Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Andras hemligheter – min hemliga last

+
Läs senare

Jag hoppas att någon gång bli älskad för den jag är och inte på grund av sex eller något annat.
Jag har tolv twitterkonton. Det beror på att jag är rädd för att folk ska hitta mitt sanna jag.

Jag önskar att jag vore en slyna. Dom är aldrig ensamma.

Sen scrollar jag lite till och hittar: Jag önskar mig inget hellre i födelsedagspresent, än att min mamma ska berätta att hon ansökt om skilsmässa. Jag hatar hur han behandlar henne.

Tydligen var jag inte ensam om att bli totalfångad när SVT:s ”Kobra” körde ett inslag om ”PostSecrets” – amerikanen Frank Warrens mångåriga konstprojekt, dit privatpersoner skickar in vykort med anonyma hemligheter. Dagen innan julafton fanns det inga ex av Warrens ”PostSecrets”-böcker kvar i bokhandeln. Kvinnan före mig i kön var den tredje för dagen som frågade efter dom, utan att få chansen att köpa något. Jag hade blivit den fjärde, om jag inte hade gett upp innan det blev min tur.

Att sitta och läsa anonyma människors privata hemligheter är som att ha tillgång till en helt ocensurerad dokusåpa. Fast utan alla de där fabricerade intriger som TV3 och Kanal 5 brukar dopa sina skapelser med. Och i stället för silikontuttarna och de putande läpparna från ”Paradise Hotel” bjussar ”PostSecret ”på självförvållade skärsår och sexuella övergrepp.

Återigen har dikten fått råspö av verkligheten. För dom hemligheter som dyker upp på de hemmagjorda vykorten är så ärliga, hemska, brutala och – ibland – underbart vackra att dom skulle avfärdats som fiktion om dom dök upp i valfritt tevemanus.

Sen SVT-inslaget har jag knarkat ”PostSecrets” i kubik. Via bloggen, på Twitter och genom alla de konceptkopierande projekt, som vuxit fram parallellt med ”PostSecrets”, slukar jag andra människors bekännelser. Att läsa hemligheter har blivit min egna hemliga last.

Kvinnan som aldrig tvekade över att gifta sig med en HIV-positiv man. Mannen som utfört vasektomi, eftersom han anser att familjen inte har råd med fler barn. Och hans fru, som önskar få föda ett fjärde barn. Kvinnan som funderar på att göra en provrörsbefruktning, för att ha åtminstone ett barn som inte delar DNA med hennes ex-man. Och hon som skäms över att ha blivit utnyttjad av sin pappa som ung, eftersom att hon – där och då – blev sexuellt upphetsad. Alla dom som är kära. Inte vågar bli kära. Drömmer om att bli kära. Eller dom som bara vill bli sedda, önskade och känna sig betydelsefulla för någon annan. Alla har dom blivit karaktärer i min påhittade dokusåpa.

Så fort jag läser en hemlighet börjar jag fundera på hur den anonyma personen ser ut. Hur hans eller hennes liv är. Vilken färg det är på huset där dom bor. Och hur det skulle vara ifall han eller hon träffade någon av dom andra hemlighetskaraktärerna.

Lite längre ner i twitterflödet:

Jag är 20 år gammal. Men fortfarande petar jag i näsan och äter upp snoret när ingen annan ser på. Somliga hemligheter är inte lika dramatiska som andra.

HÅKAN DURMÉR

skriver krönikor för GD Nöje

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons