Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fantastiska platser där jag inte passar in

Borta bra men hemma bäst brukar det ju heta. Mja, svarar jag för det mesta.

Annons

Hur trevligt den än må vara på hemmaplan, då man är omringad av sina saker och sin vardag och så vidare, är det är ju trots allt det där bästa vi alla brukar vilja rymma ifrån sisådär en-två gånger per år. Även om det är för att åka och upptäcka något nytt eller för att smita tillbaka till en återkommande semesterort. Allt förefaller sig lika underbart när tiden väl knappar in för avresa.

Personligen älskar jag att resa och har alltid gjort det. Hur många hundratals tusen jag spenderat totalt på upplevelser utanför Sveriges gränser vågar jag inte räkna ihop. Men trots något litet korn av erfarenhet jag ändå tror mig byggt upp under åren så vågar jag påstå att jag tillhör skaran av människor som nästan är lite jobbig att ha med på resa. Ni vet, den där personen som står och beundrar en utländsk toalettskylt i en kvart och klappar händerna och hoppar jämfota vid åsynen av en (lätt förvånad) lokalboende som säljer smycken på gatan. Det är inte bara en gång jag har blivit armbågad i sidan av en högröd och utskämd kompis.

Det tar ju alltid en liten stund innan man förstår sig på en ny kultur och nya vanor. För av vettiga skäl är det varken smidigt eller smart att ha med sig Kalles randiga, Jantelagen och allemansrätten vart man än åker i världen. Då gäller det att ha ett öppet sinne som det så vackert heter. Tro mig, jag har försökt, i många år, men bara för att man försöker hårt innebär det uppenbarligen inte att det alltid funkar.

När jag tog mitt pick, pack och liv till Japan för ett par år sedan hade jag såklart en hel del nytt att vänta mig. Tokyo, där miljoner och åter miljoner människor lever i någon form av artig symbios med varandra och har ett beundransvärt grundläggande socialt beteende som går ut på att passa in och vara produktiv – dit skulle jag, 19 år från Gävle.

Det säger sig självt att det inte alltid gick bra. Jag skulle tro att jag stoppat flödet för åtminstone tjugo tusen irriterade personer allt som allt genom att bland annat böka mig förbi de väldigt sofistikerade köerna till tågen, stå på fel sida om rulltrappan samt att beundra alla toalettskyltar.

I Indien åt de med fel hand, i Spanien uppskattades inte försöken att prata deras språk, i Italien fick man ilskna blickar för att man artigt tackat nej till mat som bjöds, i Norge var det inte okej att be om en stor bärs och i USA var det suspekt om man nyttjade trottoaren på väg hem från mataffären. Nu befinner jag mig i Australien och fick känna på en bilists kokande ilska när jag inte förstod att det var vänstertrafik och jag i paniken av den snabbt mötande bilen ställer mig mitt i vägen och håller för ögonen. Kapitalt. Misslyckat.

Men jag försöker i alla fall. Och det är underbart att kulturkrocka, åtminstone i efterhand när man lärt sig något och skammen är bortblekt. Så hur fumlig och pinsam jag än är, hur många armbågar jag än får ta i sidan och hur många bilister som än gormar åt mig, så känns det riktigt bra att inte passa in många gånger.

Justine Östergren

Krönikör på GD Nöje

justine.ostergren@hotmail.com

Annons
Annons
Annons