Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Nå, Bertilsson ...trivs du på jobbet?

Svante Bertilsson har haft två av de mestkrävande positionerna i Gävle kommun.

Som socialchef blev han mordhotad och fick polisskydd. Nusom skolchef ser han hur våldet och trakasserierna blivitallt vanligare och hur resurserna bara krymper.

Han ser butter ut och därför blir jag litet förvånadnär jag upptäcker att han småretas. Och gördet med förtjusning. Han är inte den mest lättcharmadeperson jag träffat och han håller distans. Han tittarhellre i taket än i mina ögon.

- Han är rejäl och klok nog att omge sig med kompetentamedarbetare, sa en person som kommit i kontakt med honom i arbetet.Men du får nog dra frågorna ur honom.

Delvis rätt. Han svarar utförligt på minafrågor, men svaren leder inte vidare, blommar aldrig ut.

Många har säkert synpunkter på Svante Bertilsson,sedan 1992 ansvarig för förskolor, grundskolor och korttidshemi Gävle. Innan dess var han i många år socialchef.

Han har alltså haft två tunga och utsatta poster.I vårt elektroniska arkiv får jag runt 400 träffarpå Svante.

När jag bläddrar igenom artiklarna är det baranegativa saker som avhandlas. Det är JO-anmälningar,konflikter, bråk, dåliga betyg, köer till dagis,slutkörda lärare som tappat förtroendet, om nåddasmärtgränser, arga föräldrar, för fåköttbullar på matis, elevassistenter som dras in. Ochså alla bråk den senaste tiden, på olika skolor.

Senast blev stängningen av Nynässkolan, en nyhetsom spreds över hela landet.

Verksamhetschefer får alltid kritik. Det hör tilljobbet. Den kritiken kan vara skoningslös.

Så hur upplever Svante själv den situationen?

- Jag trivs på jobbet. Det har jag alltid gjort. Mennu kan helgerna kännas för korta. Det kan vara litetjobbigt på söndagskvällar, säger han.

Svante är norrlänning. Han är uppvuxen i Sverigesminsta kommun, Bjurholm. Föräldrarna hade jord- ochskogsbruk. Mamma jobbade på posten. Det var ovanligt påden tiden. Då var de flesta kvinnor hemmafruar.

Gården finns kvar i familjen. Svante och hans tvåsyskon delar på ansvaret och numera åker han dit baraen gång om året. När föräldrarna levdeblev det oftare.

Svante hade ingen längtan att fortsätta i föräldrarnasfotspår. Han bröt sig ur, av äventyrslystnad.Han ville göra något nytt och var nyfiken påvärlden. Det var tider med stora omställningar. Detgick inte att leva som generationerna tidigare hade gjort.

Efter att ha jobbat ett par år och gjort lumpen lockadesSvante av FN-tjänst och gjorde två år i följd,i Kongo, på Cypern och i Gaza.

Han läste på folkhögskola och utbildade sigsedan till socionom på Socialhögskolan i Umeå.

Vilka värderingar fick han med sig hemifrån?

Svante svarar, att alltid göra rätt för sig.

Han gick i en byskola med inte mindre än 60 barn i klassenoch tre årskurser i samma klassrum. En skola med vedkamindär man turades om att elda.

Var du duktig?

- Jag var arbetsvillig, säger Svante.

Det som framför allt skiljer den tidens skola fråndagens är att eleverna hade en helt annan respekt förlärarna. Det är något som Svante efterlyser idagens skola.

Svante var lycklig i skolan. Det var en bra tid med bra kompisar.Skolan var en mötesplats. Där hände det alltidnågot.

Det borde dagens skolan bli bättre på. Man bordebli bättre på att bry sig om varann.

Efter att ha jobbat på flera ställen i Sverigekom Svante till Älvkarleby 1971. Där träffade hansin blivande fru Agneta och blev kvar i våra trakter, förstsom ekonomichef i Älvkarleby och sedan 1976 inom Gävlekommun, först som ekonomichef på socialförvaltningen,därefter som socialchef och från 1992 som skolchef.

Han hade läst förvaltningslinjen, med administrationoch ekonomi. Och därefter 20 poängskurser här ochdär, säger han.

Han är alltså varken lärare eller socialarbetarei grunden utan en ren administratör och ekonom.

- Men jag har alltid varit intresserad av människor,både ungdomar och vuxna. Jag vill "lyfta" människor,jag tycker om att diskutera framtiden, hur vi kan utveckla ochförbättra, fundera över vad vi borde göra.

Han har alltså haft en utsatt position och det har blåstganska ordentligt under åren.

Trots det har det varit roligt att gå till jobbet.

- Annars hade det inte varit någon vits.

Han leder en verksamhet med många problem.

Det största bekymret nu är bemanningen. Det behövsmer personal överallt, vaktmästare likaväl somskolvärdinnor och lärare.

När det gäller förskolorna kanske man kan lösaproblemen genom att ändra öppettiderna, så attvissa börjar tidigare och slutar tidigare.

I grundskolan är han oroad över sexuella trakasserieroch språkbruket. Det är inte bra.

Men det som händer i Gävle, det händer i helalandet, generellt i vårt samhälle. Det är inteunikt för Sverige. Det är inte värre i Gävle.

Men, säger jag och protesterar.

Vi hamnar alltid långt ner på listan närdet gäller genomsnittsbetyg. Var femte elev går enskildaprogrammet på gymnasiet, till exempel.

Och Svante har förklaringar, och han medger att det inteär bra.

Vi har många med invandrarbakgrund i Gävle. Hardu kommit till Sverige med traumatiska upplevelser i bagaget ärdet inte så lätt att både lära svenska språketoch hänga med i undervisningen. När tankarna kanskefinns på annat håll.

Resultaten i Gävle är ungefär som i andra likvärdigastäder, som Örebro och Västerås.

Han tycker att situationen är bekymmersam för skolbarnen.Många har det jobbigt. Det finns elever som får ångestnär fredagen kommer. Hemma är det bråkigt ochstökigt.

Det är stressigt och tufft, med dubbelarbetande föräldrar.Världen snurrar allt snabbare.

- Visserligen jobbade morsan men det var ändå annorlundapå min tid. Barnen kommer i kläm, säger han.

Och han tror fortfarande att skolan kan vara inte bara enplats där man lär sig saker utan där man träffasoch gör saker tillsammans. Där man även fårsocial träning.

Så klarar skolan sin uppgift?

Har den tillräckligt med resurser?

Svante medger att det är färre personer änförr, det vill han inte sticka under stol med. Men fårhan tolv miljoner till i sin budget så kommer han upp tillgenomsnittet för landet. Det handlar om en tiondels procent.

Det är fler lärare i skolan i dag än närhan var barn. Flest lärare var det runt 89-90. Nu ärvi nere på samma nivå som 80-81.

Men problemen är kanske större i dag?

Han säger att han lider med lärarna som inte hartiden, som inte hinner med, som är stressade.

Färre vuxna leder till oroligheter. Det problemet skullekunna lösas om man hade skolvärdar i skolorna, som sågtill att det inte blev bråk i korridorerna. Vuxna som bryrsig, som har tid att prata med barnen.

Hur tacklar han problemen?

- Jag är pragmatisk, säger han. Jag funderar övervarför skolorna stängs, till exempel. Vad är problemet.Vad kan man göra för att rätta till det hela?

Vad borde man ha gjort?

På Nynässkolan hade man samarbete med socialtjänsten.

När sedan ett gäng ungdomar utanför skolankom för att göra upp stängde man skolan.

Gängbråk har väl alltid funnits, sägerjag.

- Visst, säger Svante. Men det skrivs mer nu. Det gjordeinte tidningarna förr. Nu har vi örat på markenoch lyssnar på allt.

Vad tycker Svante om friskolor?

- Dom har jag inget emot alls. Jag tror på mångfaldenoch jag tror på konkurrens. Det har jag aldrig stuckit understol med, säger Svante, som aldrig sagt nej till någonansökan från friskolor.

På gymnasiet däremot har dom sagt nej.

Han säger också att det händer en del i dekommunala skolorna. Eleverna kan välja vilken skola de villgå i.

- Jag tycker vi har samma inställning som friskolorna.Det finns inget som vi saknar, säger han.

Svante jobbar mycket.

Många kvällar går åt till möten.

Var har han sina andningshål. Var hämtar han kraft?

Ja, inte får han särskilt mycket beröm påjobbet. Han brukar skämta att för att få berömskulle han behöva gå ut och annonsera.

För det mesta är det cheferna i verksamheten somhan träffar, rektorer och förskolechefer. Längrener hinner han inte.

- Men när det är tomt i almanackan brukar jag åkaut och besöka skolor.

Föräldrar kommer han i kontakt med och de vill haså mycket resurser som möjligt till just sina barn.Det är Svantes uppgift att förklara hur man prioriteraroch fördelar resurser.

- Man är alltid sig själv närmast, sägerhan.

Sedan krisen på 90-talet har resurserna faktiskt ökatsuccessivt. Men tydligen räcker det inte. Livet har blivithårdare. Man behöver mer.

Det var ännu tuffare när Svante var socialchef.

Då hände det att folk ringde och hotade, till exempelatt de skulle hänga sig i björken utanför familjenshus.

- De visste var jag bodde. Det var tungt och ett tag hadevi också polisvakt. Ungarna undrade vad man höll påmed. Och den situationen ledde till mord på länsstyrelsen.

Annars är Svante en person som bara kommer ihågdet roliga.

Vad tycker han om politikerna?

Bra, säger han, full av respekt. De är kunniga ochpålästa. De sätter sig in i problemen och ärintresserade. Som Helen Åkerlind som kan argumentera försin sak.

En politiker som han gärna minns är Thorvald Carlsson,en både rolig och intensiv politiker som alltid gick raktpå sak. Han kom in, slängde portföljen påbordet och gick rakt på problemen.

Det uppskattade Svante.

Thorvald blev med tiden en hängiven jägare.

Den avkopplingen sysslar inte Svante med, trots att han harmark i Norrland.

- Nej, det känns inte rätt att bara komma hem ochjaga och inte hjälpa till med resten. Då skulle jagkänna mig som en inkräktare.

Istället gillar han att snickra i sommarstugan i Utnora.Han vill jobba med kroppen.

När familjen fortfarande bodde i Älvkarleby brukadehan cykla till och från jobbet. Då hann han rensahjärnan. Nu bor han centralt i Gävle och till Utnoraär det väl långt att cykla.

- Jag har blivit lat, säger han.

När han blir pensionär ska han ägna mer tidåt att åka ut på sjön. Nu tar han baraen sväng på Harkskärsfjärden.

- Men jag ska lära mig, säger han.

När han går i pension, det har han däremotinte bestämt. Han trivs ju med jobbet.
Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons