Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Det första men eviga jobbet

+
Läs senare

Det finns många faktorer som formar oss till dem vi är i dag. Det snackas om omgivning, familjerelationer och varför inte gener. Den elaka granntanten, frökens ambitioner för knattarna och avlivning av katten. Allt sätter sina spår och mjukar upp oss från den hårda personlighetsklumpen som funnits sedan början till en mjuk sörja och under hela livet pågår stelningsprocessen av personligheten. Typ. Jag tror att man hela tiden förändras, vare sig man vill eller inte. Men det är ju inte bara de mest traumatiska eller de roligaste som formar oss psykiskt. De små stegen i livet utgör en hel del de också. Ett bra exempel är det första jobbet.

Tro mig, jag skulle hellre hugga av min fot än att sätta den på min första arbetsplats igen. Inte ens för fria måltider på Max, en sprillans, ljuvligt gul Volkswagen Bubbla eller rent av 30 skattefria papp i månaden skulle jag jobba där igen. Under ett par månader i mitten av mina trotsiga och naiva tonår knegade jag ihop min månadskassa (läs ynklig myntsamling) som telefonförsäljare. Telefonförsäljare av kalsonger.

Jag är i grunden en jäkel på att övertala och charma om jag bara lägger manken till, och jag ska väl inte säga att den ynkliga myntsamlingen sinade tunt, men mitt psyke gjorde. Många gick på min otroligt ihållande passion för underkläderna, men lika många passade på att ta ut sina inre aggressioner på den stackars flickan i andra änden av luren. Inte ett så okänt fenomen det där med telefonförsäljare som aggressionsterapeut. Lika ofta som jag yppade ett föredrar du Y-front eller boxer? blev man kontrad med ett obskyrt svordomshagel. Såhär med facit i handen är det ingen bra idé att kasta in en 15-årig, osäker och trött unge i en härva av headsets och kaffepauser för att handskas med griniga klimakterietanter och asförbannade småbarnsföräldrar.

Dessutom var chefen lika pålitlig och funktionell som SJ:s kundservice. Men samtidigt som min inre syokunsulent fullkomligt vred sig av ångest fick man tillämpa hellre en rövare i poolen än en polare i röven-principen. Hellre arbetande än broke to the bone. Hellre kalsongförsäljare än kalsongköpare. Jag fick nöja mig helt enkelt.

När jag sedan lyckades tjata till mig ett mer respektabelt extraknäck som dessutom passade mig väldigt mycket bättre fullkomligt pöste jag av lättnad, gav långfingret åt kontoret och alla kartonger med kalsonger och återupplivade min inre syo som hade kippat efter andan i flera månader. Det var helt sjukt befriande.

Men nu, flera år och flera jobb senare, har jag ändå insett att det jobbigaste i mitt liv då har blivit det självklaraste nu. Även om jag inte direkt planerade att ägna mitt liv och karriär åt manliga skrev hjälpte det mig att odla ett centimetertjockt lager av skinn på näsan genom att komma i kontakt med alla dessa terapitörstande pantskallar via telefon. Om någon är omotiverat otrevlig lär får de en orkan tillbaka. Klagar någon över jobb, påminner jag med ett vishetens finger att de förmodligen lär sig mer om motgångar spottar dem i ansiktet.

Men frågar någon om jag föredrar boxer eller Y-front lär de få något traumatiskt att forma psyket med...

JUSTINE ÖSTERGREN

Krönikör på GD Nöje

justine.ostergren@hotmail.com

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons