Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Monk möter Ulrika Hörberg

Annons
Ulrika Hörberg sätter punkt. Justnu håller hon på att avveckla Gävle Handikappteater.

Lokalen är uppsagd och verksamheten läggs just nui malpåse.

Namn: Ulrika Hörberg
Ålder: 51 år
Yrke: Dramapedagog
Född: I Stockholm, uppvuxen i Avesta
Familj: Gift med Mats, två hundar,tre katter, två landsköldpaddor, höns och tupp
Bor: I bruksmiljö i Mackmyra

Varför?

För att vi har gjort en resa tillsammans, skådespelarnaoch jag. De flesta har hållt på i 15-20 år.Och nu är resan klar. Barnverksamheten fortsätter iFurugården i Valbo, där jag en gång börjadeverksamheten.

Är du utbränd?

Nej. Det är ju så modernt att vara. Men det harvarit smärtsamt att inse att det som jag brunnit förär klart i den här formen. Och nu ser jag att det inteär ett utan flera livsverk jag lämnar bakom mig. Nuär det klart. Men jag har mitt rättvisepatos förden lilla människan kvar. Och jag tror att det kommer enandra resa. Jag sjuder av idéer, men inte i den härformen. Inte bara med handikappade.

Hur känns det nu när beslutet är fattatoch verksamheten avvecklas?

Det som känns bra är att det är ett gemensamtbeslut. Vi kom till samma punkt samtidigt. Om det bara hade varitjag som hade tröttnat, då hade det känts fel.Nu kan jag i stället se på allt roligt vi gjort. Detär bara svårt att ta farväl av vår egenteater här i Valbo där vi har funnits och jobbat. Menjag får väl uppvigla nya människor. Jag har tömtalla idéer när det gäller mina grupper. Vi hartagit upp allt, handikapp, arbetsförhållanden, boende,färdtjänst, hemtjänsten...

Ni har varit så nära varann, i våttoch torrt i många år. Känner du separationsångest?

Ja, men jag vet att dom finns kvar. Det är bara att lyftapå luren och ringa varann.

Vad säger dina skådespelare?

Det här är ett gemensamt beslut. Vi är klara.Vi har gjort allt vi ville, allt vi kunde och även det viinte kunde.

Dom har sagt att dom är trötta på föreställningarmen inte på mig. Så de tyckte att vi kunde fortsättamed att baka i stället. I höst har jag fått tackanej till flera föreställningar för att de intehar velat åka. De rörelsehindrade har sagt att detär dags att dra i bromsen, efter att ha kört i hundraknyck. Nu kommer vi istället att träffas en gångi veckan och pratas vid, som systrar och bröder.

Vad minns du helst från de 21 år som duhållt på?

Är det så länge? Jag kom till Gävle 1975och bildade Kullerbytta på Sätrahöjden 1979. Dethar gått så fort, fast det har varit besvärligtmånga gånger.

Vad jag minns bäst?

Jo, det absolut bästa var när vi spelade med Kullerbyttai Stora Sätraskolans aula, för mellan- och högstadiet.Det är en jättesvår pulik, dom största mobbarna.Och efteråt fick mina utvecklingsstörda skriva autografer.Då grinade jag. Det var finare än att spela förkungen. Då kände jag att vi hade nått fram.

Det var också fint när vi spelade i ladan i Mackbmyra,vuxna utvecklingsstörda tillsammans med vanliga barn. Detgick att göra men barnen sa att dom höll på attsvimma när dom kom in första gången och fick sesex mongisar.

Det har varit berikande att blanda olika grupper och se attdet fungerat, fast det har varit svårt att repetera in sompedagog. Hur gör jag? Jag har aldrig vetat hur jag ska regisserarullstolar. Eller studera in roller med utvecklingsstördasom inte kan läsa. Och ge regi i blandade grupper. Men dethar gått. En av mina drömmar var att ha med yrkesskådespelareoch det har vi också fått göra.

Vi har gjort allt, till och med klassiker som "Kung Ubu" och"I väntan på Godot".

Något du skulle vilja glömma?

Nej, det tror jag inte. Det som blivit tokigheter, den intoleransjag mött och de som gett mig sparken, är ocksåviktigt. Det har hört ihop.

Hur kommer det sig att du har valt att arbeta medutvecklingsstörda?

Det har jag själv funderat mycket på. Hur det börjadehar jag berättat om tidigare. Det var mest av misstag. Jagläste film- och teaterhistoria på universitetet i Stockholmoch kom i kontakt med utvecklingsstörda. Och då tycktejag att det var de som var "riktiga människor". Och efterdet ändrade jag min egen inriktning.

Jag tror att anledningen till att jag känner såstarkt för dem beror på ett utanförskap som jagburit på i alla år.

Jag har trivts med dem. De är intressanta och roligaoch de har gett mig så mycket. Sen tror jag ocksådet beror på att jag vill göra det omöjliga. Ochlitet till.

Fördomar har varit en stor ingrediens i ert arbete.Svårt eller tacksamt?

På scen har det varit tacksamt. Det är lättatt skriva texter om fördomar och att gäcka. Men vihar också jobbat med våra egna fördomar, om bögartill exempel. Det var de mest rädda för. Vi har tagititu med det. Man är ju inte fördomsfri bara föratt man är handikappad. Varför skulle man vara det?Vi har alla fördomar.

Det har också varit många inslag av sorgeroch bedrövelser.

Ja, när våra skådespelare har avlidit hardet varit svårt. Det är fyra som har dött ochden här veckan ska jag gå på begravning fören av dem som var med förr.

Det är svårt att se när mina handikappadehar blivit sämre och inte kunnat vara med.

Sen alla nedläggningshot!

Det har också varit en bit av resan men det har aldrigoroat mig på allvar. Det har tagit mycket på kraftenoch det har inneburit mycket arbete att söka pengar. Mendet har också svetsat oss samman och vi har lärt osshur man får tag i pengar. Jag skulle kunna skriva en bokom hur man söker pengar.

De sista sex åren har det varit väldigt bra. Kommunenär till och med villig att betala för oss i tre årtill.

Det är alltså kommunen som har bekostatverksamheten?

Ja, men för det extra har vi tiggt ihop pengar, det somhar satt knorr på det hela. Vi fick också Solstickestipendiepengar1996 och det har vi fortfarande litet kvar av som jag nu delarut som stipendier. De pengarna har använts till "allt onödigt",som att kunna gå och se på Pekingoperan i Gävleoch till föreläsningar till exempel.

Vad ska du själv göra nu? Hur ska du försörjadig?

Det vet jag inte. Och det tycker jag är spännande.Jag har aldrig varit arbetslös. Få se om jag blir detnu. Men jag hittar säkert på något. Och jag äranställd till första maj. Jag har lång uppsägningstid.

Och nu får jag titta på en annan verklighet. Jaghar närapå blivit hemmablind och väldigt isolerad.Tidigare jobbade jag med så mycket annat, konflikthanteringmed lärare och med särskolan och hemtjänsten. Nu,under sex år har min värld varit så specialiserad.Jag kommer nog att behöva lära mig social träning.Jag behöver upptäcka den icke-handikappade världen.Hitta något annat att brinna för.

Du beskriver dig själv som häxa. Påvilket sätt är du häxa?

Ja, jag är häxan i Mackmyra. Det behövde jagför att klara av att bo ensam, som jag gjorde ett tag, idet härgrabbiga Mackmyra. Och häxa är jag fortfarande.

Hur är du häxa?

Vet inte. Det är väl mer en ploj. Jag är enstark kvinna som retar många. Inga barn är räddaför mig. Men jag hade fått ägg på fönstretunder halloween. Jag var bortrest och hade satt upp en lapp attde fick varken bus eller godis.

Jag är obekväm och vågar ifrågasätta,både den ena och den andra tankefiguren.

Du har också beskrivit dig själv som rebell?

Um, ja. Och det är det jag saknar nu. Jag har inget motståndlängre.

Vilken är din drivkraft?

Svår fråga. Det kreativa. Jag vill skapa och gåvidare. Det är så jag är uppfödd.

Jag har blivit uppfostrad att våga ifrågasätta.Jag har läst tio poäng juridik, det var kul och dethar jag haft mycket nytta av.

När pappa blev dålig och hemtjänsten skullestyra hans liv i Avesta då slogs jag och gick ändatill länsstyrelsen. Där fick jag rätt. Och nu pratardom om "Hörbergs-fallet i Avesta".

Det var mycket så här i Gävle ocksåför de utvecklingsstörda, att de inte hade yttrandefrihet.

När jag upptäcker något som är fel, dåblir jag rebell. Då snokar jag och tar reda på saker.Jag anmälde till exempel miljönämnden förbristande tillsyn av sågverket här i Mackmyra och fickrätt av JO. Jag är ingen rättshaverist.

Du stoppade golfbanan i Mackmyra också?

Jag gjorde så att beslutet försköts. Dom kominte igång och det är dom tacksamma för i dag.Jag har inte klagat på Mackmyra Whisky - än.

Det är väl inte så dumt med whisky!

Jag är nykterist. Jag är tokig ändå utanatt behöva dricka.

Varför är du nykterist?

Jag är uppväxt i ett sådant hem. Jag tyckeratt godis är bättre. Jag har inget behov av att dricka.Jag törs göra det jag vill ändå.

Hurdan var du som barn?

Precis som nu. En väldigt stark ledare. Jag regerademed ungarna hemma. Vi spelade Kasperteater och jag skrev pjäseroch for runt. Jag var ganska otrygg i mig själv men teateroch att skapa har gjort mig trygg. Jag är aldrig otrygg somledare.

Jag drev en fan club för Hep Stars. Det tog såmycket tid att jag fick gå om ett år i skolan. Jagtog realen två gånger. Vi hade 1800 medlemmar. Detvar både roligt och lärorikt. Och jag drev eget diskoteki Avesta som hette "Malade". Jag har alltid hållt påmed något.

Vad drömde du om att bli?

Skådis, så jag började med teaterstudier.Eller journalist. Eller präst, som ju också handlarom teater. Jag har stått med ett ben både i teatervärldenoch den akademiska världen och det har jag haft nytta av.

Tror du på Gud?

Ja, det gör jag. Men jag har gått ur statskyrkan.

Vilken Gud tror du på?

En söndagsskole-Gud, jag tror på nya testamentet,på Jesus kärleksbudskap. Jag tycker att Predikarenär den vackraste bok som finns. Men det finns mycket dårskapockså i Bibeln, speciellt i gamla testamentet.

Vad tycker du om new age?

Det är litet hokus-pokus, många strömningaräven om det finns de som är seriösa. Jag äringen större fan. Jag håller mer på det vetenskapliga.

Du läser på högskolan i Gävle?

Ja, jag började 1998 och håller på med en80 poängskurs i pedagogik. Jag har bara uppsatsen kvar ochdet är inte så lätt. Jag är ju van att skrivadramatik. Det akademiska är ju så speciellt. Men jaghoppas få ihop det. Forskningen är gjord, den byggerpå 800 brev som skolbarn skrev efter våra föreställningar.

Hur kom du till Gävle?

Jag har rötter i Gävle. Farmor bodde här ochjag har nu ärvt hennes stuga här i Mackmyra som jagtänker behålla. Mina föräldrar bodde ocksåhär en period.

Jag kom hit när min första man blev utlokaliseradmed Byggforskningen. Det är en härlig stad som ger migtrygghet. Stockholm var för stort och Avesta för litet.Jag jobbade här med en kompis 1967. Vi tyckte det var finapojkar i Gävle.

Vad är det för speciellt med teater?

Jag började med teater när jag var tre år.Det fina är att få skapa, att få hitta pånågot som inte finns. Att spela upp inför publikenär kul. Jag ser teatergrejer i allt, bara genom att gåigenom Ikea.

Varifrån har du fått ditt goda självförtroende?

Tycker du att jag har det? Ja, kanske. Jag litar påmig själv väldigt mycket. Som yrkesmänniska ochså. Sen har jag dåligt självförtroende inära relationer, till dom som jag släpper in. Jag ärväldigt försiktig i mina kontakter, till exempel omfolk vill att jag ska hälsa på. Då tänkerjag, dom kanske inte vill det. Men i mitt yrkesliv är jagkaxig. Jag kan bli osäker när jag möter snällamänniskor. Jag är bättre på barrikaderna.

Vilka är dina passioner?

Godis. Det vet alla. Och sen, mitt jobb.

Vilken är meningen med livet?

Som Stig Dagerman skrev, "blott ett kan du göra - enannan människa väl." Det tror jag är meningen.Och att vi skuttar vidare till en annan dimension, det tror jagabsolut.

Tror du på själavandring?

Ibland gör jag det. Ibland känns det som om jagalltid levt. Nu när jag befinner mig i livets mittpunkt harjag insett att jag är dödlig och att jag inte har såmycket tid på mig.

Vad är lycka för dig?

Att lyckas med det jag föresatt mig.
Annons
Annons
Annons