Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En vackert grisig midsommar

/

Annons

Om en vecka är midsommaren här igen, ja. Varje år rycks man tillbaka till verkligheten och inser att dagen med sill, stång och ostämd sång är där igen. Denna dagen är den enda gången var år, då vi svenskar får vara precis så grisiga som vi vill vara eller som vi innerst inne är. För det är ju vår dag trots allt. Och när tillåtelsen om ett högljutt schabrak är så uppenbar från hela landets befolkning är det sällan vi spar på krutet. Jag ser rubriken på det hela sett utifrån; Svenskarna – grisiga och sugna på nubbe.

Att folktron kring midsommar syftar på övernaturliga saker såsom Näcken i bäcken och framtidsprofetior påverkar mig inte det minsta. Att barn ska behöva leta frenetiskt efter blommor, hoppa över helt sjukt många gärdesgårdar och hårt knipa käft när de somnar samma natt med de trasiga blommorna under kudden är för mig enbart en rikstäckande och långt gången bluff. Nä. Ovanstående är inte vi och vårt midsommarfirande. Vi är helt enkelt mycket galnare och vettvilliga än vi tror.

Tänk bara när nunnorna på 1300-talet tappert försökte anordna städade midsommarfester för att få någon form av kontroll på oss och vi svarar med att vråla ut våra snuskvisor och obekymrat dansa vidare på kyrkogårdarna. När kristna kyrkan sedan försökte förbjuda midsommarvakor sisådär hundra år senare misslyckades det såklart kapitalt. Vårt firande går inte att hindra, för bakom varje detaljbroderad folkdräkt skymtar en småfull rebell. Det tror jag. Ett fint bevis på det jag försöker komma till är Wikipedias sakliga förklaring om nutida midsommarfirande:

”Knutet till midsommar finns också en stark tradition av alkoholkonsumtion i samband med firandet, vilket gör midsommarhelgen till en av de tidpunkter på året då mest fylleri och bråk inträffar. Det myckna resandet omkring helgen, då också många påbörjar sin semester, gör dessutom helgen till en av de mest trafikskadedrabbade.”

Min villkorslösa kärlek till detta svineri är starkt kopplat till, såklart, alla fina minnen som trots allt kommer ur denna härva varje år. För liksom nyårsafton, alla helgons dag och andra helgdagar som ska firas som fan med sprit i alla möjliga former och färger är det alltid något som går åt helvete, hur mycket folkdans, söta barn i gulblått och vackra kvinnor i kransar vi än har omkring oss. Som resultatet av hur stökiga vi egentligen är.

Midsommaraftonen 2010 var förmodligen kulmen på mitt livs alla firanden. Att dagen inleds med ett stridsrop i stil med ”det regnar, alla in under taket innan nubben späds ut!” skulle kunnat ge mig en hint om vad som skulle komma. Men med sillen, potatisen, de nära och kära och folkölen kring mig spelade ingenting någon roll. Det var alltså tills jag vaknade upp dagen efter då ett inferno utan dess like, skapat av oss festdeltagare, uppenbarade sig. Bord har brunnit upp, båten är spårlöst försvunnen och någon hade blivit så full att denne vuxna människa utfört sina behov mitt på gräsmattan.

Jag tillåter mig själv att säga att det någonstans ändå är vackert. Den grisiga, fullkomligt omdömeslösa men ändå rätt avslappnade svenska midsommaren, oavsett trafikolyckor, fylleri och störning av allmän ordning. För vi är galningar med smak för kalas. Och jag älskar det.

JUSTINE ÖSTERGREN

Krönikör på GD Nöje

justine.ostergren@hotmail.com

Annons
Annons
Annons