Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Att resa är inget annat än en flykt

+
Läs senare

Nyligen låg jag i sängen på ett motellrum i en liten gudsförgäten stad i Alabama och tittade på ”Into The Wild”. Jag hade inte sett den tidigare och jag antar att det var mina egna omständigheter som gjorde att jag verkligen berördes av den.

Jag har nämligen svårt att se en resa som något annat än en flykt. Det betyder så klart inte att alla resor är av ondo, att fly är bra ibland. Men jag kände verkligen att det jag får ut av att befinna mig så långt hemifrån snarare är insikter om min egen vardag i Sverige och om mig själv, än insikter om de platser jag besöker så länge jag är på resande fot.

Nu formulerar jag mig som om jag är den första som kommer till den här insikten, men egentligen handlar det ju bara om att få perspektiv. För mig har perspektiv ett egenvärde. Jag blir rastlös om jag inte omvärderar, omformulerar och plötsligt ser saker på nya sätt.

Men. Tänk vad bekvämt det skulle vara att alltid vara nöjd. Att aldrig ifrågasätta eller känna behov av omväxling eller förnyelse. Jag önskar att jag kunde känna mig nöjd med den typ av vardag som de allra flesta verkar känna sig nöjda med. Ni vet, ett ”vanligt” jobb, en charterresa per år, villa i Valbo eller någon annan av alla tusentals Valboliknande samhällen som Sverige består av.

För jag romantiserar verkligen inte min egen rastlöshet, den är mest opraktisk och svår att kombinera med normala relationer till andra människor och nästan omöjlig att kombinera med att stadga sig och skaffa barn.

Nä, det jag romantiserar är ett helt vanligt Svenssonliv. Jag önskar att jag ville ha två barn och en praktisk bil och en golden retriever och en stor uteplats med en sån där studsmatta som skulle orsaka smärtsamma men ofarliga spiralfrakturer på mina två barns brunbrända armar.

Och min man, för jag romantiserar så klart även äktenskapet, skulle arbeta med något förhållandevis själlöst och jag skulle antagligen jobba som lärare och en gång per år skulle vi sitta framför datorn tillsammans och boka den där charterresan och oroa oss för alla olika sorters hepatit man kan få av en ljummen sallad på Teneriffa. Och vi skulle vara så jävla nöjda.

Men nu vill jag inte allt det där och till dess jag ändrar mig, om jag nu någonsin kommer att göra det, så skulle jag uppskatta om jag kunde få ägna mig åt onyanserat förakt för allt jag förknippar med vanliga människors liv. Liksom ett tyst samförstånd mellan er och mig. Om jag suckar åt er inrutade och patetiska medelklasstillvaro så kan ni kalla mig ansvarslös och omogen, och väsa något om att jag vid min ålder borde ta mig samman och anpassa mig till rådande normer och gifta mig med någon misogyn Brynässpelare.

Tina Hemmingsson

Krönikör på GD Nöje

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons