt att få kontakt med folk i Sverigeoch för mig var det ett idealland. Jag hade hört talasom Olof Palme och hur han agerade i Sydafrika. Och tidigt komdet svenska turister till Gambia, genom Radio Syd som etableradesig där.

Länge trodde jag att svenskar var liktydigt med européer.

Jag blev imponerad av Sverige från första början.Det var ingen polisstat, som Sovjetunionen. Människorna vargladare och naturen var otroligt vacker.

Hur träffade du Cecilia?

På middag hos en bekant. Där träffadejag kärleken. Det sa bara klick, liksom för kungen.Jag vet verkligen vad det betyder. Vi träffades 1991 ochdå blev Sverige ett hem för mig. Jag flyttade hit 1993och forsatte min utbildning.

Hur gick det?

Mitt liv är veterinäryrket och jag fickveta att det skulle vara svårt att komplettera och svårtatt lära sig svenska. Men jag var mentalt förberedd.Jag hade mina drömmar och var nyfiken och vill bli en delav Sverige. Jag blir ledsen när jag hör invandrare prataom att de känner sig utanför och diskriminerade. Detär ett fint land och man skulle kunna finna lösningarpå problemet, med litet god vilja från alla sidor.Nu skyller alla på varann. Jag känner mig inte delaktigi det. Jag är här som individ, som Buba, inte som ensvart invandrare från Afrika.

Hur gick det med språket?

Det är viktigt. Jag kommer aldrig att kunnatala svenska som prins Carl Filip men han kan heller aldrig lärasig att tala mitt språk som jag.

Jag fick veta att jag måste klara rikstestet föratt få studera på högskolenivå och jagblev besviken när jag fick börja läsa svenska förinvandrare. Det tog en vecka att lära sig att hälsa.Jag gick i samma klass som de som aldrig gått i skolan.Och jag hade lärt mig ryska på sex månader tackvare erfarna lärare. Här skulle det ta tre år.Men jag tog genvägar som jag hittade själv och efterdrygt ett år, i december 1994, var jag färdig med rikstestet.

Nästa skrämsel var att jag måste ta tentoroch de kunde ta tid. Många hade försökt mångagånger och tappat självförtroendet och blivitapatiska. Men jag kunde börja studera och blev färdigpå 2 1/2 år mot det vanliga 5 1/2 år. Sen varmina kamrater oroliga att jag inte skulle kunna komma ut påarbetsmarknaden.

Men när djurägarna ser hur jag behandlar deras djurblir jag accepterad. Då blir det normalt.
Annons
Annons
Annons