Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

"Musik är inget man kan ha eller mista"

+
Läs senare
/

"Vad ska vi sjunga? En musikpedagogisk diskurs om tiden mellan två världskrig." Det är titeln på den doktorsavhandling som Birgitta Ryner i Gävle, 65 år fyllda, helt galant försvarade på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm förra fredagen.

Hur kommer det sig att man doktorerar vid din ålder?
På 80-talet var jag ordförande i Sacoföreningen på högskolan. Då var det viktigt att lusläsa statsverkspropositionen när den kom för att se hur mycket pengar vi skulle få. I januari 1987 såg jag att det skulle inrättas en professur i musikpedagogik vid Musikhögskolan. Då förstod jag att det skulle bli forskarutbildning och ringde direkt för att anmäla intresse. Jag kom med på den första kursen och sögs in. Jag fick även stöd från högskolan så att jag kunde bedriva en del av studierna på arbetstid. Till julen 1998 var jag klar med min licenciatavhandling. Det året bröt jag benet väldigt illa i skogen och satt här i rullstol och skrev färdigt. Sen valde jag ett nytt ämne till doktorsavhandlingen och de tre senaste åren har jag haft delpension på 20 procent och satsat den tiden på studierna.
Det har varit toppen att kunna sitta hemma och jobba. Ju mer man arbetar desto mer inspirerad blir man. Om det finns en egenskap som jag berömmer mig av att ha så är det uthållighet. I det här fallet är helt avgörande. Sen är det inte meningen att jag ska göra karriär. Jag har inte behövt vässa armbågarna utan har gjort det här, bara för mitt eget höga nöjes skull.

Hur var disputationen?
Åh, vad det var roligt. Jag var spänd för jag tog det inte med en klackspark. I betygsnämnden satt även professorer från både Norge och Finland och finnarna är stränga. Men det gick bra. Jag fick tummen upp av min handledare.

Vad handlar avhandlingen om?
1933, den 16 november, det var en torsdag, fanns det en debattartikel i Stockholms Dagblad, "Varför inte schlagers i skolsången", skriven av pianisten och läraren Knut Brodin. Det är han som har skrivit musiken till visorna "Krakel spektakel, kusin Vitamin", "Här dansar herr gurka" och "Det var så roligt jag måste skratta", bland annat. Två av hans döttrar var förresten med på disputationen, och en av dem, Helena Brodin, är en känd skådespelerska.
Hans inlägg ledde till en väldig debatt. Han ville att barnens undervisning skulle vara friare och ta hänsyn till barnen. Jag har gjort analys på den insändarstormen och den tiden mellan världskrigen, med nazismen som växte fram. Det var också då som populärkulturen växte fram, med ljudfilmen, grammofon och radio och veckotidningar.

Vilket är ditt eget förhållande till schlager?
Inte har jag varit så förtjust i schlager. När jag växte upp var jag intresserad av jazz och klassisk musik. Absolut inte Elvis, som kom när jag gick i gymnasiet. Inte tyckte jag att han var något speciellt. I efterhand kan jag se att han var bra, att han kom med något nytt och han var en stor artist. Men det har kommit med tiden.

Vem är du?
Hela min släkt kommer från trakterna kring Vaxholm. Min pappa var timmerman från början och arbetade på byggen. De sista 15-20 år arbetade han som arbetsledare åt Kronan, som byggde försvarsanläggningar i skärgården. Pappa hade velat bli lärare och kom in på folkskoleseminariet i Uppsala. Men då blev farfar arbetslös och det fanns inga pengar. Därför tyckte båda mina föräldrar att det var viktigt att vi barn skulle få studera. Jag har en syster som blev journalist och en bror som är bankdirektör.

Varför blev du musikdirektör?
Jag var intresserad av musik och började spela piano när jag var liten. Jag ville bli organist och fick lektioner under gymnasietiden. Sen studerade jag till organist på Musikhögskolan. Men när jag blev färdig fick jag jobb i en skola i Hudiksvall och fastnade i skolvärlden. När vi kom till Gävle visste jag att det fanns en lärarhögskola här, men började i grundskolan först. Sen blev det en vakans på högskolan. Jag tog mod till mig och gick upp till rektorn och fick ett förordnande direkt och blev kvar. Det har varit mycket fint.

Även din man Olov spelar orgel. Hur träffades ni?
När jag gick på Musikhögskolan var det viktigt att man hade en orgel att öva på. Av en slump fick jag veta att det fanns en liten orgelspelartjänst på Muskö i Stockholms skärgård. Man var där bara på söndagar och fick åka tidigt med färjan. Sen gick det ingen båt tillbaka förrän sent på eftermiddagen så man hade med sig matsäck och noter och satt där och övade. En söndag 1963 dök Olov upp på motorcykel och presenterade sig. Han brukade själv spela där och han är den verkliga orgelentusiasten bland oss.
Vi pratade och lärde känna varandra och redan första dagen blev jag inbjuden till middag hos hans föräldrar som hade sommarställe där. Han sa till sin mamma första dagen att mig skulle han nog gifta sig med. Jag var inte tillfrågad men så blev det. När man vaknar på morgonen har man ingen aning om att innan kvällen har ens öde beseglats. Vi förlovade oss den 20 oktober och gifte oss 1965 i Vaxholm. Sen dess har vi hållit ihop och nu är det ingen idé att byta.

Ni har musiken som gemensamt intresse?
Ja, det har vi verkligen haft. Vi har så lika smak och lyssnar på musik tillsammans. Mycket orgelmusik. I vårt sovrum har vi en musikanläggning och kan somna till musik. När jag är ute och reser har jag en stående beställning att köpa orgelmusik från någon lokal kyrka.
Musik följer en genom livet, det går aldrig över. Sen är det roligt att spela själv.
Olov lärde sig spela på gehör. Han är fantastisk och kan spela vad som helst och improvisera. Han har lärt sig noter som vuxen och ibland kan jag då hjälpa honom när han ska lära sig något nytt. Då kan jag låta som en riktig fröken och säga, ska det vara så svårt att räkna till fyra. Notläsning kan vara ganska svårt, om man inte har lärt sig som liten. Så brukar vi samarbeta.

Du har också varit engagerad i politiken. När blev du liberal?
Redan när jag gick i gymnasiet, på 50-talet, och började intressera mig för politik. Det var bara folkpartiet som hade kravet lika lön för lika arbete på sitt program. Det tyckte jag var viktigt. Det handlar om jämställdhet, jämlikhet och solidaritet. Jag har alltid röstat på folkpartiet.
I mitten av 70-talet gick vi med i partiet här i Gävle och har haft litet uppdrag. Jag har suttit med i kommunfullmäktige och skolstyrelsen. I senaste valet blev jag ersättare i fullmäktige och i kyrkopolitiken, i kyrkorådet, kyrkofullmäktige och kyrkonämnden. Jag har också varit nämndeman i sju år och det var mycket intressant.
Men nu är jag inte så förtjust i höjdarna i partiet. Framgången måste ha stigit Leijonborg åt huvudet och många är upprörda beträffande övergångsregler och svenska för invandrare. Jag gillar inte heller den där Björklund, han är en olycka. Men jag kan inte byta parti. Det finns inga alternativ för mig. Det var fantastiskt när vi hade Bengt Westerberg som höll på de socialliberala värdena.
En stor förebild lokalt är Hans Lindblad. När han slutade i riksdagen fick han stående ovationer. Men av de militära var han avskydd. Jag beundrar honom för hans kunskaper. Han är verkligen liberal.
Gossarna på högsta pinnen däremot, det kan inte hålla, det som de gör. Inte till nästa val i alla fall. Skatten på alkohol kan jag förstå, att man gör olika steg. Man ser folk, vilka oerhörda mängder alkohol de tar med sig in. När ska de dricka allt? Jag brukar säga, folk är tokiga, kort sammanfattning av läget. Därför är det bättre med en likvärdig beskattning i Europa. Jag tror inte på förbud. Jag är själv ingen storkonsument av alkohol men jag skulle inte vilja avstå helt. Det finns tillfällen när det är festligt. Nu är det midsommar snart och då ska det vara sill och nubbe. Ett glas vin är gott när det är festligt. Det händer att jag sitter här på kvällen och säger till Olov, kan man inte få en liten whisky. Ja, säger han, och lufsar efter det. Inte jämt och ständigt, men ibland. Sen finns det naturligtvis de som inte kan hålla måttan och dras in i ett missbruk mycket snabbt. Upplysning tror jag mycket på. När det kommer till kritan är människan ganska rädd om livhanken.

Är det något du är rädd för?
Jag kan inte komma på någonting, inget jag går omkring och tänker på. Egentligen är jag ganska optimistisk.

Har du din tjänst kvar på högskolan?
Ja, till första juli. Det blir nog avtackning inom kort.

Hur känns det att lämna yrkeslivet?
Det känns helt ok. Jag har haft ett fantastiskt yrkesliv som gett mig så mycket. Jag har fått vara med om högskolans utveckling och jag känner mig nöjd. Men jag har inte tröttnat och inte släpat mig fram de sista åren. Man ska sluta när det är som bäst och allt har sin tid. Sen har jag tänkt under de sista åren, de nya grupperna av studenter blir allt yngre, eftersom man själv blir äldre. Jag har tänkt, herregud, vad har jag att bjuda ungdomarna? Har jag något? Men det har gått ganska bra.
Nu är det andra som får ta över. Jag kommer att gå därifrån med glatt hjärta och fina minnen. Och jag kommer inte att längta tillbaks.

Vad har du undervisat i?
I musik. Det handlar om barn och musik, vad man gör med barn, helt enkelt. Olika metoder och innehåll, förslag på saker. Också att man läser om barn och deras utveckling. Det har varit det viktigaste. Till instrumentspel har det inte funnits resurser.
De senaste åren har jag undervisat i didaktik, som handlar om lärande, ett teoretiskt ämne som inte bara handlar om musik. Det sista jag har nu är uppsatshandledning, med mina sista studenter.

Vad betyder musik för människor?
Framför allt att få lära sig spela instrument i skolan. Hur påverkar det när resurserna blir mindre?
Musik är väldigt viktigt för människor, annars skulle det inte finnas så mycket musik. Man vet att musik är oerhört stort som fritidsintresse bland ungdomar.
Människor har intresserat sig för och roat sig med musik i alla kulturer, i alla tider. Musik är också terapi, man kan trösta barn, få dem att sova. Genom att sjunga kan man också känna sig starkare och hålla demonerna på avstånd.
Därför tror jag att musik inte är något man kan ha eller mista. Om man drar ner på undervisningen i skolorna kommer folk att musicera i alla fall. Det kan man inte stänga av.
Det som är tråkigt är att barnen inte får möjlighet att lära sig spela instrument. En viss del av musikkulturen kan man inte lära sig på egen hand, om man till exempel vill spela fiol och hålla sig till den klassiska traditionen. Då måste man lära sig det av någon, då kan man inte bara härma. Man måste lära sig läsa noter. Musikkulturen är så värdefull att om man inte för den vidare får man ångra sig.

Vad ska du själv göra med din nya doktorsexamen?
Jag har vissa planer på att fortsätta skriva, kanske en bok. Det kan man göra som pensionär. En fortsättning på det jag hållit på med. Att skriva artiklar och så kan man också fortsätta med. Och att fortsätta läsa. Det ska bli roligt.

Vilka drömmar har du om resten av livet?
Jag hoppas att vi hittar vårt ställe, söderut på landet i Sverige. Där vill jag ha trädgård med jordgubbar och vinbär. Där ska fåglarna sjunga för mig. Och där ska svampen stå och vänta på oss i skogen.
Sen hoppas jag få behålla kraften och hälsan. Det vet man ingenting om och det kan ju gå väldigt hastigt. Sen önskar jag att jag ska få barnbarn. Dom får ta och skärpa sig, barnen. Det är det som är det stora i livet.

KERSTIN MONK
kerstin.monk@gd.se
026-15 96 44
Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons