Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Monk möter Kicki Blomberg

+
Läs senare

Den stora dagen har kommit. Briggen Gerda skagå av stapeln eller rättare sagt glida ner förslipen ut i Gävlebukten.

Kicki Blomberg har arbetat nära Gerda i tre årnu och visat bygget för tusentals nyfikna

Namn: Kicki Blomberg
Ålder: 46 år
Yrke: Guide och allt-i-allo på BriggenGerda
Född: I Östersund
Familj: Maken Leif och dottern Veronica
Bor: I radhus i Hille

Hur kommer du att känna när Briggen Gerdasjösätts?

Fantastiskt är det ju. Det känns ändain i hjärtat. Jag tänker på alla människorsom lagt ner alla dessa arbetstimmar för att få Gerdai sjön just den här dagen. Sen har vi minst tvåårs arbete kvar.

Nervöst?

Ja. Och mycket spännande.

Vilken roll spelar du idag?

Vi är omkring 100 personer som är inblandadei sjösättningen och nu, när vi pratas vid har viinte delat upp rollerna än.

Vad har du för förhållande till damen?

Det har varit omvälvande. Jag arbetade i 17år med konfektion i affärshuset Flanör. Sedan,via kontakter, hörde jag att de behövde hjälp här.Då fanns det inga pengar så jag började som arbetslös,som ett Alu-jobb. Jag hade aldrig tidigare sysslat varken medhav eller båtar. Men så fort jag satte foten härkändes det alldeles speciellt och helt rätt. Atmosfären,människorna...

Här är det lika för alla. Och för migblev det en total omvärdering av livet. Tidigare var alltså förutsägbart. Folk kom och handlade sina kläder.Här handlar det om hantverk och det är arbetslösasom har byggt Gerda, inga skeppsbyggare. Och vi har klarat avdet. Jag har insett att man kan så mycket mer än mantror. Att man klarar av mer i livet. Och här finns en fantastiskkamratskap. Man hugger helt enkelt in där det finns behov.

Projektet leds av entusiaster och det smittar av sig. Jagguidar gärna både helger och kvällar. Det härjobbet har inneburit en nyfödelse för mig.

Var det ödet?

Ja, precis. Det här bara väntade påmig. Sen har det gått av bara farten. När jag börjadesatt vi i ett labbe och jag delade skrivbord med Lasse Södergren.Nu har vi kontor, verkstad och smedjan. När projektledarnaÅke Åberg och Lasse började fick man gåoch leta material här på varvet och man användasin egna verktyg. Nu finns allt och det är fantastiskt medalla som stöder projektet, alla företag, länsarbetsnämndenoch kommunen. Och alla som kommer hit rycks med i entusiasmenrunt Gerda.

Inget är omöjligt?

Nej, det är som en tomteverkstad. Vi löserde flesta problem och tycker det är kul.

Vilka förväntningar hade du när dukom hit?

Inga. Jag visste ingenting och kunde ingenting omGerdas historia. Jag fick gå runt och fråga och pratamed alla. Intresset växte och bitar föll på plats.Jag får ibland frågan om jag har varit läraretidigare. Det har jag ju inte varit men jag tycker om att ha medmänniskor att göra. Och det här ger mig mycket.

Har du lärt dig att slå i en spik?

Inte bara det. Jag har varit med om bordläggningenoch jag har också slagit spikskalle i smedjan. Jag har sågatved till ångpannan och jag har lärt mig att dreva.När man ska berätta för grupper är det denenda sättet att själv har provat på. Dåhar man på fötterna och vet vad man pratar om.

Hur många människor har du guidat runt?

Det är svårt att säga men det ärsäkert tusentals människor. De kommer året runt,i olika grupper. Och det är verksamhet här hela året,även i regn och snöstorm håller vi på förfullt. Men högsäsong är det mellan maj och augusti.Jag har också varit ute och föreläst om Gerdapå olika ställen i Gävle.

De som kommer är oftast på utflykt. De ska tillBönan och till järnvägsmuseet och ofta tycker damernaatt det inte är så intressant att komma till ett skeppsvarv.Men de blir lika entusiastiska de.

Vilka frågor är vanligast?

Jag börjar med att berätta historiken ochom projektet, hur det är tänkt i framtiden, om självahantverket. Jag har en modell och kan peka och visa mycket. Såde vet ganska mycket när vi börjar rundvandringen. Jagberättar också att det här är ett öppetprojekt. Här är öppet från sju till fyravarje dag och det är bara att komma. Men de uppskattar attfå en guidning.

De vanligaste kommentarerna är hur fantastiskt allt är.De trodde inte att det var så stort och är förvånadeatt vi gör så mycket själva. Och de är imponeradeav att det är arbetslösa som bygger Gerda.

Har du blivit riktigt ställd någon gång?

Säkert. Jag kommer ihåg när vi hadebesök av Flottans män. Då var det en kille somville diskutera varför vi hade valt just de träslagentill blocken. Ibland känner jag att dom vill försökasätta dit mig för att jag är tjej och kan ganskamycket. Dom vill testa helt enkelt. Men jag försökerlösa alla problem så att de får ett svar.

Var inte det här en vansinnig idé frånbörjan?

Både och! Jag tror att sådana härprojekt behövs i vår vardag och alla här tyckerdet är vansinnigt roligt. Ingen tror att det här integår att genomföra. När vi sedan ser Gerda seglakan vi säga, jag var med och byggde henne. Då ärman stolt!

Du har hamnat rätt i livet?

Ja, och här vill jag vara kvar, här påGerdavarvet. Vi har en modell av hur vi vill att det härska utvecklas. Till exempel ett maritimt museum. Gävle ärju en sjöfartsstad så det är självklart attdet ska finnas ett maritimt museum här. Länsmuseet harju så mycket i sina samlingar som är magasinerat ochsom de aldrig kan visa. Vi hoppas att hela området ska utvecklasoch att det blir cykelvägar hit.

Ja, på ett halvår i taget. Men jag kännermig trygg. Jag tror inte att dom klarar sig utan mig. Jag ärmer en allt-i-allo än guide.

Så hur är det tänkt?

Att Gerda ska ligga vid kaj här på sommarenoch göra dagsseglingar. Hon får ju motor ocksåmen vi hoppas att hon ska segla. Resten av tiden kan hon chartrasav företag och föreningar. Kanske folk vill gifta sigombord på henne.

Blir det några långseglingar?

Ja, det hoppas vi. Det sägs att den gamla BriggenGerda gick till Sydamerika men mesta tiden gick hon i Östersjönoch Nordsjön, för det mesta till England. Men vi hoppasatt hon kommer att gå över Atlanten.

När seglar Gerda?

Det vet jag inte. Nu är det bara de som jobbarmed henne som kommer att vara ombord. Sedan kommer hon att liggavid utrustningskajen. Där ska hon riggas och få sininredning. Hur lång tid det tar beror på hur mycketpersonal vi får till projektet, två eller tre år.

Vad har du själv för erfarenheter av båtaroch sjöliv?

Jag har seglat litet, både i Gävle ochGöteborg och jag har vindsurfat.

Har du egen båt?

Nej.

Tänker du skaffa någon?

Nej, inte jag. Men det är festligt, alla tycksdrabbas av en båtbacill här. Det är någotsom väcks och många pratar om att skaffa båt.Det blir ett intresse som följer med.

Själv nöjer jag mig med att ha bräda.

Har du funderat över hur livet var ombord pådessa segelfartyg?

Ja, jag har läst en del och förståttatt det var ett otroligt tufft och slitsamt liv. Och maten varinte något vidare, inte heller vattnet. På den fannsju inga skyddsutrustningar. Det måste ha varit tufft attklättra 30 meter upp i masten i alla väder. Påden tiden hade man lin i seglen och det vet ju alla hur tungtlin blir när det blir blött. På den tiden hadeBriggen Gerda bara åtta mans besättning. Vi kommeratt vara 12. Dessutom kommer vi att ha duradon i seglen, en konstbomullsom är mycket mer lättskött. Vi försökerhålla så mycket vi kan på traditionen men vihar också Sjöfartsverket här titt och tätt.Vi ska ju godkännas som passagerarfartyg. Den gamla Gerdavar ett fraktfartyg.

Kommer du själv att ingå i besättningen?

Det kommer nog att behövas information bådepå land och ombord. Sedan är förhoppningen attytterligare fartyg kommer att byggas på varvet.

Skulle du kunna tänka dig ett liv som sjömatros?

Det skulle nog vara spännande. Jag har träffatKarin, som var dotter till Gerdas sista skeppare och hon har berättathur livet var på Gerda. Mamman lagade maten och Karin Jonssonfick hjälpa till med grovgörat i köket. Mammanblev lätt sjösjuk och jag har förstått attdet var hårt. Det tog till exempel 28 dygn att segla tillGrimsby i England.

När träffade du Karin?

Det måste ha varit 1997. Hon bodde i Pataholm,tre mil norr om Kalmar med sin son Sten-Olof och hennes hem varsom ett museum över Gerda. Hon dog för två årsedan. Hennes pappa, Pehr Ohlsson, var Gerdas sista skeppare.

Vi har en stödförening i Pataholm som har varithär på besök flera gånger. Många avdom är här för sjösättningen.

Hur ska du fira sjösättningen?

I en fjällstuga. Nej, jag skojar förstås.Gerda kommer att döpas i champagne från fartyget Jönköping.Killarna där har varit jättegenerösa och skänkten flaska. Vi får väl nöja oss med champagne frånSystembolaget.

Vad är lycka för dig?

Att få vara frisk. Det är absolut detviktigaste. Alla här tycker att jag är så gladjämt. Men det förutsätter ju att man är frisk.Det är en förutsättning för livet.
Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons