Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Monk möter Calle Westman

Annons
Calle Westman, han är jättetrevlig.

Man sitter och skrattar hela tiden och när man kommerhem från intervjun undrar man vad han egentligen har sagt.Så sa mina kolleger till mig inför min träff medhamndirektören Calle.

Namn: Calle Westman
Ålder: 62 år
Yrke: Hamndirektör, sjökapten
Född: I Stockholm
Familj: Hustru Ingalill, vuxna barnen Claesoch Camilla, två barnbarn
Bor: I hus i Falun, i skrubb på Nordostoch i fritidshus i Brantevik på Österlen

Det var dags för intervju eftersom Calle går påslutvarvet. Sista juni är sista arbetsdagen. Hans efterträdareär utsedd, gävlegrabben Olle Widigsson, som återvändertill hemstaden från Stockholm. De två träffadesredan 1979, i Kapstaden. Det blir en bra efterträdare, sägerCalle, som under juni månad ska sätta in Olle i jobbet.

Det är en liten värld där alla som sysslarmed hamnar och båttransporter tycks känna varann.

En liten värld men i Calles fall, med vida vyer. Hanhar sett till att Gävle hamn inte är någon ankdamm.

Han lämnar över ett välskött pastorat.Det är ordning och reda i hamnen, trots febril verksamhet.Lastare dundrar fram och tillbaka med containrar och andra lasteri högsta fart. Det dammar och dundrar. Men allt sker i bästaordning.

Det är också en trivsam arbetsplats. Det ärdet som Calle egentligen är mest stolt över att ha åstadkommitunder sina år som chef. Den fina stämning har han uppnåttgenom att låta sin egen humor prägla ledarskapet. Denär drastisk och ofta fylld av paradoxer. Sådana gillarhan. Se bara hur han har svarat på kortfrågorna.

Humor som ett verktyg i ledarskapet, det var något somhan kom fram till under de långa resor till sjöss somhan gjorde i början av sin karriär, som styrman påTransatlantics olika fartyg, samtliga på långa trader,till Afrika och Australien.

Då hann han tänka och klura ut hur han skulle fåfolk i de olika hamnarna att lägga in ett extra kol. Humorfunkade bra, det insåg han.

Calle Westman har varit hamnchef i Gävle sedan 1989.Han fick ett förordnande på sex år som förlängdesmed ytterligare sex år. Han hade säkert fåttstanna längre. Men nu räcker det, tycker Calle.

För första gången i sitt liv kommer han nuatt få bo hemma. Med hustrun Ingalill, som är gynekologi Falun.

- Vi har samma intressen, kvinnor. Men olika perspektiv, sägerhan.

Först var Calle till sjöss och då gjorde detdet samma var familjen bosatte sig.

Det blev Falun.

När han fick jobbet i Gävle var både hustruoch barn väl etablerade i Falun och därför fickdet bli veckopendling. Veckorna tillbringar han i vad han beskriversom en skrubb i Gävle.

Han har förresten alltid flackat och farit.

Han minns en vår i Falun. Sonen skulle ta studenten.Han själv hade fått en förfrågan om attleda ett projekt i Australien som skulle ta omkring ett år.

Tidigt på våren tog han fram gräsklipparenoch servade den.

Hustrun blev misstänksam.

Och mycket riktigt, sonen tog studenten på förmiddagen.På eftermiddagen reste Calle till Australien.

- Men mina krav var alltid att de skulle betala så attfamiljen skulle kunna komma och hälsa på mig. Det gälldealla mina utlandsposteringar, säger Calle som även bottoch arbetat i bland annat Sydafrika.

Hustru Ingalill verkar vara lika handlingskraftig som Calle.När hon begärde ledigt för dottern att besökapappa under två månader och fick nej frågadehon om hon skulle kunna få ett vikariat på skolansom lärare.

Visst, det gick naturligtvis bra. Med hennes utbildning varhon väl kvalificerad.

Då, så, sa Ingalill, och tog med dottern påresan.

Där, i Australien, skulle Calle reda ut om ett svensktrederis fartyg var väl lämpade för fårtransporteroch överhuvudtaget hur det arbetet i hamnen organiserades.

Fåren, 120 000 per fartyg, transporterades frånAustralien till Mellanöstern. Där slaktades de enligtmuslimska ritualer.

Fåren kom med tåg till hamnen och därifrånvallades de ombord på fartygen med hjälp av colliehundar.

Rädslan för mul- och klövsjuka, som aldrigfunnits i Australien, var stor.

Om en hund råkade komma ombord sköts han direkt.

Om ett fartyg som återvände från Mellanösterninte var kliniskt rent, om det fanns en enda liten fårlortombord, fick det inte angöra hamn.

- Dom var livrädda för smitta, säger Calle.

Varför gick han till sjöss?

Calle säger att det nog var ett straff från början.Visserligen hade han redan som grabb seglat och varit till sjöss.Familjen bodde i Bromma och hade sommarställe på Blidö.Pappan var jurist.

I skolan gick det inte så bra så efter andra ringblev det sjölivet. Calle blev befälselev. Sen lästehan till styrman och sjökapten och de studierna var intressantaoch gick galant.

Han seglade på de sju haven och säger i dag atthan egentligen alltid varit på väg, hela livet.

Det allra bästa sättet att resa, att komma tillen stad, det är sjövägen, enligt Calle. Man serlångsamt silhuetten komma fram. I Kapstaden ser man förstett moln, sedan ser man bergen växa fram.

Och bästa sättet att ta sig till Gävle, detär enligt Calle, också sjövägen.

Hamnliv då, undrar jag?

Och Calle citerar sin pappa, att dåliga kvinnor, detär inte det sämsta.

Men här i hamnen i Gävle finns det inte längrenågra professionella flickor. Inte vad han själv vet.

Däremot förekommer det smuggling i mindre skala.Bilar kör ner i hamnen på kvällarna.

- Jag är den enda här i hamnen som inte kan köpasmuggelsprit, säger Calle och skrattar.

Vad ska han göra nu?

Han är inte orolig för att gå sysslolös.Han har redan fått förfrågningar och han ärbra på att ta tag i projekt. Då hinner han inte bliuttråkad.

Han ska, som sagt, bo hemma i Falun men även i husetpå Österlen, som familjen köpte för någraår sedan, när Calle hade tröttnat på attklippa gräs och måla fönster både påhuset i Falun och sommarstället några mil därifrån.

Då fick familjen hugg på ett hus i det gamla fiskelägetBrantevik på Österlen. Och där ser Calle framemot att tillbringa tid.

Han har ett annat projekt också, en gammal segelbåti trä som han köpte i Stockholm och som nu ligger påGerdas område. Den är i starkt behov av renovering,en enmans yacht på sju meters längd, varav fem övervatten, från 1895.

- Det kanske är resan som är målet, sägerCalle.

Vi pratar också om framtiden för hamnen i Gävleoch om hur det har varit att jobba under Gävle kommun. Dethar varit bra, säger Calle. De styrande har inte fattat såmycket av verksamheten och han har inte blivit störd.

Han har fått göra sina investeringar och eftersomhan är försiktig med pengar, har det inte blivit någravidlyftiga affärer.

Det kanske är typiskt för Calle att när manhär om året skulle sanera oljeuppsamlingsbrunnarnaså hittade han en annan lösning än den mest uppenbara.

Tippen i Forsbacka ville ha flera miljoner för att tahand om avfallet. Calle funderade, undersökte, och hittadeen bakterie som gillar olja. Nu har det blivit ett billigt ochvettigt miljöprojekt av det hela och bakterierna tar handom spilloljan, på sitt eget sätt.

Det är inte konstigt att hamnen numera går medvinst.

Men framtiden då?

Landet höjer sig. Sediment faller ner på botten.Kommer det att finnas en hamn i Gävle i framtiden?

Och kommer det att finnas en marknad för hamnen som idag ligger på tionde, kanske till och med elfte plats blandlandets hamnar. Den som en gång i tiden...

Jodå.

Calle är optimistisk. Förutsättningarna förGävle hamn är goda, framtiden ljus.

I vår sätter man igång med att muddra. Dethar varit ett mångårigt projekt med många turer.Först fick man tillstånd att muddra, däremot ingenplats att lägga muddringsmassorna på. Men nu äralla tillstånd klara.

Flygbränsle kommer nog, förr eller senare, att bliverklighet för hamnen. Trots att länsstyrelsen i Upplandnu försöker bromsa.

- Jag vet inte om dom har formell möjlighet att göradet, säger Calle och suckar över de som jag försökerkalla miljönissar.

- De är inte miljönissar. De är miljöfundamentalister,säger Calle och berättar att förr i tiden kundeman ha en dialog. Då kunde man sätta sig ner och gemensamtkomma fram till vettiga lösningar.

Det som förstört den dialogen är en ny deli miljölagstiftningen med ämbetsmannaansvar.

Det har gjort att i dag tvingas man göra oändligautredningar. Som ingen orkar läsa, enligt Calle.

Och vad är det som är så farligt med flygbränsle,undrar jag. Jämfört med alla andra transporter av tillexempel olja.

- Det låter farligt, säger Calle. Men i självaverket är flygbränsle helt enkelt fotogen. Och det ärinte så lättantändligt.

Dessutom är järnvägsvagnarna mycket säkra.Det visade sig inte minst när en full lokförare lyckadesvälta gasolvagnar i Borlänge. Det blev aldrig någonmiljökatastrof, som man befarade. Järnvägsvagnarnahöll.

I Uppland skulle tågtransporterna gå översekundärvattentäkter.

- Till Västerås går tankbåtar helatiden, påpekar Calle. På Mälaren, som ären primärvattentäkt.

Gävle hamn ligger för övrigt bra till i konkurrensen.

Det finns goda transporter från hamnen, vidare ut ilandet. Ännu bättre skulle det bli med en bro överInre hamnen. Det är ett av Calles önskeprojekt. En godidé som man inte fått pengar till.

Den bron skulle inte hindra båtarna vid Fliskäreftersom den skulle ligga på insidan.

Och med rätt höjd skulle den inte ens hindra briggenGerda att komma in i Gävles hamn.

Andra fördelar med Gävle är att lotstiden tillGävle bara är en timme och det är betydligt bättreän konkurrenterna. Västerås och Köping hartio timmar och Norrköping fyra timmar.

Det blir efterträdaren Olle Widigsson som får tavid när det gäller flygbränslet och hamnens framtid.

Nu flyttar Calle hem, efter 40 års arbetsliv.

Till Gävle kommer han i framtiden bara för att göraväsentliga saker, som att besöka Connys antikvariat.

Med basen i Falun kommer han att resa till Österlen,till Stockholm där dottern bor och till Oslo där sonenär bosatt.

Andra resor ut i vida världen lockar inte längre.
Annons
Annons
Annons