Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Monk möter Johan Höjer

Annons
Lördagen den 15 juli, på eftermiddagen,gick Johan Höjer in i badrummet för att tvättaav sig. Han och hustru Maria skulle göra något. Vadminns han inte i dag. Han minns heller inte vad som händedär i badrummet eller de närmaste veckorna. Det blevbara svart.

Det han minns i dag är att han vaknade upp på länssjukhuseti Gävle och så småningom insåg han atthan drabbats av en stroke.

Namn: Johan Höjer
Ålder: 61 år
Yrke: Före detta avdelningschef, nuoplacerad
Född: I Gävle
Familj: Hustru Maria och barnen Rave, 26,Karin, 24 och Annika, 20
Bor: I villa i Sätra

Att han då vårdats nästan en vecka påAkademiska sjukhuset och att han under veckorna i Gävle fåttbesök av familj och vänner, det minns han inte.

I dag har det gått åtta månader och närjag närmar mig ytterdörren till familjens villa i Sätraär det Johan själv som kommer och öppnar dörren.Han går själv, utan käpp eller annat stöd.Han går inte bra, men det blir allt bättre. Han harbestämt sig för att han ska gå utan käpp.Det får vingla till ibland, det gör ingenting. Ochhan ser både glad och pigg ut.

För inte så länge sedan satt han i rullstol.

Han har vårdats vid rehabiliteringen i Sandviken ochnu går han på terapi två gånger i veckani Gävle.

Hans förlamning är högersidig. Det innebäratt han numera har blivit vänsterhänt.

Inga problem, säger Johan, och berättar att hantidigare i livet, när han spelade badminton, fick behandlingi sin högerarm och inte kunde använda den. Och dåprovade han på att använda vänsterarmen. Det fungeradedå och det fungerar i dag.

Vi sätter oss i familjens ljusa vardagsrum.

Han påpekar, helt rätt, att det egentligen ärkonstigt att vi två inte har träffats och pratats vidtidigare. Vi har hejat på stan men mer än såhar det inte blivit.

Trots att vi faktiskt gick i skolan tillsammans, ävenom det var fyra skolår emellan oss. Jag polade faktisktmed en klasskamrat till Johan, som han dessutom delade studentkorridormed i Uppsala.

Men ingen av oss har idag någon aning om vart Lassetog vägen.

- Gävle är en stor stad, säger Johan.

Johan Höjer är en av Gävles mest betydandekulturarbetare. Han har varit bibliotekarie i Sätra och sattunder de åren igång en programverksamhet som väcktestor uppmärksamhet. Han var driftig och energisk, engageradoch med ett brinnande intresse för kulturfrågor.

Det var därför inte konstigt att han så småningomhamnade på kulturförvaltningen. I fyra år varhan dessutom kulturchef. Han efterträdde Kerstin Jacobssonmen lämnade sedan över till Håkan Attius närkulturförvaltningen även inlemmade biblioteken.

Håkan Attius blev inte heller långvarig som kulturchef.Han och Eva Gillström kom aldrig överens och Håkanfortsatte till Högskolan.

Johan minns hur det gick till när man planerade att bliav med Håkan. Det skedde på en Finlandsfärja,med Johan, Eva och Inga Lundén, ett triumvirat som fördelademakten mellan sig.

Johan gillade Håkan och säger i dag att han görett ypperligt jobb på Högskolan.

Själv hade han då lämnat kulturchefsjobbetbakom sig. Det finaste, och det värsta jobb man kan ha, sägerhan i dag.

Ett krävande jobb där man hela tiden är påpassadav Gävles två kulturredaktörer, Gefle DagbladsBjörn Widegren och Arbetarbladets Karin Månsson. Tvåredaktörer som ställer krav, och med rätta. MenJohan tyckte att den rollen blev jobbig.

Johan Höjer blev kvar på kulturförvaltningenoch har haft olika titlar. Kulturintendent under Inga Lundén,de senaste åren avdelningschef.

- Och nu ingenting, säger han.

Men det är egentligen inte korrekt för Johan harsin tjänst kvar. Även ett arbetsrum. Han har hälsatpå på jobbet och det har känts bra.

Och målet, det är att en dag återvändatill jobbet, även om det bara blir för en dag.

Har är välkommen tillbaka, det känner han.

Vårt samtal flyter bra. Johan pratar tydligt. Men iblandförsvinner orden. Han fastnar och kommer inte vidare. Såär det. Han rycker på axlarna. Det är inget atthänga upp sig på.

Jag spårar ingen bitterhet, ingen sorg över detsom hände. Tvärtom, en stor tacksamhet.

- Det kunde ha varit slut. Nu är jag tacksam förvarje dag jag lever säger han.

Jag känner inte heller någon rädsla fördöden hos honom. Kanske man inte vaknar igen, sägerhan. Och då är det så. Någon tro påGud har han inte.

Han berättar också om sin syster, som i alla årvar bosatt i USA. Varje sommar kom hon hem till Gävle ochhälsade på. Familjen har sommarställe vid Vårvikoch där tillbringade man somrarna.

Så blev systern sjuk och till jul för ett årsedan dog hon. Johan och hans bröder, Lorenz i Gävleoch tvillingbrodern Reinhold i Uppsala, åkte över tillUSA och minnesstunden där.

Men systern ville bli begravd i Gävle och förrasommaren hade man en ljus minnesstund. Då åkte familjenut med båten och askan ströddes i havet.

Det var fint, säger Johan.

Hur förändras ens inställning till livet närman har varit så nära döden som Johan har varit?

Jo, säger Johan, jag skulle nog inte ha jobbat såmycket som jag gjort. Jag skulle nog ha slutat jobba tidigare.

Och därmed är vi inne på jobbet.

Vi pratar om personer som varit Johans arbetskamrater ochchefer. Eva Gillström, vilka tankar har han om henne?

- Henne har jag omvärderat, säger Johan.

Av henne kände han sig motarbetad, till och med illabehandlad. Nu har de fått kontakt med varann igen. Efterdet att Johan blev sjuk har Eva skrivit flera brev och kort. Honhar visat omtanke.

Kanske har hon själv ändrats? Det undrar jag ochJohan instämmer att nog kan det vara så. Eva var enskicklig politiker och mycket intresserad av teater. Men hon varockså en krävande chef.

Nu, sedan hon flyttat till Stockholm har kanske ävenhon fått känna på bakgångar, tror Johan.

Inga Lundén och Johan har också jobbat ihop inärmare tio år. Även deras relation har ändratsefter sjukdomen.

- Först var jag hennes chef, när hon var bibliotekschef.Sen blev hon min chef. Vi pratades vid i jobbet men vi taladeegentligen aldrig med varann, säger Johan.

Sen försvann hon till Stockholm och hörde inte avsig. Det blev bara helt tyst.

Men nu har hon varit och hälsat på Johan och förförsta gången har de pratat ordentligt med varann.

Nu är Mats Öström kulturchef.

Han berättade för mig att en anledning till atthan tog jobbet var att han visste att Johan Höjer fanns därsom en kompetent man att luta sig emot.

Men så blev det inte.

Johan blev sjuk innan Mats hann sätta sig på stolen.

Med Mats hade Johan redan en god relation, som kolleger inomkulturförvaltningar i Gävle och Sandviken.

Och Johan ställer upp helhjärtat på Mats visioner.Att Gävle måste gå ihop med resten av Gästriklandoch norra Uppland för att bli en konkurrensstark kommun.

I Norrland är det bara Umeå och Gävle somväxer i invånarantal. Gävle är Norrlandssydligaste stad. Och egentligen borde Norrlandsgränsen gånorr om stan, tycker Johan. Vid Hälsingland kanske.

Johan blir ivrig när vi kommer inte på kulturfrågoroch jag undrar om han kanske längtar tillbaka till jobbet.Jodå, så är det, bekräftar Johan.

Vi kommer in på den person som nu är ordförandei Kultur- och fritidsförvaltningen, Ann Hedbom.

- Hon är underbar, säger Johan spontant.

Med Ann reste Johan och Inga till Irland. Det var dåman planerade för Gasklockeområdet.

Sen försvann Inga till Stockholm, Johan blev sjuk. Ochplanerna för Gasklockorna har lagts på is. Allt harblivit försenat, säger Johan. Men något kommeratt ske i framtiden.

Johan har alltid varit en stor konsument av böcker.

I dag kan han inte längre läsa. Det kan bli någonliten bok, kanske som förberedelse inför en resa.

Sörjer han att inte kunna läsa längre?

Nej, säger Johan. Han har läst så mångaböcker i sitt liv. Det gör ingenting.

Istället har musiken blivit allt viktigare för honom.

Musik har han gillat nästan hela livet. Han blev frälstnär en kamrat spelade Miles Davies för honom. Dåvar det jazz som gällde.

I dag lyssnar han fortfarande på jazz. Inte den allrasenaste, mest extrema formen men musik från 20-talet ochframåt.

I dag har den klassiska musiken blivit allt viktigare förhonom. Även här lyssnar han brett, från barockfram till 1900-tals musik. Men den senaste, mest extrema musikenberör honom inte.

Det leder vidare till Konserthuset, som blev så lyckat.

Och Gävle symfoniorkester, som blivit styvmoderligt behandladi många år. Eva Gillström, stark kulturpolitiker,såg till att teatern fick medel.

Orkestern däremot var hon inte speciellt intresseradav.

I dag säger Johan att det inte går att ha en orkestermed 50 man. Ska Gävle ha en orkester bör den beståav 80 man.

- Det kostar ju nästan ingenting. Bara peanuts, sägerhan.

Orkestern bör byggas ut rejält och i snabb takt,inte med några enstaka musiker per år.

Alternativet är att lägga ner orkester.

Vågar kommunen det, undrar jag.

Nej, säger Johan. Det vore otänkbart.

Plötsligt slår det mig att tack vare sjukdomenhar Johan fått helt andra relationer till sina gamla arbetskamrater.Han har omvärderat Eva. Han har kommit Inga närmare.

- Så är det nog, säger han, och berättaratt på eftermiddagen väntar han besök av KerstinJacobsson.

Hans vardag är rik och full av aktiviteter. Han görsaker tillsammans med sin bror, har olika projekt på gång.

Men ett gammalt intresse, i naturskyddsföreningen, harhan lämnat bakom sig.

Och familjen, hur betydelsefull är den?

- Den är absolut viktigast, säger han, och ser såglad ut att jag måste fråga.

Och Johan bekräftar. Han är glad. Jätteglad.Det har han all anledning att vara. Han lever ju!
Annons
Annons
Annons