Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Monk möter Gerd Rosén

Annons
När ungdomsmottagningen startade i Gävleför 25 år sedan fanns barnmorskan Gerd Rosénpå plats nästan från början.

Nu går hon i pension.

Namn: Gerd Rosén
Ålder: Fyller 63 år den 19 januari
Yrke: Barnmorska
Född: I Krångede i Jämtland
Familj: Maken Rune, barnen Urban och Ylva,barnbarnen Simon, 7 och Pontus, 5
Bor: I hus i Skuggan, Hagaström

Du har följt Gävles tonåringar, främstflickor, under 25 år. Vad har hänt under de åren?

Ungdomen är sig lik. Den har samma frågoroch funderingar. Men världen ser annorlunda ut i dag. Ochdet är inte bara positivt. Det finns nu så mycket informationom sex och samlevnad, inte minst på Internet. Det ären tuff värld för många. Kraven är stora.Det är inte alla som påverkas men det finns ocksåde som inte orkar med. Jag har sett att många har det jobbigt.

Allt som ofta kommer det larmrapporter. Skolflickorkallas för horor i skolan. Hur vanligt är det?

Betydligt vanligare än förr. Sen kan manfundera över ordens betydelse. De menar kanske inte riktigtdet vi associerar till. Det är ett skällsord, kanskesom när vi sa dumhuvud. Men det är otrevligt och detligger värden i ordet.

Hur ser de pojkar ut inuti som kallar sina skolkamraterför horor?

De är väldigt osäkra i sin blivandemansroll. Jag tycker det är skönt att årets svensk,jag kommer inte ihåg hans namn, var en polis som jobbarmed att stärka ungdomars självförtroende. Den somhar svag självkänsla kan lätt hamna i nazistgrupperdär de blir sedda och får betydelse.

När jag växte upp visste man knappt attdet fanns något som oral- och analsex.

Tack och lov för det. Det är baksidan meddet här med Internet. Man kan kanske tycka att vi blev dåligtinformerade men nu har det gått åt andra hålletoch jag tycker det var bättre förr. Det är viktigtatt unga människor får en trygg och bra förebild.

Tiden för sexdebut, har den ändrats underdina år på ungdomsmottagningen?

Jag ser fler unga som debuterar väldigt tidigt,som 13- och 14-åringar, även om de flesta debuterarenligt en normalkurva.

Är inte det olagligt?

Egentligen. Och det har varit ett dilemma föross på ungdomsmottagningen. Det här är flickorsom man kan känna oro för och därför har vipratat mycket med dem. Vi har inte bara försett dem med p-pillerutan även sett till att hålla kontakt med dem och hauppföljningar.

Hur är det med jämställdheten?

Jag tycker att på 80-talet, då var tjejernapå G. Men nu har det ballat ur och jag vet inte varför.Tjejer i vissa grupper har fått lägre status i dag.Och det är inget varken de eller killarna önskar sig.

Dagens tonårsflickor har mammor som växteupp i ett klimat där jämställdheten var viktig.Vad är det som har hänt?

Jag förstår det inte själv. Och detgäller naturligtvis inte generellt. Det finns ocksåmånga flickor som tar för sig. Men det finns ocksåmånga som spelar med i Bimbo-rollen.

De får inte vara barn så länge nuför tiden?

Nej, och det ser man till exempel på kläderna.Många klär sig som små vuxna. Man kan jämföramed rokoko-tiden när barnen såg ut som små vuxna.Det ställs krav på att ungdomar ska vara så.De börjar så tidigt med vuxensaker att man inte harnågot kvar när man blir vuxen. Jag pratade med en flickapå 16 eller 17 år som tyckte att allt var tråkigt.Hon hade redan gjort allt.

Hur är det att vara tonåring i dag? Vilkavärderingar är viktiga?

Utseende spelar en större roll än förnågra år sedan och det ser man också påalla glassiga tidningar som finns på marknaden. I dag ställsockså krav på yrkesutbildning, vilket inte alla orkarmed. Det finns inga jobb som man bara kan hoppa på utandet krävs utbildning för allt.

Så det blir stora skillnader?

Det är det ingen tvekan om. Klyftorna blir större.

Hur är det med aborter nu?

Det går upp och ner och jag tycker att Gävleligger relativt bra till. Det har inte ökat speciellt mycket.Det görs mindre än 50 tonårsaborter om åreti Gävle och så har det varit i många år.

Olyckor kan hända, trots de bästa föresatser.Dom som slarvar medvetet är mycket få. Det kan gåpå tok ändå. Man är ju alltid tvåom en graviditet men många killar är totalt omedvetnaom sitt ansvar.

Och könssjukdomar?

De har också ökat, trots all informationoch alla fria kondomer som vi delar ut. De senaste två årenhar klamydia ökat igen och det tyder på att man slarvar,att man inte bryr sig. Men man dör ju inte av klamydia.

Jag hörde på nyheterna i dag att riskenför cancer ökar med klamydia.

Ja, det är helt säkert. Klamydia ledertill inflammationer som kan ge början till cellförändringar.Får man många infektioner betyder det att man byterpartner ofta.

När det gäller klamydiatestning lågGävle långt framme, genom din kollega Vivianne Rahm.

Ja, det var vi som "uppfann" klamydia. Vivianne Rahmledde forskningen och disputerade så småningom. Jaghjälpte till med provtagningen. Det här var påmitten av 80-talet. Före det visste man att klamydia fannsmen inte att det kunde vara anledning till äggledarinflammationsom i sin tur kan leda till sterilitet.

Hiv och aids, är det ett problem här i Gävle?

Globalt är det ett jätteproblem. Vi harvarit relativt förskonade i Sverige. Men aids är entickande bomb. Det behövs så litet för att detska bli en epidemi. Jag bävar för när det kommerin i ungdomsgrupperna. Det behövs bara att någon kommerhem från semestern och är smittad. Sen kan det spridas,lika lätt som klamydia. När man tänker efter såförstår man hur farligt det är.

Finns aids och hiv bland ungdomar i Gävle?

Nej, inte i dag så vitt vi vet. Inte blandtonåringar eller för någon under 30 år.Men alla är inte testade.

När du ser tillbaka på dina år medungdomarna. Vad minns du med glädje?

Det har varit förfärligt roligt att jobbamed ungdomar. Att vara med i en pionjärverksamhet var heltfantastiskt. Vi åkte till och med på studiebesökpå vår semester och betalade resorna själva.Bland annat gjorde vi en resa med billighetsflygbolaget TowerAir till New York. Och där hade vi så många studiebesökinbokade att vi fick dela upp oss.

Vi var ett bra gäng, inget var omöjligt. Vi fickprova på olika sätt att arbeta och utvecklas. Och vihade roligt tillsammans.

Det finns ju en tendens att vi bara pratar om problem mende flesta kontakterna var med trevliga, glada och positiva ungdomarmed massor av idéer. Och jag har ju träffat mångagenom åren, från det de var 14-15 år, av mångaolika skäl. De har kommit för att det kliar, föratt de har frågor och inte bara för att få p-piller.Det har lett till förtroendefulla och fina relationer. Ochsen, när de blivit 22 år och sagt hej och tack såhar det hänt att jag fällt en tår. När jaghar fått veta att man betytt något, det är detviktigaste.

Men alla möten har inte varit positiva och glada. Iblandhar man fått vara normgivare, som en förälderoch säga sanningar. Och då har jag nog ibland uppfattatssom en riktig häxa. När sanningen inte har varit roligatt höra.

Vad minns du med sorg?

Dom som man har jobbat jättemycket med att försökahjälpa men som det gått tokigt för i alla fall.

Under vissa perioder med stor belastning på mottagningenhar man inte hunnit göra ett bra jobb. Och jag kan ha käntatt jag kanske skulle ha tacklat en sak på ett annat sätt.Men så är det. Det är mänskligt att intekunna prestera 100 procent alla gånger.

Kommer du att sakna jobbet?

Ja, naturligtvis. Men jag kommer inte att ha tråkigt.Det finns så mycket att intressera sig för. Men jagkommer att sakna mötet med ungdomar och arbetskamrater. Nublir det en annan tillvaro. Och min identitet som Gerd påungdomsmottagningen kommer så småningom att försvinna.Men jag får väl skaffa mig en annan identitet.

Vem kom på idén med en mottagning baraför ungdomar?

Idén kommer från USA. I Sverige vardet en barnläkare i Borlänge som introducerade idén.I Gävle var det Per Sennerfeld, som var förste skolläkareoch Vivianne Rahm som satte igång. De tyckte det var ettbra sätt att kunna erbjuda ungdomar hjälp och ävenkunna jobba abortförebyggande. Vi var den tredje ungdomsmottagningeni Sverige och vi blev "störst och bäst", tack vare breddenpå vår verksamhet. Oerhört många kom ochtittade på oss, både från Sverige och utomlands.

Ni blev en förebild?

Ja, det kan man gott säga. Och nu är viinblandade i en ungdomsmottagning som kommer att starta i Gatchinautanför St. Petersburg till våren, genom primärvården.Jag och Paula Norell, mottagningens läkare, är idégivare.Men där handlar det inte primärt så mycket ompreventivmedelsrådgivning. Det finns inga pengar till p-piller.Däremot har de mycket missbruk och sociala problem blandungdomarna. Det projektet ska jag fortsätta med.

Hur kom det sig att du sökte dig till ungdomsmottagningen?

Jag sökte efter att ha jobbat på förlossningeni 16 år. Man ska ju byta arbetsuppgifter ett par gångerunder livet. Jag tyckte det lät intressant och det hade ocksåbetydelse att jag fick ändrade arbetstider, att fåjobba dagtid och slippa nätter och helger. Och det ärett val som jag aldrig har ångrat.

Var utbildade du dig?

Första delen av min sjuksköterskeutbildning fickjag i USA. Jag har morbröder som bor där och de villeatt jag skulle komma dit. Så jag studerade på Universityof Wyoming i Laramye. Men efter ett och ett halvt år insågjag att jag skulle behöva komplettera så mycket hemmai Sverige att jag åkte hem igen. Jag var förrestenmed när Stockholm kolliderade med Andrea Doria.

Berätta, när var det här?

1956. Det var en egendomlig upplevelse. Jag var så ung,bara 18 år och jag fattade aldrig riktigt vad som hände.Men ibland har jag tänkt på hur nära dödenjag var. Nu var det Stockholm som rammade Andrea Doria. Hade detvarit tvärtom hade Stockholm gått till botten direkteftersom Andrea Doria var så mycket större.

Jag har hört talas om katastrofen men kommerinte ihåg några detaljer.

Det hände första kvällen efter det att vi hadelämnat New York. Dom sa att det berodde på dimman ochatt Andrea Doria hade felaktig kurs. Men jag kommer ihågatt det var stjärnklart. Jag hade träffat ett gängungdomar. De har ju en förmåga att få kontaktmed varann och jag hade träffat en flicka redan påtåget från Chicago. Vi var ett gäng som stodpå däck. Det var stjärnklart och vi sågAndrea Doria på avstånd, med alla lampor. Hon sågut som en amerikansk födelsedagstårta.

Sen gick vi in och dansade och plötsligt kom en fruktansvärdstöt. Ingen visste vad som hade hänt. Jag åkterakt in i orkestern och var groggy att tag. Sen tog vi oss utpå däck och såg att Andrea Doria hade fåttslagsida. Det kom båtar med överlevande och det varmånga ur besättningen och få passagerare.

Hur många var det som dog?

Jag har förträngt det hela och har väl urklippnågonstans. På Stockholm var det fem ur besättningensom dog. De befann sig i fören. På Andrea Doria vardet över hundra som dog. Jag såg när hon sjönk,på morgonen. Det var en märklig upplevelse, hur akternpå den stora båten bara vände uppåt ochså försvann hon.

Vad hände sen?

Stockholm gick tillbaka till New York och där fick jagvara en vecka innan jag fick åka hem med det norska fartygetBergensfjord. Det kändes litet pirrigt och första nattenhade jag svårt för att sova. Men när man ärung så förtränger man obehagliga upplevelser.Jag har tänkt mer på det på senare tid. Närman blir påmind.

Vad gjorde du när du kom hem?

Jag började arbeta på sjukhuset i Söderhamndär mina föräldrar och syskon bodde. Då varjag nöjd med att resa långt bort och sökte utbildningså nära som möjligt, i Gävle. Och barnmorskeutbildningengick jag i Stockholm. Både kurserna har firat 40-årsjubileum.

Varför valde du att bli barnmorska?

Farmor var barnmorska och hon var litet av idol för mig.Hon var det goaste som fanns. Hon bodde långt ifrånoss och när hon kom och hälsade på var hon barasnäll. Mormor bodde nära, som jag gör med minabarnbarn, och henne upplevde jag som mer sträng. Hon togju del i uppfostran.

Men vad barnmorska innebar, det visste jag nog inte riktigt.Det pratade man inte om på den tiden. Och att bli sjuksköterskavar inte så originellt. Min syster är också barnmorska.

Hur var din egen uppväxt?
Annons
Annons
Annons