Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Monk möter Robert Ulrich

Annons
Robert Ulrich blev rektor för Norrsätraskolani Sandviken förra sommaren.

Sedan dess har han varit en rubrikernas man och kritiseradför sitt sätt att leda skolan.

Namn: Robert Ulrich
Ålder: Fyller 62 år i oktober
Yrke: Rektor
Född: I Wien. Mamma var på vägfrån Prag till Milano och eftersom jag kom för tidigtfick hon avbryta resan. Det var det första konstiga i mittliv
Familj: Hustru Anita, rektor i Tullinge,Josef, 32, Marja, 28 och Matti, 20
Bor: I hus i Huddinge och en etta mitt iSandviken. Är långpendlare

Vem är du? Berätta om din bakgrund?

Jag är inte särskilt märkvärdig.Mina föräldrar kommer från olika kulturer ocholika samhällsskick. Jag har inte haft en normal uppväxt.Min första barndomstid var under andra världskrigetoch det var ganska splittrat.

Vilka nationaliteter hade dina föräldrar?

Mamma var italienska och pappa tjeck. Så jagär uppvuxen med tre språk, italienska, tjeckiska ochtyska som var båda familjernas gemensamma språk.

Mamma kom från en rik familj medan pappa hade arbetarbakgrund.

Var växte du upp?

I Nazityskland. Wien styrdes på den tiden avTyskland men vi flyttade mycket. Pappa jobbade på järnvägenoch tillhörde motståndsrörelsen. Han var med ochsprängde tåg som var på väg från Tysklandmot östfronten. Han var aktiv kommunist och jag såghonom inte så mycket under den tiden.

Sedan skickades jag till släkt i Schweiz där jagfick gå i skola. Det gjorde att mamma och min lillebrorkunde överleva eftersom de också hade mitt ransoneringskort.Vintrarna -45 och -46 var oerhört kalla, det fanns helleringen kol och det var dåligt med mat. Varje morgon sågvi folk som låg i portgångarna och som frusit ihjäl.Min tidiga barndom var inte rolig. Det var bränder, artillerield,döda människor.

Efter åren i Schweiz skickades jag till mina morföräldrari Milano. Där gick jag i högstadiet, gymnasiet och togstudenten. Där levde jag i överklassmiljö och jävladesmed mormor genom att gå runt och sälja kommunisttidningeni grannskapet. Det var väl en ungdomsprotest.

Hur har din uppväxt påverkat dig?

Jag har egentligen inte haft något familjeliv.Fortfarande njuter jag av söndagsmiddagar med familjen, medalla barn och tre barnbarn, sammanlagt åtta personer. Detär La famiglia, som i Italien. Min fru och mina barn harförstått hur mycket det betyder för mig.

Kommer du ihåg vad du drömde om som barn?

Jag ville syssla med människor och språk.Mamma ville att jag skulle bli läkare, det var ju fint. Menjag var inte så bra på att se blod. Det som intresserarmig är språk och olika kulturer. Jag har egentligenaldrig haft några drömmar utan halkat in på olikabananskal.

Jag har rest mycket vilket har berikat mig. Jag fick resamycket med morfar när jag gick i skolan, så det harjag med mig. Jag har haft en bra uppväxttid, även omjag aldrig fick leva i en kärnfamilj. Jag har fortfarandekontakt med den tjej som jag bodde med i Schweiz, från detjag var sju till fjorton år. Hon är två åräldre än jag och som en syster fast hon egentligen baraär en avlägsen kusin.

För mig var det främmande att drömma om radhusmed snygga gardiner och en Volvo parkerad utanför.

Varför kom du till Sverige?

Jag jobbade som personalutbildare för det tjeckiskaflygbolaget CSA och skickades runt till olika länder. Jagfick erbjudande om att sätta upp organisationen i Skandinavienoch det lät fruktansvärt exotiskt. Jag var stationeradi Beirut då och hade sett de fria, moderna svenska filmerna,som "Hon dansade en sommar". Så det var lockande.

Hur var mötet med Sverige?

Jag kom med ett tvåmotorigt plan frånKöpenhamn till Malmö och stötte på en studentdemonstrationpå torget. De första svenska ord jag hörde var"Känner du stanken från enskilda banken". Det härvar i mitten på 60-talet. Sen åkte jag vidare tillArlanda och där träffade jag min fru.

Hur gick det till?

Hon kommer från Norrbotten och läste tilllärare i Uppsala. För att slippa studieskulder jobbadehon extra på SAS, som markvärdinna och på incheckningen.Och där träffades vi när jag behövde hjälpmed en översättning.

Jag hade ju sett de svenska filmerna och trodde att alla badadenakna. Det gjorde jag också mitt på dagen, i en litensjö nära flygplatsen. Så jag låg och torkadepå min handduk när det kom två dagisfröknarmed sina barn. Jävla blottare, ropade de efter mig. Och detförstod jag naturligtvis inte. Så jag gick fram tillen tjej vid en tom incheckningsdisk och frågade om hon kundehjälpa mig att översätta. Det var Anita. Nu harvi varit gifta i över 30 år.

Och då bestämde du dig för att stannai Sverige?

Ja, och jag lärde mig svenska på sex månader.Jag tog privatlektioner. För mig är det självklartatt man ska lära sig landets språk. Men självhar jag råkat ut för att ha kvartssamtal med tolk iBotkyrka med föräldrar som bott 15 år i Sverige.Sådant har jag svårt att förstå.

Du är invandrare!

Jag har alltid varit invandrare, var jag änhar bott. När folk frågar varifrån jag kommersäger jag Centraleuropa. Jag är österrikare eftersomjag är född i Wien och tjeck eftersom pappa var tjeck.Dessutom är jag svensk medborgare sedan många årtillbaka. Det var en stor fördel när jag bodde i Pragatt vara österrikisk medborgare. Jag var privilegierad ochkunde resa.

Man präglas av sin omgivning och jag tror att jag haranpassat mig som svensk. Men jag vet att jag inte alltid reagerarsom en infödd svensk. På gott och ont. Det finns bådefördelar och nackdelar.

Vad tycker du om klimatet i Sverige för invandrare?

Jag tycker att det är många som lyckatsväldigt bra här. Och de som inte lyckas påverkasav den ekonomiska cykeln.

Som lärare jobbade jag mycket med invandrare i en alternativskolasom drevs av både skolan och socialtjänsten. Och dåvar det en fördel att själv ha invandrarbakgrund. Detvar oftast grabbar som kom och sa: Du ska ha respekt. Med detmenade de att jag skulle vara rädd för dem. Men respektär något annat för mig, det är ömsesidigt.Och jag var inte rädd för dem.

Hur kom du in i läraryrket?

Jag fortsatte i början att arbeta för CSAmedan min fru pluggade färdigt. Sedan jobbade jag ocksåmed personalutbildning för svenska företag som jobbademot Östeuropa. Jag tjänade bra med pengar men det innebar250 resdagar om året. Jag var aldrig hemma och jag ficken tankeställare när Matti undrade vad jag var fören karl som dök upp ibland. Då bestämde jag migdirekt för att lägga av och det låg näratill hands att bli lärare. Det hade jag varit i Tjeckienoch även under fem år i USA. Och språklärareär det alltid brist på.

Jag har jobbat med barn som haft det svårast i samhället,som inte har fungerande föräldrar. Det är barnsom skolan inte klarar av. För de barnen är skolan pestoch pina. Deras föräldrar kommer inte till samtal iskolan. Då började vi göra hembesök och detlärde jag mig mycket av. Att barn har tre sätt att varapå, ett i skolan, ett hemma och ett med kompisarna.

Du bor i Huddinge. Hur hamnade du i Sandviken?

Jag jobbade i alternativskolan i Södra Botkyrka.Där gick barn som hade straffat ut sig från den vanligaskolan. Det var en speciell grupp som jag hade ansvar för.Jag var mellanchef och började fundera över vad detär i skolan som inte fungerar. Varför till exempel enskildaprogrammet blivit det tredje största gymnasieprogrammet.Och det är inte elevernas fel. Det finns en anledning tillvarför elever är lata. Det är inte medfött.

När man ser att något är fel vill man förändra.Och jag insåg att då måste jag bli rektor. Detär logiskt och hänger ihop. Det är rektorn somhar makten, även om jag har abdikerat från den ekonomiskamakten. Det är sex arbetsenheter som bestämmer överpengarna.

När man som jag vill förändra är det ofrånkomligtatt man trampar en hel rad folk på tårna. Folk äri grunden konservativa. Förändringar rubbar säkerhetenoch tryggheten för de som är tveksamma. Men jag gillarutmaningar. Jag är alpinist och har testat mina egna gränser.Varför gå den svåra vägen när man kanta den lätta? Jag klättrade den svåra vägen.

Det är därför jag är rektor idag. En deltycker att jag är masochist. Att det är ett tufft jobb.Men jag gillar barn och jag vill förbättra förbarn.

Du fyller snart 62 år. Vid den åldernbörjar de flesta drömma om att trappa ner.

Jag har tänkt bli 120 år gammal. Visstkan det hända att de flesta i min ålder börjarspana in parkbänken där de kan mata duvor. Förmodligenär det här den sista utmaningen i mitt yrkesliv. Senska jag skriva böcker.

Det är klart, det kan nog anses modigt av politiker ochtjänstemän att anställa en som snart är ipensionsåldern att genomföra en omfattande förändringsprocess.Samtidigt har jag aldrig haft det så bra som nu. Jag kanpåverka. Jag har valt en bra väg, rätt väg.Skolan är till för eleverna.

Är du som rektor även till för lärarna?

Absolut. Det är många lärare sommår dåligt. Det ställs orimliga krav pålärare i dag från samhället och pressen spärpå och lägger på ansvar. Det leder till att lärarnasarbetssituation blir en sådan som de inte visste om närde valde yrket. En situation som de heller inte har utbildningför och som skolan sedan inte heller har pengar att ge lärarna.Det är orimligt.

Jag beundrar många som orkar möta utmaningarna.De är hela tiden testobjekt för ungdomarna.

Du har fått kritik!

Om du vill förändra blir du lätt missförstådd.Man tolkar in saker som inte finns och det har hänt mig.Enkla saker som att jag skickar ut ett papper där det står"förslag". Då förväntar jag mig respons.Det ser jag som ett diskussionsunderlag. Sen får jag höratvå dagar senare i korridoren, det har han redan bestämt.

Men det är vissa ord som jag avskyr. Det är "skyndalångsamt" och "lagom". Vad är lagom? Det är sommed en gravid kvinna, är hon gravid eller inte? Det finnsinget mittemellan.

Det finns en politisk vilja att förändra skolanoch i ett demokratiskt samhälle jobbar man efter demokratiskaprinciper. Det betyder att även om jag har en annan åsiktså måste jag ställa upp på det som bestäms.

En del tycker att alla förändringar går förfort, andra att det går för sakta. Det är subjektivt.

Vilka förväntningar hade du när dukom till Norrsätraskolan?

Jag kom till Sandviken för 14 månadersedan och fick fria händer och det var kanske någrasom undrade hur man kunde anställa en idiot utifrån.Det ingår i jobbet att ta emot kritik och jag har ävenbemött kritiken när den kommer från insändaresom är undertecknade med namn. De har till och med fåttinbjudan att ingå i den lokala skolstyrelsen.

Som chef i dag tvingas man fatta beslut som drabbar många.Och jag inser att man inte kan vara älskad av alla.

När jag var ny som rektor bjöd vi in föräldrarnaunder två kvällar och omkring 700 personer kom föratt kolla in vad det var för en konstig typ som hade blivitrektor i Norrsätra.

Men när ett par elever här hade medverkat till attdela ut rasistiska flygblad - vilket i och för sig inte ärså konstigt, det hör till ungdomen att söka utmaningaroch opponera sig - och jag då bjöd in föräldrarnatill en diskussion om vad de som föräldrar kan göra,då kom det fyra personer! Så det är inte såenkelt att ta emot ett dåligt budskap. Jag vet att jag retarmånga föräldrar när jag till exempel sägeråt dem att skippa TV3, TV4 och TV5, alla idiotiska såporsom sänds där. Det retar folk och då fårjag stryk. Men jag menar allvar. Jag ser direkt i skolan hur elevernaagerar utifrån dessa såpors värderingar. Därmänniskor sysslar med intriger och med att jävlas medvarann. Precis det vi vill motverka.

Jag säger saker tydligt och jag lindar inte in dem ibomull. Det retar folk.

Du har blivit en rubrikernas man!

Ja, och jag kan förstå att Expressen hängerut på löpet att en rektor i Sandviken tycker det ärbra med lärarlösa lektioner. Men jag tycker det ärbra att elever inte alltid har en lärare bredvid sig. Detskolan ska lära ut är att elever ska ta mer ansvar förinlärningen.

I det här fallet var det inga tioåringar utan årskurssex. Att jag valde klass 6B var ingen tillfällighet i ensituation när schemat inte var klart. Jag tycker det ärbra att elever ibland sitter och jobbar självständigtmed uppgifter. Det ser jag inte som en nackdel.

Och lärarlösa lektioner har funnits i alla tider.Även på den goda tiden när det fanns en frökeni varje klassrum.
Annons
Annons
Annons