Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Monk möter Gunnar Cyrén


Gunnar Cyrén visade nyligen sin nya kollektion,en ny serie glas och kristallskålar. Och hyllas som vanligtför sina sköna skapelser.

Namn: Gunnar Cyrén
Ålder: 69 år
Yrke: Formgivare
Född: I Gävle
Familj: Hustru Birgitta, 62, Mårten,42, Henrik, 38 och Gustav, 32
Bor: I Gamla Gefle


Har du någonsin sågats för något?

Ja, men inte för något jag har gjort.

Vad då?

Något jag skrev i en katalog, om svenskt silversmide.Jag gjorde det i samband med min första silverutställning1977. Jag tänkte att det skulle vara rätt att tala omvar man är född, inte var man borde vara född,vilken utbildning man har, inte vilken man borde ha, vilka idealman har, inte vilka man borde ha. Man är ju inte alltid såjävla påläst och man har en begränsad syn.Men det fick jag kritik för. Historien borde jag veta, ansågfolk.

Men det man gör färgas ju av ens begränsningar,av den kunskap man har i ämnet.

Hur har du påverkats av kritik?

Jag vet inte. Jag har ju jobbat för såmånga olika uppdragsgivare, i USA och hemma i Sverige. Menjag gör det bekvämt för mig. I min yrkesroll serjag mig själv som tredje person, som formgivaren Gunnar Cyrén.Det gör det känslomässigt bekvämt. Det hargjort mig orörbar, okänslig redan innan man börjatprata.

Kan man separera sig så?

Kanske inte. Men för mig tror jag att det harfungerat. Jag har aldrig behövt bli sårad.

"Den sand Gunnar Cyrén rör vid brukarbli till guld", skrev Björn Widegren om din senaste kollektion.Din kommentar!

Jag såg det. Men så är det inte.Bara av det som blir synligt och omtyckt. Det är oerhörtlitet av det man sysslar med som kommer fram. Man kan sägaatt var tionde grej jag gör hamnar på hyllan i butiken.Av dem blir var femte en framgång. Man är väldigttacksam för en succé vart tredje år. I principär det så.

Men man kan räkna framgång på mångasätt. Det kan ha gett gott betyg, blivit omtyckt. Och detkan ha gjort att pengar kommer in.

Vilket blir du gladast åt, pengar eller beröm?

Det mesta man gör är ju för pengarnasskull. Men halva tiden gör jag saker som jag inte tjänarpengar på utan bara för tillfredsställelsen. Mende betraktar jag heller inte riktigt som jobb.

I din senaste kollektion ingår en ny serie glas,"Rainbow" och kristallskålar.

Ja, det var en liten skojig grej. Det var min granneArne Blom som kom in och pratade att vi skulle hitta pånågot. Han far och flyger och jobbar och jag hoppas detgår bra för honom. Och det här var en liten sympatiskgrej.

Du har gjort kristallskålar, speciellt lämpadeför uppvaktningar. Hur tänkte du där?

Det är väl prisläget som göratt de är lämpade som gåvor. Jag har gjort bådeenklare kristallskålar och tunga, dyrare saker med färgoch slipning.

Tänker du ibland på alla som uppvaktasmed något föremål av dig och undrar om de blirglada?

Nej. Jag tänker inte på vad som händermed mina föremål.

Själv njuter jag varenda gång jag drickerchampagne ur "Helena". Vilka glas dricker du själv helstur?

Ja, vad har vi hemma? "Måtta" från 1967.Vi har ju mycket prover av glas som aldrig kom i produktion mensom är kul att ha. Vi har också "Colonn" från1968, tror jag, det första glaset i Sverige med tjockt ben.Och "Herrgård" som jag gjorde för Strömbergshyttan1975.

Och vad dricker du helst?

Öl, vatten och rött vin. Champagne ärjag inte så svag för.

Är det sant att du drömmer om en glashyttai lilla gasklockan?

Nej, det är det inte. Vi pratade om att jagsaknar arbetet i glashyttan, det gör jag verkligen. Därförskulle det vara kul att ha en glashytta, kanske på Snus-Majastomt här i Gamla Gefle.

Men med tanke på att det skramlar en del skulle detkanske passa bättre på Brynäs. Visst skulle detvara roligt med en glashytta i stan men det är båderätt mycket jobb och stort ansvar att få lönsamhet.Man ska inte göra livet mer obekvämt än det är.Dessutom fyller jag min tid ändå här i min verkstad.

Hur ser ditt liv ut i dag?

Jag lever ett fantastiskt behagligt liv. Såhar det varit hela mitt liv. Det har varit kul. Det har fungeratbra jämt.

Det var bra att flytta hit från Orrefors, bättreän att flytta till Skåne trots att det hade varit naturligaremed tanke på att alla provtillverkningar gjordes i Köpenhamn.Vi letade efter hus i Skåne men hittade aldrig det rätta.

Vi flyttade till Gävle av sociala skäl. Härtrivs vi och här har vi alla vänner. Här kännerjag alla som spelar och får spela med. Här har jagväxt upp och här lever vi lugnt utan hets. Birgittahar sitt galleri och klarar sig också bra här med mycketvänner.

Men ni har sommarhus på Österlen!

Ja, till slut hittade vi det perfekta huset och tillbringartre månader på sommaren där. Det blev såi stället för ett sommarhus i Italien som alla drömmerom. Det bestämde vi oss för att fixa inom fem år.

I stället blev det Skåne och det är ocksåexotiskt för oss. Nu kan det kännas litet tokigt attåka ifrån huset i Gamle Gefle. Och när vi inteorkar resa längre blir vi kvar i Gävle. Vi har ingaskäl att flytta.

Hur ser dina dagar ut?

Jag går hit till verkstaden där jag ocksåhar ett kontor. Där sköter jag mina papper. I verkstanbygger jag modeller med mina tre söner. Vi har en liten designgrupp,Cyrén & Cyrén, som håller på medallt möjligt, med belysning, bestick bland annat. Vi haruppdrag för Orrefors, Boda Nova, George Jensen, Fagerhultoch fler.

Jag vet att Mårten Cyrén haft framgångar.Är alla tre designers?

Gustav är arkitekt, Mårten är inredningsarkitektoch ritar möbler och belysningar, Henrik, som bor i Uppsala,är fysiolog och sysslar med ergonomi och sånt.

Det måste vara härligt för en faratt ha den kontakten med sina söner?

Ja, det innebär att vi har mycket kontakt medvarann. Vi ringer varann och stökar på. Min roll ärmer som smörjare, som erfarenhetsbank och den som har kontakter.Och som kan avdramatisera så att det inte blir såstort och konstigt. Vi har kul.

Det vi letar efter är någon, kanske en projektledare,som kan åka ut och ha kontakt med fabriker. Alla vi andrahar ju våra jobb.

Hur såg ditt liv ut när det var som mesthektiskt?

Den perioden inföll 1970-1974. Då handladedet om stora projekt. Jag hade uppdrag för en amerikanskfirma, "Dansk Gourmet Design" som introducerade 300 produkteri New York 1973. Och jag hade ritat alla 300. Var fjortonde dagvar jag hos olika tillverkare över hela Europa för attkunna anpassa produkterna efter deras utrustning. På dentiden reste jag mycket till Amerika.

Men jag var 40 år och tyckte att det var ganska lagom.I dag tycker jag det är besvärligt att gå tillposten och det räcker bra att åka till Stockholm engång i månaden.

Du spelar saxofon. Vad betyder musiken för dig?

Det betyder mycket. Det är det jag har vid sidanav jobbet. Det som är roligt är att det är heltkravlöst, jag behöver inte prestera, det är ingensom förväntar sig underverk. Nu spelar vi utan noteri små gäng. Vi enas om melodi och tonart, sen ärdet färdigt. Jag skulle sakna det hemskt om jag inte fickvara med.

När du inte spelar själv, vilken musik lyssnardu på?

Just nu har jag börjat lyssna på minagamla 70-tals skivor. Jag har fått hjälp av KorvenLarsson att sätta ihop den gamla maskinen och det ärbebop-musik.

Hemma med Birgitta är det enbart klassisk musik, mycketopera.

Kommer du ihåg vad du drömde om som litengrabb, vilka förväntningar du hade på livet?

Nej. Jag utgick ifrån att det skulle bli somför mina föräldrar, att man hade ett jobb att gåtill.

Jag slutade ju skolan när jag var 14 år och blevguldsmedslärning. Det tyckte jag var kul. När jag pratademed mina spelkompisar var jag den enda som tyckte att det varkul att jobba. Jag kunde längta till jobbet om jag höllpå med något intressant.

Det som intresserade oss var musiken, nya jazzskivor, om manhade hört det solot av den musikern. När jag var 18år gällde det var vi skulle spela på lördag,på söndag och onsdag. Så där var det. Vipratade om musik och man kunde gå till ett särskiltkafé bara för att de hade en speciell skiva. Någongång åkte vi till Stockholm. Men jag satte inte ihopdet med jobbet. Eller livet.

Drömde du om att bli proffsmusiker?

Ja, på något sätt. Man beundradeproffsen och det skulle vara höjden av tillvaron att blimusiker.

När man blev 20 år fick man annat att intresserasig för. Då gjorde jag militärtjänsten ochfick träffa annat folk. Det var då jag bestämdemig för att söka in på Konstfack. Jag hamnadei ett studentkompani trots att jag inte hörde till den gruppen.Det var folk som var på väg att skaffa sig olika utbildningaroch de hade andra samtalsämnen.

Efteråt har jag förstått hur betydelsefulltdet var, att jag blev påverkad att ta steget och sökaKonstfackskolan.

När insåg du din begåvning?

Det var på Konstfackskolan, skulle jag tro.Tidigt kunde jag se det som är bra och gör man det serman det som är bättre än en själv.

Jag har tecknat jämt och gick i aftonskola för minteckningslärare, Hugo Wickman, när jag var 14-15 år.Och fick väl beröm för det.

Konstfack och liknande skolor ska vara drivhus. Det ärderas enda funktion. Att locka fram idéer och puffa påeleverna. Efter ett par år, när jag hade tappat respektenför mina kolleger, började jag se att jag kunde göranågot själv.

Vilken har varit din drivkraft? Vad ville du uppnå?

Det finns en obegriplig funktion i det också.Jag hörde talas om en bok i samband med Bokmässan iGöteborg om arbetet och arbetets drift. Något sådant.Om lusten till arbetet. Alla har den lusten, den driften, varesig det är lust att måla, att skulptera, skriva ellergöra något annat. Ibland räcker det att gåtill jobbet, även om det inte är något skojigtjobb. Jag vet inte vad det är som driver den framåt.

För mig är den lusten att ta ett stycke materialoch ge det ande. Det är vad man gör. Det kan fåren att känna triumf på något vis.

I vilka ögonblick känner du triumf?

När man inte direkt ser att man behöverändra på något. Mitt jobb är att ändraallting, alltid. Jämt, jämt. Varenda punkt, varendalinje ska flyttas på. Varenda nyans ska göras ljusareeller mörkare. Det är mönster hit och mönsterdit. När man ställt ihop och gnetat och tycker att maninte behöver ändra mer. När man känner attnu får det räcka.

Och om man tar fram det igen och känner att det var inteså dumt. Då kan man känna ett slags seger. Detvar bra. Det klarade jag av.

Vilket är ditt förhållande till elefanter,lejon och andra vilda djur?

Det har blivit många djur utan att jag harnågot intresse för djur, egentligen. Men det kommertillfällen när man känner att man vill göranågot. Som den här kudden i trä till exempel somjag ska be Per Matton att förgylla. Ovanpå den skulledagens skulptörer kanske lägga två räls ikors.

Eller kanske 400 räls i rad i en installation. Men detär inte på det viset jag jobbar och det beror kanskepå guldsmedskonsten, på traditionen där. Jagtycker inte att det räcker. Det fastnar inte i mig. Det svararinte mot något i kroppen. Så vad skulle jag läggapå kudden. En spole? I alla fall blommor. Men i ställetblir det ett djur, ett odjur i silver med röda tänder.Så tänker jag mig fram och godkänner olika slumpmässigaidéer. En del suddar jag bort, andra får leva kvartills det blir något som har svarat på någotinom mig.

Till kudden blev det ett odjur som trots allt är "mammaslilla hjärtegryn". Till och med odjur har föräldrarsom gör vad som helst för dem.

Är det här något du gör påbeställning?

Nej, jag gör det bara ändå föratt se vad det blir av det.

Vad är det vackraste du vet?

Det var svårt. När det gäller musikär det lättare. Puccinis sångbara stycken, intebara arior. Tänk Tosca, vilken musik!

När det gäller föremål är det svårare.Matisses dukar är fruktansvärt vackra. Och de gamlaegyptiska skulpturerna.
Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons