Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Den norrländska präriens gudinna

+
Läs senare
/

Inga män, inga gitarrer, inga rockposer inom synhåll, tre starka tjejer draperade i svart och guld i dressar som kräver en hel del självförtroende att ha på sig.

Frida odlar redan under första låten Enemy within sina låtsasdivalater och spelar med dramatiska poser och nycker. Bara så ni ska veta så har jag längtat väldigt länge efter att den Norrländska präriens gudinna ska komma till min lilla stad och nu när hon är här kompad av mångkompetenta tjejer, basisten spelar också cello och trummisen överraskar alla med en fin steppdans, så finns det inte en chans att jag skulle missa detta, dessutom gjorde hon fjolårets bästa skiva i mina öron.
Det finns en varm ton i Fridas musik som luktar 60/70-talets stora kompositörer men det låter aldrig gammalt utan mer tidlöst klassiskt, som en bok av Sara Lidman eller en dikt av Tomas Tranströmer. Hon dedicerar en låt till sin favoritkonstnär Agnes Martin och ber oss kolla upp henne, vilket vi alla gör, att det spelas Judee Sill före konserten tar jag knappast som en slump och även Laura Nyro brukar ju plockas fram och jämföras med Frida och jag lägger gärna till Ed Harcourt där någonstans också.
Kvällen är full av vacker, bitterljuv musik med texter som aldrig känns banala eller pekorala, i stället berättar hon små historier om hästar, att möta sin gamla kärlek, vetenskap, om att spela skivor hela natten, skandinaviska blondiner, abortångest och resor. Låter det virrigt eller tråkigt, nej inte alls såklart, visst kan vi kalla det vuxenmusik som andas akademisk bildning, böcker och en gammal brittisk inredningsstil men det är bara saker som flyger igenom mitt huvud när jag sitter på Spegelns läktare och försöker skriva ned mina tankar samtidigt som jag njuter av den uppenbara ljuvligheten
Jag måste bara nämna den fantastiska Dirty Dancing, refererar till filmen med samma namn. Hon träffar en gammal ungdomskärlek, som i dag är tvåbarnsfar och sotare. Mitt i alla dessa minnen brister hon plötsligt ut i en ordlös refräng som påminner lite om Righteous Brothers Unchained Melody.
När hon sedan avslutar med lite kabaréaktigt med sic transit gloria dröjer det inte länge innan mullrande jubel får tillbaka tjejerna och efter lite fusiontjafs glider de över till en lysande version av Scandinavian blonde. Fridas framtid är lysande och det är inte för inte som hennes skivbolagschefer i The Concretes kallar henne för deras pensionsförsäkring.

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons