Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Monk möter Kai-Åke Nilsson

Annons
För 25 år sedan lämnade Kai-ÅkeNilsson Gävle musikskola och dess blåsorkester. Undersina år här gjorde han ett oförglömligt intryckpå sina elever. I går träffades nästan alla,inte mindre än 70 av dem och spelade i Gävle konserthus.De kom resande från både Holland, Tyskland och USA.

Namn: Kai-Åke Nilsson
Ålder: 65 år
Yrke: Musik- och kulturskolerektor
Född: I norra Skåne
Familj: Hustru Karin och sönerna Jonasoch Mårten
Bor: I Helsingborg

I går spelade dina gamla elever i Gävlekonserthus. Hur kändes det?

Enastående. En unik känsla.

Hur har ni firat?

Med social samvaro, repetitioner, konsert och socialsamvaro igen.

Berätta, vem är du egentligen?

En enveten människa som vill förändraoch utveckla. Jag tror mycket på ungdomars möjligheter,det har varit min drivkraft de senaste 35-40 åren. Och detär tack vare Gösta Nilsson, som var rektor förmusikskolan i Gävle, som jag fick uppdraget och de rättavillkoren för att utveckla blåsorkestern här.Han förstod vad som krävs för att man ska kunnaskapa något med barn. Han var en viktig del i orkesternsutveckling. Sen var det min egen vision att man kan nå långtom man tar ungdomar på allvar och låter dem växa.

Vilken är din bakgrund?

Jag kommer från en enkel familj och ville läramig spela instrument. Då, på 40-talet fanns inte musikskolorna.Enda vägen var genom militären. Som 14-åring söktejag till militärsidan i Hässleholm och fick min utbildningdär, både på mitt instrument, valthorn, och gymnasialutbildning. Jag har militären att tacka för min utbildningmen vill ändå inte byta ut den mot dagens musikskolor.Men då var det enda chansen.

Ganska snart blev jag medveten om att jag ville spela densymfoniska musiken och började ta lektioner, bland annatför legendariske valthornisten Vilhelm Lanyky-Otto.

Jag fick jobb som valthornist vid Stora teatern i Göteborg.Samtidigt träffade jag Karin som gick utbildning påSahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Och eftersom jag speladenästan varenda kväll hann vi inte träffas. Dessutomblev jag inte den valthornist jag hade hoppats på och därförsadlade jag om. Jag hade redan då lärarerfarenhet frånen skola. Så 1967 flyttade jag till musikskolan i Finspångoch var där i två år.

Hur kom det sig att du hamnade i Gävle?

Jag såg en annons och sökte jobbet. Detvar lockande att få uppgiften att utveckla en blåsorkester.Dessutom kunde jag vikariera parallellt med att spela i symfoniorkestern,både i Norrköping och Gävle.

Fanns det någon blåsorkester i Gävle?

Den var väldigt flämtande. I Finspånghade jag lett en amatörorkester för vuxna men efterrepetitionerna lämnade musikerna instrumenten på hyllan.Då tänkte jag att med ungdomar skulle det bli annorlunda.Det gick jag och drömde om. Jag hade visioner och drömdeom att skapa Sveriges finaste blåsorkester. Det var denvisionen jag drevs av.

Och det blev den!

Ja, när jag lämnade 1975 då speladeGävle musikskolas blåsorkester väl.

Min grundfilosofi var att intressera sig för alla barn.Alla skulle ha en plats i orkestern, efter egen förmågaoch intresse. Jag kan jämföra med idrotten. Min sonvar väldigt intresserad av fotboll men han var duktigarepå trumpet. I fotbollslaget fick han för det mestasitta på avbytarbänken och till slut tröttnadehan. I orkestern har alla sin plats, oavsett hur duktig man är.Det finns plats för alla.

Det låter som din käpphäst?

Ja, det är så lätt för musiklärareatt intressera sig speciellt för de som är duktiga ochsom kan bli musiker. Men jag anser att alla ska ha en plats, efterintresse och förutsättningar. Det ska man kunna krävaav pedagogerna och den grundsynen delade även GöstaNilsson med mig.

Hur länge var du här?

Från 1969 till 1975. Det var intensiva år.Det sista året åkte vi också till en stor internationellfestival i England och visade att vi även platsade i världseliten.Vi spelade i Royal Albert Hall och med framstående dirigentersom vi imponerade på. Det kändes fantastiskt.

Då hade du bevisat att din teori höll.

Det håller alltid om man har visioner, om mantror på barnen och får tiden att jobba med dem.

En tredjedel av dina elever blev med tiden proffs,antingen utövande musiker eller musiklärare. Vilkenär din hemlighet?

Att tro på dem. Att ge dem allt de orkar, såmycket som de kan ta så att de kan utvecklas och växa.Att varje säsong ha med ett stycke som är svårareän säsongen innan.

Orkestern gav också kamratskap och över åldrarna.Orkestermedlemmarna var från 10 till 19 år och detog hand om varann. Det är unikt jämfört med idrottendär man umgås med jämnåriga.

Några av proffsen har blivit kända musikermen inte alltid på blåsinstrument. Kunde du se derastalang redan när de gick i musikskolan.

Inte hos alla. Per Skareng spelade trombon i orkesternoch var en riktig filur. Men han har blivit en mycket duktig gitarrist.

Och Anders Kihlström är numera pianist.

Ja, en del anade man att de skulle bli proffs. Jaghade inte eleverna i andra instrument, bara valthorn, men hadebra kontakt med de andra lärarna. Rolf Nyqvist, som nu spelarhorn i Radioorkestern har berättat i en intervju att hanbrukade gömma sig i skogen när han såg min bil.Han kom hem när bara tio minuter av lektionstiden var kvar.Egentligen var han mest intresserad av idrott. Men det blev musikerav honom ändå.

Andra som blev proffs är trombonisten Jonas Bylundsom nu är professor och Ulf Linde som spelar valthorn i Gävlesymfoniorkester. Kan du känna stolthet över deras framgångar?

Det jag kan känna stor glädje överär att man efter 25 år ännu håller samman.En del av de som kommer till träffen var med från 1969och hela tiden. Jonas däremot var så ung, han var baramed i två år. Och nu flyger de in från helavärlden till den här träffen. Det gör migstolt. Att tiden i orkestern har satt sina spår. Det visarpå musikens oändliga kraft när den blir en delav barns uppväxt. Det leder till helare människor. Mendet kräver en oerhörd energi av pedagogerna. Och manmåste hålla den pedagogiska diskussionen levande ochha det målet att alla ska få vara med.

Minst lika många av dina elever är i dagamatörmusiker. Vad är tjusningen med det?

Att kunna vara med och spela i orkester eller sjungai kör ger ett utökat socialt nätverk. Det ledertill att man går på konserter. Därför ärdet så viktigt att man inte sorteras ut för tidigtför då mister man den möjligheten. Jag kan sepå min egen son, som inte spelar längre men som harväldigt stort utbyte av att gå på Operan. Ochkonserthus, det bygger man inte för musikerna utan förfolket.

Att vara amatörmusiker är mycket lugnare änatt vara proffs. Att vara musiker är ett tufft jobb.

Få människor besitter din förmågaatt stimulera ungdomligt musikintresse, skrev Bengt Lundblad iGD när du slutade. Hur gör du?

Jag tar dom på allvar och behandlar var ochen efter deras förutsättningar. Jag tror att alla kanlära sig att spela och få glädje av det.

Hur mötte du själv musiken?

Far spelade dragspel hemma, på kvällaroch helger. Det var på det viset.

Hur kom det sig att du valde valthorn?

Jag valde inte utan blev tilldelad valthorn av militären.Jag spelade litet slagverk också.

Spelar du idag?

Nej. Jag slutade helt 1973 och sen dess har jag intepackat upp instrumentet.

Vad minns du bäst från dina år här?

Gävle var den viktigaste perioden i mitt liv.Det var här jag lärde mig, det var här jag upptäcktevad som behövdes, det var här jag fick lön förmin möda.

Sen gick du vidare?

Ja, jag ville bli rektor för en hel skola ochdet blev jag, först i Halmstad och därefter i Västeråsdär jag var tills jag gick i pension.

Har du fortsatt med dina teorier?

Jomen visst. Det är rektorns uppgift att genomsyrasina lärare med tanken om alla barns betydelse. Mina nyckelordär "efter förmåga och intresse".

Hur reagerar du när man drar in på musikskolorna?

Jag tror inte att musikskolorna lever farligt. Inteså länge vi har samhällets bästa förvåra ögon. Där man dragit in har det inte fungeratså bra. Det gäller för rektorerna att hållagrytan kokande. Det jag skulle önska däremot ärmer aktivt utbyte med Kommunförbundet. I dag finns det ingenåterkoppling därifrån. Tidigare kom man med övergripandeskrifter om musikskolorna men det har inte kommit någonny skrift sedan 1975. Därmed blir det ingen pedagogisk debattutan bara tystnad.

Du gjorde många resor med orkestern. Varförär resor viktiga?

De smälter samman ungdomarna som lär kännavarann. Konserterna blir en anspänning. Dessutom fick vibo i olika hem och bara det var en upplevelse. Jag vet att vissafortfarande håller kontakt med sina värdfamiljer. Resornavar viktiga, både socialt och för musiken. Och såfick vi se världen.

Det gick också bra för er under turnéerna.Andrapris vid festspelen i Berlin 1973. Då var Gävleperrong smockfull av folk när ni kom hem. Hur kändesdet?

Fantastiskt. Vi blev mottagna på samma sättsom man tar emot idrottslag. Den bästa resan var nog dentill England. Det var enastående för våra ungdomaratt få spela med i världsfestivalorkestern.

Vad betydde Gösta Nilsson, musikskolans rektor,för dig och eleverna?

Väldigt mycket. Han gav mig frihet att utvecklamina visioner. Han är en stor musiker och en härligarbetskamrat.

Under tiden i Gävle blev du ordförande förungdomsförbundet i riksförbundet Sveriges amatörorkestrarmed ansvar för 115 orkestrar. Vad åstadkom du där?

Det var då jag slutade spela själv. Dåhann jag inte längre. Jag var med ett par år och bildadeunder den tiden Nationella blåsorkestern som ocksåkallas Swedish Youth Symphony Band. Den består av de bästaungdomsmusikerna i Sverige, omkring 70-80 personer. Med den förstaupplagan, 1975, turnerade vi till DDR.

Nu har du gått i pension. Så vad gördu nu?

Jag är ute och talar med musikskolelärareom utvecklingsfrågor och kvalitet. Jag har ett aktiebolagoch så länge de frågar efter mig tycker jag detär roligt att träffa kolleger och lärare. Det ärkul att brassa på litet.

Du har styrelseuppdrag också!

Ja, jag sitter i utbildningsnämnden påKungliga musikhögskolan och även i Gehrmans musikförlag.Jag har också fått stipendier, både av Rosenbergskastiftelsen och Kungliga musikakademin. Och jag tog initiativettill Sveriges Musikskoleledares förening, ett forum förrektorer.

Vad har musiken betytt i ditt liv?

Allt. Med tanke på min enkla bakgrund har jaggjort en klassresa, tack vare musiken.

Finns det musik som du inte står ut med attlyssna på?

Nej, inte vad jag vet.

Vilken musik gör dig salig?

Det är mycket det. En opera av Verdi, en konsertav Mozart. Det kan vara så mycket. Jag kan fälla entår för vad som helst som klingar bra.

Vad är lycka för dig?

Min familj, mina barn. Det är lycka.
Annons
Annons
Annons