Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

En höstdepression är inget att leka med

Av alla de fyra årstiderna har jag alltid föredragit hösten framför de andra. Massa fina färger, milt väder, mysiga stickade tröjor och allt det där, ja ni vet. Jag har alltid gillat det.

Men när övergången mellan höst och vinter börjar visa sig gör jag en snabb u-sväng och försöker rymma ifrån faktum, men vi vet alla att det inte går. Vintern kommer ju hur som helst. Ganska specifikt gäller detta övergången från oktober till november enligt min mening. När allting går från harmoniskt och trivsamt till värst, sämst och fulast.

Är inte november lite som den där gnälliga och snåla bekanta du har som alltid dyker upp och ödelägger stämningen när den är som bäst?

Framför allt i dessa tider är det väl ändå höstdepressionen som är utspridd. Den som jag åkt på så många gånger att jag denna gång har stålsatt och tränat upp mig psykiskt inför det kommande under hela året, och så pass väl att jag klarade mig undan. Och det är jag väldigt tacksam för att jag gjorde, inte minst med tanke på att jag förra året vid den här tiden satt och grät mot mitt kökselement för att jag glömde blåbärssoppan på Ica och skrev oändligt med arga lappar till trapphusets förfäran.

En ordentlig höstdepression är i klartext alltså inget att leka med.

Med andra ord var jag överlycklig när oktober närmade sig sitt slut och jag var pigg och fräsch, sprudlande och glad till skillnad från de andra åren då jag oftast mått och sett ut som Kurt Cobain post mortem. Det var en enorm lättnad att slippa behöva vara irrationell och nere. Men eftersom världen utanför min bubbla och jag har någon form av syskonrelation och inte alltid accepterar varandra kunde jag nästan väntat mig det som skulle ske, det var som om en högre kraft trädde in för att mosa mig med sin tumme, men eftersom jag inte tror på någon gud lutar det mer åt att det handlar om någon form av karma.

Hur som helst så blev årets övergång mellan oktober och november den värsta veckan i mitt liv hittills. Helt fri från höstdepression så faller en dålig situation efter den andra över mig och nu sitter jag här och kan tycka mig förstå Stephen Hawking en gnutta bättre.

Det började med den sämsta sista dagen på min arbetsplats. Här hade man önskat sig en lugn och trevlig kväll med tid över för att kunna snacka skit med kollegorna – men icke. Det är alldeles för mycket folk och i en sämst koordinerad rörelse krossar jag mitt långfinger och börjar gråta i baren. Pinsamt och smärtfyllt är väl valda ord till situationen. Dagen efter vaknar jag, inte bara med ett mystiskt format finger, utan även med feber och inser att i dag är dagen jag måste flyttstäda. Jag börjar gråta igen.

Utan några andra val städar jag lägenheten i nästan sju timmar allt medan jag hostar, slemmar och svettas för att sedan falla allt djupare i feberdimman som jag suttit i sen dess. Besiktningsmannen trodde med all säkerhet att jag var mentalt labil när jag påpekar tre gånger att det är hemskt kallt och två gånger att det är hemskt varmt inom loppet av 40 minuter på en 40 kvm yta. Så här är jag nu i skrivande stund, hjälplös, orkeslös, ömklig med livskraft och energi som ett parkettgolv och med grova svårigheter att röra mig samt varm som en platta på 6:an. Min pojkvän matar mig och klär på mig. Jag är en grönsak som enbart kan slå händerna mot ett tangentbord.

Även om jag klarade mig undan höstdepression är denna upplevelse helt klart inte värt som kompensation. Med all säkerhet för alla år framöver – jag är inte i Norden oktober-november någon mer gång.

Om jag inte känner för sitta och kallsvettas bland högar av arga lappar, det vill säga.

JUSTINE ÖSTERGREN

Krönikör på GD Nöje

justine.ostergren@hotmail.com

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons