Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den smärta sommaren

Annons

Nu har ju jag aldrig varit så speciellt hurtig. Sedan fotbollshysterin jag upplevde i mellersta tonåren då jag refererade baktalande kompisar som offsides, dåliga provresultat som rött kort och pojkvänner som avbytare har allt som har med träning, kost och hälsa varit som bortblåst. Jag har glidit genom åren på kebabsås och sena nätter och varje öl som smort halsen har varit en after work. Jag har trivts med det och aldrig oroat mig vidare mycket om min fysik. Hallå, jag är 21 år och det är säkerligen inte nu man börjar kartlägga rynkornas spridning i ansiktet eller konfunderat slå sig på överarmen och bevittna det fasade dallret. Jag lever liksom inte så och kroppsnojor av den graden låser jag gärna in på något mörkt ställe och plockar fram när jag närmar mig 40.

När våren spatserade in tidigare i år gjorde jag det till en mindre hobby att köpa en kaffe-to-go, ställa mig mittemot Friskis och Svettis på stortorget och fnissa åt de stackars satarna på löpbandet i fönstret på andra våningen. Jag tyckte det var roligt, och även om jag beundrade dessa flåsande människor för deras viljestyrka att förbättra sin hälsa så hade jag inte en tanke på att ta efter. Just då kände jag att jag hellre skulle slicka en främmande persons fot än att bli stående i ett svettinferno iklädd träningskläder som skär in lite här och var i fläsket. Tack, men nej tack. Dock såhär i efterhand, och jag trodde aldrig att jag skulle säga det, kanske jag borde tagit efter med just träning och omläggning av mina matvanor. För sommaren så här långt har inte varit mig rättvis.

Det slog mig först när jag befann mig i en butik för att köpa hudkräm. Efter noga förklaring om vilket klet jag vill gnussa i mitt ansikte får expediten en snilleblixt, försvinner en stund och kommer sedan tillbaka med en anti-rynkkräm. ANTI. RYNK. KRÄM. Jag och mitt sårade ego intar försvarsställning och istället för att skälla ut den jäveln (som dessutom själv har så djupa rynkor så att det kan klassas som knarkgömmor) vänder jag ryggen till och går mumlandes ut därifrån.

Någon dag senare ska jag ta en cykeltur på cirka 15 minuter från centrum upp till Andersberg. Hurtigt, javisst. Varmt, absolut. Något svettigt, definitivt. I en av de (egentligen inte så utmanande) uppförsbackarna känner jag hur kroppen ger efter. Jag flåsar så saliven bildar kanaler ut på kinden och ryggen krökar sig när jag försöker stampa av med fötterna. Strupen täpps igen och jag ser ljuset i tunneln när jag inser att jag bara har någon meter kvar till plan yta. Då, som ett elakt memo om hälsa och träning från Gud, svischar en man på säkert 150 år förbi på sin rostiga kärringsnurra och inte så mycket som en min av ansträngning går att tyda på hans åldrade ansikte. Där och då fick det vara nog.

Nog för att man under varma dagar på stranden dragit sig för att ligga på sidan då magen oroväckande flyter ut åt ena hållet, men det är som sagt inte utseendet som är problemet. Men att bli erbjuden anti-rynkkräm och bli omkörd av ett skelett på en cykel vid min ålder är faktiskt inte okej.

Så må hända att jag är sent ute, men nu tar jag tag i hälsan i den mån jag kan. Kebaben får vila tryggt hos pizzerian ett tag och en öl kanske räcker istället för tre. Det blir morgonrundor utefter Alderholmen och sen är det bara att hålla tummarna på att jag i framtiden är slät som en bäbisstjärt i ansiktet och cyklar om ungdomar i uppförsbackar med bravur.

Justine Östergren

Annons
Annons
Annons