Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Monk möter Christer Sohlström

Christer Sohlström har varit en av Gävlesstörsta busar. Han har dömts minst 50 gånger avtingsrätten.

Nu är Christer både nykter, rökfri och frälstoch lever ett nytt liv.

Namn: Christer Sohlström
Ålder: 53 år
Yrke: Snickare, förtidspensionär
Född: I Gävle
Familj: Mamma, en bror och hund
Bor: I lägenhet i Gävle

Var ska vi börja?

Kanske när jag gick i andra eller tredje klasspå Söderskolan. Min farmor var kristen och jag gickoch tittade upp bland stjärnorna efter Gud. Men jag fickinte ihop det. Men då hörde jag en röst som sa,vill du tjäna mig? Men jag var intresserad av andra saker.Och det gick inte så bra för mig. Jag blev inte bästi klassen utan ganska medelmåttig och det gav mig komplexoch jag sökte mig till kamrater som var busiga. Pappa varalkoholist och var full ganska ofta. Och mamma hatade sprit.

Så vad hände?

Jag blev ett busfrö. Jag hörde till domsom slogs på skolgården och jag fick varningar, bådefrån föräldrar och skolan. Och min förstafängelsedom fick jag 1965 när jag var 18 år, förmisshandel.

Hur kunde det gå så?

Jag vet inte. Jag höll till rätt mycketpå Kristinaplan. Där träffades man andra som hadeproblem med sprit och jag hade börjat dricka. Jag hördetill dom som gick på ungdomsgårdarna för attslåss, inte för att dansa. Och på stan var detStröget som gällde.

Kommer du ihåg hur du tänkte på dentiden?

Nej, jag vet inte. Jag ville leva ett fint och braliv. Men jag lockades av kriminella kamrater och börjadeta droger. Amfetamin blev min huvuddrog. I början kändejag mig lugn och snäll, men det var en farlig drog. Och ikombination med sprit blev jag farlig. 1967 fick jag mitt förstalånga straff, på Härnösand som var en riksanstalt.Där satt dom stora, farliga gubbarna och jag tänkteatt här vill jag inte vara. Men efter ett tag kom jag ini gänget. Där pratade dom mycket om knark, stölderoch tjejer. Jag tappade kontakten med mina gamla vänner iGävle som hade blivit ordentliga och bildat familj och fåttjobb. Dom säger, en gång kåken, alltid kåken.

Jag var rätt ung då och efter det fick jag ungdomsfängelsei 10-15 månader. Mitt liv var ett elände och jag sjönkallt djupare. I dag, när jag ser tillbaka, ser jag hur mörktdet har varit. Jag var verkligen långt nere i träsket.Jag hamnade på Hall också och där såldejag knark bland annat.

Du blev våldsam?

Ja, speciellt när jag hållit påmed amfetamin en vecka och sedan började dricka sprit. Ochom jag fick litet sömn. Jag hade ett rykte att jag var våldsamoch då ville dom inte umgås med mig.

Du har två människoliv på ditt samvete.

Ja, det var efter det första som jag dömdestill Hall, för grov misshandel och vållande till annansdöd. Jag var så full att jag inte minns vad som händemen polisen kom och tog prover och jag blev dömd. Den jagdödade var också kriminell. Det här händei Bomhus. För den andra blev jag dömd för dråp.Det var i Sätra och gällde en granne. Jag hade pengaroch bjöd min granne på mat och sprit. Vi var bådedjupt nergångna. Han slog till mig och jag blev räddoch gick hem och drack mer sprit. Sen bestämde jag mig föratt ta bort honom. Och det gjorde jag.

Vad hände då?

Jag fick sluten psykiatrisk vård och det troddejag aldrig. Allt kortare än livstids fängelse skullejag vara glad för, sa min advokat. Och jag bad till Gud redandå att jag skulle få sjukhus. Jag hade inte orkatmed livstid. Och medan jag var på undersökning vändeallt plötsligt. Jag fick stanna i 6-8 veckor och sen fickjag besked att det blev sjukhus. Jag blev oerhört glad ochsa, tack gode Gud. Och jag kom också till ett bra sjukhus,i Bollnäs, med bra personal. Där trivdes jag och fickganska snabbt gå ut och fiska. Jag gjorde allt föratt bli en mönsterpatient. Och det var där jag börjadeläsa bibeln. Jag träffade en där som hade gåttpå LP-stiftelsens behandling. Jag hade provat allt annat,Minnesota bland annat, och det blev jag bara pigg av och satteigång igen så snart jag kom ut.

Men nu fick jag chansen att prova på LP-stiftelsen.Jag ville helst till Västervik som var ett blandat hem, bådetjejer och killar. Där fick man varken röka eller spelapå hästar och man fick inte ha med sig bil. Men jaghade inget körkort då. Däremot spelade jag mycketpå hästar. Så jag slutade spela och la pengarnai en sparbössa och blev min egen totalisator. Jag förstodju att i det långa loppet så förlorade man. Ochefter tre veckor hade jag så mycket i bössan att jagkunde köpa en glödritare och med den rista in kristnabudskap, bibeltexter, i träplattor. Jag har gjort flera hundrasådana som sitter på väggar där jag harvarit.

Och du kunde sluta röka?

Ja, jag bara slutade. Det var jobbigt ibland ochdå fick jag ropa på hjälp. Till exempel närman var ute på sjön och fiskade och folk tändeen cig. Då suckade jag och så gick det över.Och sen dess har jag inte rökt. Det är nog sex årsedan nu. Det är fem år sedan jag blev döpt iPingstkyrkan och jag hade varit kristen ett halvår innan.

Men du kom aldrig till Västervik?

Nej, jag kom till Torpahemmet istället.

Spelar du fortfarande på hästar?

Ja, det händer. Men jag jobbar med att bli heltfri. Men det tar tid. Men nu har jag så många andraintressen som är roligare.

Hur var det på Torpahemmet?

Där träffade jag gelikar. Folk som hadelevt samma liv som jag. Och där läste vi Bibeln ochhade ett par bönestunder varje dag. I början tycktejag att det var svårt. Att be högt till Jesus, attsäga halleluja och tack Jesus. Det kändes konstigt.Men mina kamrater puffade på mig att jag skulle hängamed. Och jag började tänka att om det är sant,det som står i Bibeln, så är det otroligt bra.

Jag kommer ihåg att vid ett stort tältmötemed kanske 5 000 människor så smög jag mig framtill scenen. Där försvann jag i mängden. Men ingetspeciellt hände. Men i en kyrka i Småland gick jagfram och böjde knä. Och då fick jag uppleva hurhelig ande kom över mig. Jag blev alldeles lugn. Och dåkände jag att allt är sant. Och sedan dess har jag varitmedlem i Pingstkyrkan. Jag är med i en bönegrupp ochgör fängelsebesök var fjortonde dag.

Hur känns det idag när du besöker fängelser?

Ganska bra. Jag går in och fikar och vet attjag aldrig behöver vara kvar. Men jag kommer ocksåihåg hur det var när jag själv fick besök.Dom nonchalerade vi. Det är som om dom inte lyssnar och jagblir ledsen när jag ser hur många som är kvardär i knarkvärlden. Unga grabbar som funnit sin värld.Det är beklagligt. Men det finns också mångasom är intresserade och ställer frågor och detuppväger det hela. Jag har bland annat en kompis som varitnära vän och jag ber för honom. Och min mamma harkommit till tro. Men hon är handikappad och kan inte kommatill kyrkan så ofta.

Du har påverkat många?

Ja, det tycks som om folk tyr sig till mig nu.

Din farmor har betytt mycket för dig?

Ja, hon hette Agnes Sohlström. Hon är dödsen många år. Men hon sa till mina kusiner, fleragånger, att jag skulle få vara med om ett mirakel.Och 1987 var jag med om en bilolycka. Det var under tiden somjag levde i mörkret. Det här var första vinterhalkanoch jag skulle in till stan från Hemlingby och hämtaut en liten vinst. Jag hade inte bilbältet på mig.Så fick jag sladd och körde rätt in i en lyktstolpepå Södra Kungsgatan. Jag kände att det blev alldeleskallt över hjärtat och jag hade sett på TV hurman skulle göra, så jag tog mig ur bilen och la migpå marken, på ena sidan. Sen försvann jag. Påsjukhuset blev jag mottagen av en 24-årig läkare, ochhan fick en ingivelse att det var kroppspulsådern. Dom hittadeinga andra fel. Jag vaknade upp i ambulansen på vägtill Uppsala, jag blev opererad på thoraxkliniken, och detvar kroppspulsådern som höll på att gåav.

Operationen gick bra och jag kom tillbaka till Gävle.Och då visade det sig att gallan hade spruckit och gallvätskahade kommit ut i kroppen och det blev inflammation. Jag lågi respirator och hade hög feber. Jag svävade mellanliv och död. Jag kommer ihåg att jag drömde attjag försökte ta mig upp ur en grusgrop, men jag ramladener hela tiden. Jag försökte också ta mig uppmed hjälp av motorcykel. Men det gick inte.

Då sa jag, gode Gud, ta hand om mig och då svävadejag bort och vaknade upp av att jag låg på en flodbäddeller molnbädd. Jag såg mig omkring och kändeatt jag gick. Så hörde jag en röst bakom om migsom sa, gå vidare, det är inte farligt. Och nu förstårjag att det var min skyddsängel.

Jag kom in i något som kunde vara ett förrum tillparadiset och där satt någon som skulle ha kunnat varafarmor, men jag vet inte. Jag förstod att jag var i himlenoch jag bad att få komma tillbaka, så att jag kundeberätta. Så jag klarade livet.

Men du blev inte frälst då?

Nej. Men en gång, när jag var påLP-stiftelsen i Umeå och vi skulle ha onsdagsmöte såfick jag tankar om att berätta det här. Så jagbad Jesus att ge mig ett tecken.

När jag kom mötte jag föreståndaren ochhan sa, hörru Christer, har du något att sägai kväll. Han hade fått en känsla av att han skullesjunga "När jag gick över floden".

Och då fick jag bekräftelse att jag skulle berätta.Det är mycket sånt som har hänt när man vandrarHerrens väg.

Vad hände dig efter Torpahemmet?

Då var jag på LP-stiftelsen i Hällnäs,sju mil inåt landet från Umeå. Där fickjag grundskolelektioner. Jag trivdes i Norrland. Det var vid Vindelälvenså jag kunde fiska. Och undervisningen var lagom föross som inte var så tränade att gå i skolan,22-24 timmar i veckan.

När jag var klar där blev jag erbjuden att fortsättai Dalkarlså, som är en folkhögskola och bibelskolafyra mil norr om Umeå som pingstvännerna driver. Jagåkte dit och tittade och det var fint. Där kunde jagfiska vid havet. Jag blev kvar där i två år ochläste på bibellinjen. Sen kom jag till Ria i Gävleför ett och ett halvt år sedan.

Vad gör du nu?

Jag håller på och bygger en second hand-butikhär på vinden, där Frälsningsarméntidigare hade sin möteslokal. Vi är tre grabbar somhjälps åt med att slipa golv, byta ut panel påväggarna och rusta. Det var jag som föreslog det förLeif, föreståndaren. Han sa först att det integick att ha det på vinden, så vi sökte efterandra lokaler. Sen visade det sig att det funnits tankar sen gammaltpå att ha just försäljning där uppe. Detkommer att bli fint när det blir klart. Det blir ju ingenextra hyreskostnad. Men vi planerar att vi ska kunna köpaen bil eller buss för det vi får in så att viska kunna göra utflykter, kanske åka till fjällen.Vi räknar med att hålla öppet 20 timmar i veckanoch att då också ha kafé i lokalen närbutiken är öppen. Då kan det bli en träffpunktoch folk kan komma både och fika och handla.

När räknar ni med att komma igång?

Vi är tre som jobbar ideellt med det häroch det går sakta framåt. Jag hjälper till medannat också, med flytter och annat som behövs. Menkanske är det klart till våren, mars-april.

Jag skulle vilja återvända till din farmor.Brukade hon tjata på dig?

Nej, aldrig. Hon var en sån farmor som allaskulle vilja ha, lugn och fin och tjatade aldrig. Hon tillhördemissionskyrkan i Skutskär. Farfar jobbade på sågenoch var en av pionjärerna inom LO där. Han var ocksåkristen och han sa alltid "be och arbeta".

Fick hon uppleva att du blev frälst?

Nej, det fick hon aldrig veta. Men hon vet nog ändå.Kanske var det henne jag fick möta där uppe. Gud hadeju lovat henne att jag skulle bli frälst. Det brukade honberätta för mina kusiner.

Du har två människors liv på dittsamvete. Hur känns det idag?

Första gången det hände var jag såberusad att jag bara har vaga minnen. Men tankarna kommer ibland.

Har du fått förlåtelse?

Ja, både från Gud och från människor.Kanske hade det varit annorlunda om jag hade dödat vanligamänniskor. Men nu var båda sådana som vandradesamma väg som jag.

Det är ju också så att när man kommeri fängelse är det nästan en merit ju grövrebrott man begått. Då får man vara i fred ochblir respekterad.

Så du var litet kung på fängelset?
Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons